Det är ett ganska rejält karriärkliv, får jag lov att säga. Ena dagen är jag legosoldat som slåss mot råskinn ute i skogen, och nästa är jag professor på kontinentens mest prestigefyllda skola. Förutom magi och studenter med personliga problem lurar dock ett hotfullt mysterium bakom kulisserna. Som Harry Potter, fast med professorer som limmar på sina studenter.
"Som Harry Potter, fast med professorer som limmar på sina studenter"
Fire Emblem är en älskvärd spelserie, trots att den ibland gör sitt bästa för att vara olämpligt gränslös. I Awakening kunde du gifta dig med dina kompisars barn, som rest tillbaka i tiden för att förhindra en katastrof. Det gav en ny innebörd till ordet barnäktenskap, om inte annat. I Fire Emblem: Three Houses kan du få ihop det med dina studenter, vilket är olämpligt på ett lite mer jordnära sätt.
Intrigen är mer intressant och jordnära än i tidigare delar.
Första stationära Fire Emblem på drygt ett decennium. (Bärbart också p.g.a. Switch.)
Som Harry Potter, fast med olämpliga relationer. Harry Potter-fanfiction?
Caspar beter sig.
Skolan och rollspelandet tar oväntat stor plats.
En stor del av dragningskraften är den ofta spretiga och märkliga ensemblen, även om vi börjar känna igen arketyperna vid det här laget. De kan i regel sorteras in i grundläggande kategorier, där de gärna håller sig till att prata om en enda sak hela tiden; flitig student gillar att träna; blyg student har svårt att umgås med folk; flirtig student stöter på allt och alla; hotfull student tjatar om att döda folk. Har du spelat ett Fire Emblem-spel förut så kommer du att känna igen dig.
"Ett av de mest ambitiösa spelen i serien"
Fire Emblem: Three Houses är dock ett av de mest ambitiösa spelen i serien, och efter framgångarna med 3DS-spelen märks det att utvecklarna är ivriga att vidareutveckla sin strategipärla. För även om dialoger och karaktärer har den där typiska Fire Emblem-tonen, så får vi en hel del spelmekaniska ändringar.
Tidigt i spelet får vi välja en av tre studentgrupper, och valet påverkar både narrativet och vilka karaktärer du har tillgång till. Konceptet känns igen från Fire Emblem: Fates, men den här gången är valet mer anpassningsbart. De tre studentgrupperna har olika inriktningar (bågskytte, magi och närstrid), men du kan i princip forma dem som du vill så det spelar mindre roll. Oavsett vad du väljer så finns de andra studenterna på skolan, så du kan interagera med dem och bli vänner med dem ändå. Med tiden kan du till och med värva dem till din klass, om du har rätt förmågor.
Striderna är överlag välbekanta. Det är turordningsbaserade bataljer där du måste hålla reda på vilka vapen som trumfar vilka, och se till att ha en bra mix av enheter som kompletterar varandra. Det finns några nya inslag, men de största förändringarna har skett utanför slagfältet.
Den här gången får vi nämligen ett större fokus på rollspelsdelen än tidigare. Istället för att ha en liten bas, sedd ovanifrån, där du kan göra några enklare interaktioner mellan striderna, har du här en stor skola att utforska i tredjepersonsvy. Faktum är att det här, åtminstone i början, är den i särklass mest tidsödande delen av spelet. Senare blir striderna större, och kartorna mer komplicerade, men i början är det korta och enkla strider – följda av rätt långa sessioner du springer kors och tvärs genom skolans lokaler och utför uppdrag, delar ut presenter, odlar växter, fiskar, tränar, lagar mat och sjunger religiösa hymner. Bland annat.
"Störst förändringar utanför slagfältet"
Särskilt om du har tänkt dig att värva fler studenter får du snällt se till att ordna tebjudningar och strössla presenter omkring dig. Utöver att träna upp rätt färdigheter, förstås. Vissa kräver att du är bra på att rida, andra vill att du är en skicklig magiker. För att kunna värva brett behöver du träna upp även färdigheter du inte tänkt använda, och gärna låsa upp klasser du kanske inte tänkt använda – allt för att locka till dig studenter. (Olämpligheten, som sagt.)
Fire Emblem är strategi i tur och ordning sedan 1990.
Edelgards yxa är vräkigare än din.
Olika enheter har olika styrkor och svagheter.
Slagfältet är bekant, men bortom detta är skillnaderna stora.
Att vara lite för fäst vid sina prylar.
"Ge dig ut på slagfältet eller bjud in gästföreläsare"
Det blir stötvis många bollar, men du har kontroll över hur mycket du vill lägga ner på detta. Varje månad har ett övergripande uppdrag, och varje vecka får du välja om du vill utforska skolan, ge dig ut på slagfältet eller bjuda in gästföreläsare. Det är ofta ganska tydligt vad spelet tycker att du ska göra, och om du ändå har svårt att avgöra så kan du koppla upp dig online för att se vad andra spelare har valt att göra – för lite vägledning. Eller så skiter du i det, och gör vad tusan du vill.
Som du märker finns det mycket att göra i Three Houses, och det kan ta ett litet tag att komma in i det. I början var jag inte så övertygad av alla nya system. Spelet är ganska tungrott på vissa fronter. Inte minst är det väl mycket grind för att rekrytera och bli vän med studenter utanför din klass. Du kommer tvingas kuta runt och dela ut samma presenter många gånger.
Träningssystemet är något stelt. Du blir självklart bättre på det du gör i strid. Slåss du med svärd ökar skickligheten – det är givet. Men utöver det väljer du också varje vecka vad dina studenter ska fokusera på, dels för att göra dem bättre här och nu, men också för att förbereda dem för framtiden. Så om du vill att de ska byta till en specifik klass längre fram, så måste du se till att de har rätt förmågor. En paladin, exempelvis, behöver kunna rida, och peta på folk med en lans. Och din egen karaktär kan du utveckla genom att bli tränad av andra professorer.
Berättarmässigt är Three Houses likt andra Fire Emblems. Dialogen pendlar mellan underhållande och usel, där vissa karaktärer är för överdrivna och tjatiga för att vara roliga i längden. Andra är mest bara träiga. (Alla dessa adelsmän som vill bli nobla riddare står mig upp i halsen.) Men det här är typiskt för Fire Emblem; man fastnar för vissa, och stör sig på andra.
Intrigen, däremot, känns betydligt vassare den här gången. Eller snarare, sättet den presenteras på gör det lättare att engagera sig. Ofta fokuserar spelen lite väl mycket på svulstig bakgrundshistoria och prinsar och prinsessor som måste uppfylla sina förbannade öden till höger och vänster. Det finns en hel del av den varan även här, men allt är lite mer jordnära. Intrigen byggs upp som ett mysterium. Jämförelsen med Harry Potter är uppriktig, för det finns lite av den strukturen här – där vardagslivet på skolan kontrasteras mot ett större hot som dyker upp här och där, och som leder fram till större saker längre fram. Mycket kretsar kring religiösa stridigheter, och skolan är i själva verket ett kloster – men mer än så vill jag inte säga.
"Ett intressant kliv framåt"
Fire Emblem: Three Houses är ett intressant kliv framåt för en serie som är lätt att tycka om, trots en del suspekta inslag. Jag hade gärna sett att man kunde vara lite elakare, dock. Det hade inte skadat om man kunde bli en ny Snape, och gå runt och dra dryga studenter i örat. Det hade känts mer passande än att överösa de bortskämda slynglarna med presenter.
