Song of the Deep

Kanske är Insomniac mer än en slokörad lombax och ett stycke plåtcharmör? Efter E3 och Spindelmannen var åtminstone jag beredd på att svälja hatten jag lovat käka upp om den kaliforniska studion lyckades med någon av sina avstickare från Ratchet.

Bara veckor senare kommer ett skepp lastat med Song of the Deep. Det vill locka med mig ner i djupet med löften om sinnrikt metroidvania och andlös skönhet bland korallrev och sjunkna fartyg. Jag blundar och tar ett djupt andetag, men innan jag dyker fladdrar bilder av Resistance och Fuse förbi under ögonlocken. Jag tvekar. Bilderna i huvudet byts ut mot Ratchet, Clank och Spindelmannen. Jag hoppar.

Striderna är utan tvekan den svaga punkten i Song of the Deep.

Jag är i sjunde himlen – trots att jag befinner mig på havsbottnen. Song of the Deep är sagolikt vackert. Solstrålar tränger igenom vattenytan och träffar sjögräs, lekande fiskstim, kolossala, knarrande vrak och ruiner av civilisationer från en annan tid. En stillsam upptäckarglädje grabbar tag om min entusiasm och för en stund glömmer jag bort att detta är en berättelse på liv och död.

Den lilla flickan Merryn är dock inte här för att simma med sjöjungfrur och utforska grottkomplex i jakten på sjunkna skatter. Nej, hon är här för att leta efter sin försvunna pappa. Han, en strävsam fiskargubbe, har i hela Merryns liv berättat rafflande och storslagna berättelser om världen under ytan.

Tyvärr har jag inte varit med varje kväll och hört godnattsagorna så den exotiska floran och faunan blir inte riktigt greppbar. Jag känner mig utestängd och därför blir aldrig berättelsen lika stark som i andra liknande spelsagor, så som Ori and the Blind Forest och Child of Light.

Metroidvania då, nu och för alltid

Även om berättelsen inte griper tag som den kunde och, ärligt talat, borde göra lyckas själva spelet bättre. Metroidvania har trots allt roat dig, din mor och din farfar de senaste decennierna. En dag ska den briljanta undergenren också glädja dina barnbarnsbarn. Uspen med metroidvania är att spelen oftast består av 2d-världar som äger rum på en enda karta som bit för bit öppnar upp sig i takt med att du hittar nya redskap och nycklar. Så som i Metroid (1986), så ock i Song of the Deep (2016).

Det senare borde bjuda på något unikt, ty faktumet att det äger rum under vattenytan sticker ut bland gotiska slott och sci-fi-världar. Dock känns det som om Insomniac inte riktigt vågar ta ut svängarna så mycket som de har möjlighet att göra. Striderna är mestadels bleka och löses genom att mosa knappar och peppra torpeder alternativt spetsa firrarna och maneterna med änterhaken. Det har sina stunder, som i mötet med en gigantisk undervattensspindel. (Hej, arachnofobi!)

Det är synd att spelet förlitar sig till den grad på action, för att navigera genom strömmar, haka fast vid krokar och lösa pussel är betydligt mer givande. Song of the Deep ger som mest när det skruvar ner tempot. Därför kan du förstå hur frustrerande det blir när jag ställs inför en slags arenor med allt kraftfullare fiender. Hade striderna varit mer taktiska kanske det hade funkat. Nu går de tyvärr på grund.

I stillheten är Song of the Deep som bäst. Dock kan lugnet ibland bli tråkigt.

Striderna borde paradoxalt nog ha mer djup, vilket även gäller de bättre delarna av spelet. Att glida runt i de komplexa undervattensgrottorna är rofyllt men sällan intelligent. Det glimtar till ibland, men inte ofta nog. Aldrig ska Song of the Deep sjunka, men aldrig ska det heller lyfta sig över mängden.

Insomniacs metroidvaniadebut är emellertid avstressande (när de mediokra striderna inte gör sig påminda, vill säga) och ett välsnidat äventyr. Jag trimmar mina torpeder, förstärker propellern för att kunna simma mot strömmen och undervattensvärlden öppnar upp sig alltmer med oväntade spelmekaniker och pussel.

Det må inte vara Ratchet & Clank-kvalitet men det också ännu längre ifrån att vara en Fuse-kalkon. Hatten smakade för övrigt utmärkt, tackar som frågar.