The Substance

Det är en fascinerande tanke att det inom dig finns en bättre version av dig. En version som är yngre, bättre, snyggare och som kan lyckas att förverkliga alla dina drömma. Tänk om du med en liten spruta kunde plocka fram den versionen. Skulle ditt liv bli bättre eller finns det även en baksida. Precis den tanken forskar filmen The Substance i.

År 2017 gav Coralie Fargeat oss rape-revenge-filmen ”Revenge”. En av få filmer i denna mycket smala subgenre som är regisserad av en kvinna. Genren kritiseras ofta för att göra underhållning av brutala övergrepp, något som jag kan hålla med om, men Fargeat valde en annan vinkel där det var hämnden och inte själva övergreppet som fick mest fokus. Resultatet var en lyckad hämndhistoria som jag sett om flera gånger. Sju år senare är det dags för nästa film av regissören och frågan är om hon kan toppa sin film.
Den här gången är temat åldrande och vi följer Elisabeth Sparkle, en kvinnan i femtioårsåldern spelade av Demi Moore. Sparkle var en gång i tiden en Oscars-vinnande och hyllad kvinna i Hollywood, numera är hon förpassad till att spela in aerobics-videos men snart räcker hon inte ens till det. Filmen visar, utan att skriva dig på näsan eller vara övertydlig, hur brutal kändisbranschen kan vara och särskilt då mot kvinnor i femtioårsålder.
Sparkle får emellertid snart ett erbjudande som hon inte kan motstå: att skapa en yngre, bättre och snyggare version av sig själv. Reglerna är emellertid klara. Du får en vecka åt gången med båda versionerna och detta får under inga omständigheter brytas, kom ihåg: det finns inget vi, bara du. Vad som sedan följer är en rolig, brutal och fruktansvärt underhållande resa i genren som brukar beskrivas som ”body horror”. Under filmens gång fascineras jag att det oerhört snygga fotot, den rappa och fyndiga klippningen. Filmen får mig att skratta, känna obehag och kippa efter andan av spänningen i filmens tredje akt. Demi Moore är också alldeles briljant i rollen som Sparkle och nästan lika bra är Margaret Qualley som den vackra Sue. Filmens humor står Dennis Quaid för och han porträtterar mansgrisen Harvey på ett alldeles förträffligt sätt. Filmen bjuder också förstår på en hel del blod och många scener får det att vända sig i magen. Detta är förstår något positivt och jag sitter ofta med ett leende på läpparna. Att du trycker i dig lyx-tacos innan dus er filmen rekommendera emellertid inte, risken är att den kommer upp igen.

The Substance är en film som upplevs bäst utan att känna till för mycket om den. Därför vill jag inte avslöja för mycket om hur filmen utvecklar sig men att det är en av årets bästa filmer står helt klart. Filmens starkaste kort är det vackra fotot som både lyckas lyfta fram ett soligt Hollywood där starka färger lyfter fram karaktärerna mot bakgrunden men också kan ge en kuslig, mörk och dyster känsla. Något annat som filmens lyckas väldigt bra med och där många andra filmer misslyckas är att den inte försöker banka in sitt budskap i tittaren. Istället litar Fargeat på att vi som tittare är tillräckligt smarta för att förstå vad hon vill ha sagt med sin film.

Ett dilemma som den här filmen kan komma att lida av är att det just är en film i en väldigt smal genrer. Body horror passar verkligen inte för alla, särskilt inte om du är kräkmagad, och jag tror att många av ren fasa kan välja bort filmen vilket är väldigt synd. Med The Substance visar Fargeat att hon är en regissör att räkna med och det ska ska bli att se vad hon hittar på härnäst. Förhoppningsvis tar det inte ytterligare sju år.

Förstår dig men det var inget som störde mig. Jag kunde köpa att det är så det funkar i den här filmen.

Kul att du också gillade den. Jag tycker faktiskt att den balanserade på rätt sida gränsen med hur den villa visa att den var en snygg rulle.