Årets spel 2024: Ravenswatch - ett Hades du också kan spela tillsammans

Är du sugen på en kombination av roguelike och soulslike som spelas på under 60min och som dessutom ger dig möjlighet att spela med dina vänner (om du vill)? Se hit!

• Genre: Action roguelike

• Spelläge: Single player/Coop

• Klass: Indie

• Speltid: 5-60min per spelomgång, genomspelbart på 6-10h, omspelbarhet 100h+

• Release: September 2024 (tidigare early access)

• Platform: PC, Xbox Series, Xbox One, PS4, PS5, Switch (25e jan)

• Pris: €25

Vissa spel går ibland under radarn. När jag först spelade Ravenswatch hade jag inte ens hört talas om det. Av nyfikenhet sökte jag efter spelet på FZ och märkte att det knappt var nämnt här heller, vilket ledde till mitt beslut att skriva min första medlemsrecension. Guldklimpar som Ravenswatch måste lyftas fram i ljuset och hyllas, so here goes!

Jag tillhör skaran gamers född på 80-talet som växt upp vid sidan om de digitala spelens utveckling och likt många av er andra börjar jag bli trött på hur lite spel faktiskt förändras idag och hur det ofta är handhållning från start till slut. Jag skulle trots det fortfarande säga att jag är en allätare av spel, men min smak har styrts mer och mer mot spel som ger mig en rejäl dos av adrenalin under spelandets gång och som sedan ersätts med ett rus av endorfiner när jag väl klarar av det. Spel där förståelse för hur spelvärlden och spelmekaniken fungerar och omspelning är centralt för att kunna lära sig bemästra det. Spel där ofta frasen "git good" används som svar till frustrerade gamers som med ljus och lykta söker hjälp på spelforum. Många av dessa spel hamnar ofta inom genren soulslike eller roguelike.

Tidigare i augusti blev jag utan förvarning inkastad in i ett par spelomgångar Ravenswatch i coop med några vänner. Under de första spelomgångarna fick jag bara snabba instruktioner kring hur spelet fungerade. Och snabba var de, för spelet har en inbyggd timer på 15min per akt (3 akter) som nästan helt hindrar en från att stanna till, tänka efter och planera. Efter tre förkastliga försök till spelomgångar trodde jag att jag hade bestämt mig, det här spelet var bara ett sämre Hades där mina roguelike val inte gjorde någon större skillnad. Och inte nog med det, spelet var redan begränsat genom att de olika valbara hjältarna alla hade 6 bestämda förmågor som alla följde samma struktur (attack, power, special, defence, trait, ulti). Indieskräp tänkte jag, men ack så fel jag hade.

Jag var helt övertygad om att detta var ett spel som gjorde sig bäst i coop, men i brist på annat spelsug drog jag ändå igång en solosession en kväll och blev totalt ägd igen. Varje omgång varade knappt 5min. Men så plötsligt uppenbarade sig den där främmande men trevliga känslan som ibland har så svårt att övertyga: "jag tror jag vet vad jag kan göra bättre nästa omgång". Och det var starten till ett gnetande som nu varat i över 160 timmar. Spelgläjde blandat med frustration, trail blandat med error. Idag har jag klarat spelet på de svåraste läget med 8 av 9 valbara hjältar i en kombination av solo och coop med mina vänner. Spelet skiner som starkast när man bemästrat hjältarna och upptäcker att striderna utformar sig mer som eleganta danser, där rörlighet och placering är minst lika viktigt som den skada dina förmågor genererar.

Så hur ser egentligen en spelomgång ut? Som nämnt väljer du en av 9 hjältar för att ta dig an 3 gradvis svårare akter med tillhörande slutbossar. Dessa akter kommer alltid i samma ordning och har alltid samma fiender och slutbossar, men alla intressepunkter så som kistor, uppdrag och utmaningar slumpas ut på olika platser och har olika svårighetsnivåer. Ditt uppdrag är att på max 15min per akt samla så många färdighetspoäng, drömskärvor (läs pengar), föremål och uppgraderade förmågor som möjligt för att tillslut kunna döda bossen och avancera till nästa akt. Därifrån upprepas samma mönster fram tills att du klarat av bossen i akt 3 och där också "hela" spelet. Det tar en knapp timme från start till slut. Så vart kommer omspelbarheten ifrån kanske du undrar? Jo det ska jag berätta.

Ravenswatch använder sig av den välbeprövade roguelite-mekaniken där alla uppgraderade förmågor och föremål presenteras som 3 slumpade alternativ och där endast 1 val kan göras. Kombinera detta med ett soulslike-upplägg där du behöver lära dig alla fienders rörelse- och attackmönster för att prestera så märker du ganska snabbt att detta är ett spel man kan sänka en hel del timmar i. Lägg därtill 9 helt unika karaktärer med olika spelstilar som alla kräver tid att bemästra, så dubblas speltiden ytterligare några gånger. Och nämnde jag svårighetsgraden jag körde på när jag dog gång på gång i början? Jo, det var den enklaste nivån, ytterligare 3 svårighetsgrader finns att låsa upp och ta sig an och det är där mycket av progressionen ligger.

Vad finns det mer att säga? Spelet tar inspiration från sagorna och har en grafisk stil som går mot serietidningshållet, lite likt de gamla Telltale-spelen vi sett genom åren. Den enkla stilen är helt klart tilltalande, men den bidrar även till att saker är lätta att urskilja på slagfältet vilket jag är tacksam för. Storymässigt finns det inte så mycket att hurra för, men behövs det verkligen i ett spel som detta? Varje karaktär har en berättelse som succesivt låses upp i ett bokformat mellan spelomgångar, men det är i princip allt som bjuds på.

Tistlar då? Jag saknar någon form av personlig leaderboard som sparar statistik från tidigare omgångar, det känns som en ganska central funktion i ett spel där man ständigt försöker förbättra sig. Spelet är något svårt att komma igång med och sen finns det vissa mekaniker som tidigt kan leda till en del frustration innan man lärt sig hur de funkar (som att insta-dö trots att man aktiverade sin defensiva förmåga). Jag upplever dessutom att strategin blir ganska lika för alla karaktärer när man väl bemästrat spelet och kör på de svårare nivåerna. Det är tydligt att en attack-fokuserad build ger bättre förutsättningar för att klara spelet än en build som är fokuserad på det defensiva, kanske inte så konstigt ändå när en timer rullar i bakgrunden.

Så hur summerar vi det här? Gillar du att bli straffad? Är "träning ger färdighet" ett mantra du lever ditt liv efter? Är organiserat kaos något du går igång på? Vill du spela Hades med dina vänner? Då kanske detta är något för dig. För mig är det i alla fall tydligt, Ravenswatch är utan tvekan 2024 års bästa spel.

Från en början tyckte jag inte valen gjorde jättestor skillnad, men efter mer speltid insåg jag att jag hade väldigt fel. Valen styr ofta vilka förmågor som du kommer anpassa din spelstil runt. Du kan t.ex. boosta din defense förmåga så att den även triggar din power. Om du sedan uppgraderar din power med t.ex items eller ytterligare effekter så kommer det även appliceras på din defense. Sen kan du t.ex. lägga till fler charges på dina förmågor eller minska cooldownen vilket gör att du mycket mer frekvent kan använda en specifik förmåga. Mycket av spelglädjen kommer från att upptäcka riktigt starka combos.

Gällande svårighetsgraden skulle jag jämföra det med Hades. Jag kommer inte ihåg om jag körde alla heat-nivåer eller inte, men av vad jag kommer ihåg känns det som att det ligger på ganska samma nivå (jag spelade Hades runt 150h vid skarp release). Utmaningen med Ravenswatch ligger mycket i tidspressen, går inte rundan optimalt, då är det nästan värt att börja om direkt.