Line of Sight: Vietnam - En virtuell flagellantpiska

• Plattformar: PC

• Release: 2003-07-18

• Utvecklare: NFusion

“Vad håller jag på med? Varför utsätter jag mig för det här?” Det var två frågor jag kom på att jag satt och funderade på när jag körde, eller rättare sagt försökte köra, Line of Sight: Vietnam. Varför plågar jag mig själv på det här viset? Ja, jag vet faktiskt inte, men jag antar att jag är lite som en fluga som dras till ett ruttnande kadaver, jag känner stanken och dras instinktivt till den. Det finns egentligen ingen annan vettig förklaring egentligen för att Line of Sight: Vietnam (Line of Sight framöver) innehåller ingenting av värde för någon alls, överhuvudtaget. Inte ens lite.

I Line of Sight så sätts man i skorna på menige Chris Egan, en prickskytt inom den amerikanska elitstyrkan MACV-SOG, en elitstyrka som hade en skadeprocent som låg på över 100% och över hälften av alla MACV-SOG soldater blev dödade i strid. Det är elitstyrkan med högst K/D ratio av alla inom USA:s väpnade styrkor, 158-1. Här finns det verkligen potential. Majoriteten av alla dokument om MACV-SOG var länge hemligstämplade så det var en styrka som det fanns många legender om. Här hade man kunnat göra ett heroiskt FPS där man spelar någon stoisk övermänsklig actionhjälte bakom fiendens linjer. Eller så hade man kunnat göra en svår men rättvis taktisk skjutare men utmärkt smygande och solid AI för den standard som fanns år 2003. Men istället fick vi... Line of Sight: Vietnam.

Line of Sight är en taktisk skjutare och utspelar sig som sagt under Vietnamkriget och man får följa med menige Chris Egan och hans spanare, som förmodligen heter Chris Egan 2 för att det är samma röstskådespelare till dem båda. Skillnaden är bara att den ena har en lite mörkare röst och det låter helt ärligt som det bara redigerats i efterhand. Som MACV-SOG soldat sänds man på uppdrag långt bakom fiendens linjer i Vietnam, Laos, och Kambodja. Storyn får man del av på två sätt. Det ena är i form av utdrag ur Chris Egans dagbok där han delar med sig dels om sina tankar och livet i allmänhet och dels om det kommande uppdraget och hur jobbiga Vietnams Folkarmé och Sydvietnams Nationella Befrielsefront är som konstant sätter käppar i hjulen för dem. Dessa dagboksutdrag ger bilden av den typiskt hårda och stoiska soldaten som inte bara slåss för sitt land och hatar kommunismen, han slåss även för sina vapenbröder. Det andra sättet storyn berättas på med hjälp av äkta filmklipp från Vietnamkriget som är tagna just från de situationer spelet handlar om, dessa får man se med tillhörande ljud blandat med Egans egna kalla reflektioner över situationen i största allmänhet. Dessa filmer är väl sammansatta och hjälper till med att sätta tonen och ge kontext till ett annars kontextlöst spel. Tyvärr finns det bara tre sådana filmer.

Att kalla Line of Sight för en “taktisk skjutare” eller en “smygare” är ett skämt och ett hån mot båda genrerna. Här finns inget taktiskt och inget smygande, i alla fall inget som fungerar. Tanken är att man ska smyga fram i djungeln med sitt M21 prickskyttegevär och hitta den bästa platsen för ett bakhåll eller smyga fram med kniven i högsta hugg och tyst ha ihjäl fienden innan man smyger vidare så att de inte ens vet om att man har varit där. Men i praktiken så är det stört omöjligt då fienden har extremt bra hörsel, en fladdermus är lomhörd jämfört med fienden. Marken är täckt av högt gräs och buskage som det är menat att man ska krypa runt i för att förbli osedd, men vissa buskar prasslar och här och var finns det tydligen kvistar som gör en massa oljud om man kliver på dem. Det finns givetvis inget sätt att se skillnaden mellan vilken typ gräs eller buskage som gör ljud eller inte, och man kan inte heller se några kvistar på backen trots att man tydligen kliver på dem konstant. Tro mig, efter fyrtioelfte gången jag klev på en osynlig kvist eller rörde en prasslig buske så försökte jag verkligen ta reda på om det var jag som var inkompetent eller om spelet bara var dåligt gjort. Det är komiskt att minsta lilla ljud från Egan i en djungel med konstant oväsen från djur och annat gör att fienden kommer springandes i full fart från andra sidan kartan.

Ovanpå det har fienden bättre syn än min lokala havsörn som kommer på besök då och då, för enligt Line of Sight så kunde gemene vietnames under 1960- och 1970-talet tydligen se allt som rörde sig i minst 180° vinkel omkring dem, ofta mer än så. För att göra upplevelsen ännu roligare för spelaren så kan fienden se rätt igenom vissa texturer. Vad man kan tro är en stor fin buske eller ett fint träd eller sten att gömma sig bakom är i själva verket genomskinligt, förmodligen en listigt gillrad fälla, för så många genomskinliga saker i omgivningen kan ju omöjligen vara en slump eller något som slarviga utvecklare struntade i att göra ordentligt. Ja, jag var sarkastisk där. Gömmer man sig bakom sådana låtsastexturer och tror allt är lugn så blir man snabbt skjuten med en precision som till och med skulle ha gjort Simo Häyhä avundsjuk.

Kombinationen ultrasyn och -hörsel gör spelet extremt orättvist. Otaliga gånger blev jag dödad av en fiende som jag inte ens kunde se då den doldes av spelets egen draw distance, detta trots att jag gömde mig enligt konstens alla regler. Fiendens prickskyttar, som givetvis finns på varenda bana, ser igenom alla skydd (såklart) och går från sittandes passiva till att göra en 360° no scope på mindre än en halv sekund. Att fiendens prickskyttar är ett sådant stort hot kanske hade varit acceptabelt om det ändå fanns vissa skydd som fungerade och om inte varendaste fiendesoldat hade sådan övermänsklig träffsäkerhet. Enda taktiken är att spara, springa framåt för att lära sig var fienderna är placerade, och sen ladda om och krypa fram millimeter för millimeter för att sedan spara inför nästa möte med fienden. Line of Sight handlar mer om att minnas var fienderna är placerade och var de kommer ifrån än att taktiskt smyga sig framåt. Man blir mer eller mindre tvingad att hålla på med “save scumming.”

Även svårighetsgraden och vapenutbudet är extremt orättvis. De två svårighetsgraderna är “realism” och “arkad”. Realism är som det låter, både en själv och fienden dör snabbt. Det vore inget problem om inte varendaste vietnames hade en utomjordlig precision. Enda rättvisan i det är att Egan 2 också har det. Arkad är inte mycket bättre, tyvärr. Visserligen får man mycket mer liv och tar inte lika mycket skada och behöver inte oroa sig för att dö konstant. Men det samma gäller fienden, de blir som kulsvampar allihopa, så i slutändan jämnar det ut sig. Vapen utbudet är som sagt också kasst. Det finns tekniskt sett 19 vapen, men bara 6 av dem är värda att använda. De två raketkastarna är totalt oanvändbara, pistolerna är helt värdelösa, och knivarna lika så. Det samma gäller kulsprutorna och landminorna. Dock har granatkastaren och de olika granaterna en smått användbar, om nischad, roll och den rollen är att snabbt stänga av spelet för när man använder dem är risken stor att spelet kraschar.

Tro det eller ej, det finns faktiskt mer uselt att berätta om. I den unika upplevelsen som är Line of Sight: Vietnam så följer det nämligen med en uppsjö av tekniska bekymmer. Förmodligen för att få spelaren att bli mer tekniskt kunnig.

Till att börja med är det en kamp att ens få spelet att starta. Ibland blir skärmen helt svart och söker efter rätt kanal men man kan höra introt och huvudmenyn i bakgrunden, men eftersom man inte kommer någonvart så får man försöka igen. Ibland startar bara introt och ingen meny kommer, så man får försöka igen. Ibland startar det inte alls, så man får försöka igen. Ibland skippar Line of Sight introt och man kommer direkt till huvudmenyn men när man ska starta ett uppdrag så blir skärmen svart, så man får försöka igen. När man sedan lyckas få igång spelet och klarar av ett uppdrag är tanken att man ska komma till en skärm som visar all statistik från uppdraget, men den skärmen är givetvis också helt svart. Man får istället försöka klicka sig vidare till nästa uppdrag, men även den skärmen är svart. När man sedan tillslut lyckas med att starta ett nytt uppdrag så vet man inte riktigt vad man ska göra, men det gör inte så mycket för allt är linjärt trots en dålig illusion om öppna kartor. När man sedan vill tillbaka till huvudmenyn så kan man givetvis inte gå dit, det är strängt förbjudet för då blir skärmen... just det, svart. Vill man göra det får man starta om hela spelet och hoppas på det bästa. Allt detta trots att man använt all form av teknisk svartkonst som finns för att få det att fungera.

Jag tror faktiskt inte att det finns något av värde i Line of Sight, inget alls. Allt som hade kunnat vara av värde schabblades bort på ett eller annat vis. Inte ens uppdraget där man måste agera tunnelråtta lyckades de med, tunneln var nämligen lika stor och fin som Södra länken i Stockholm. Det var inte ens i närheten av vad tunnlarna i Vietnam faktiskt var. Enda stunden Line of Sight lyckades roade mig ett litet uns var innan jag förstod hur katastrofalt dåligt det var och att så skulle det vara resten av spelet. Om man ska hitta något positivt så är det att kulhålen blir kvar i marken så att man kan rita en glad gubbe med pistolen. Jag hade en bild på det men jag var så less när jag hade klarat av Line of Sight att jag råkade radera mina skärmbilder samtidigt som jag avinstallerade spelet.

Jag vet fortfarande inte varför jag utsatte mig för det här, men vad jag vet är att Line of Sight: Vietnam är ett katastrofalt dåligt spel som skämmer ut såväl taktiska skjutare som smygare. Att man vågar släppa något så uselt när andra samtida spel inom de två genrerna är Splinter Cell och Rainbow Six 3 är verkligen modigt. Line of Sight: Vietnam var dåligt när det kom och är ännu sämre idag. Den enda orsaken till att spela det är om man av någon anledning vill bestraffa sig själv eller ha det som en virtuell flagellantpiska. Men jag undrar vilka hemska synder man måste ha begått för att behöva ha Line of Sight: Vietnam som bestraffning.

Det var verkligen en hemsk upplevelse… kanske var lite hård för att det finns en stor risk att allt janky blev ännu trasigare på en modern PC. Men men, nästa GoG rea blir det att köpa uppföljaren!

Ja, eller, ett till spel i väldigt mycket liknande stil som också är gjort av NFusion. Elite Warriors Vietnam. En del räknar dem alla som del av Deadly Dozen serien av spel. Därför jag kallade det för uppföljare

Har alltid fascinerats av vietnamkriget, var ju första ”live” sända kriget och förändrade hur media rapporterade helt och hållet. Det var inte längre ett narrativ om ”goda” mot ”onda.” Besökte faktisk Vietnam för ett tag sedan för att se historiska platser med egna ögon.
Men är först nu på senare år jag har fått tid och råd att pröva diverse spel som utspelar sig där. Så tack så mycket för tipsen! Ska spana in dem, Shellshock ligger nog högst upp på listan tillsammans med 7554 från vietnamesiska studion Emobi Games. Innan de gick vidare med livet gjorde de spelet till freeware istället för att göra det otillgängligt för all framtid