Årets besvikelse 2014
Igår tackade jag 2014 för ett trevligt spelår med min lista över årets bästa spel. Men det var ju inte bara sockervadd och godisregn som präglade tillvaron; de svidande besvikelserna fanns förstås också med på ett hörn och fick oss att knyta nävarna lite extra hårt i byxfickan. Det här är mina största personliga besvikelser under året som gått:
Enda sedan jag fick en medelålders farbror att kissa på sig vid spisen så har jag gillat The Sims-serien. Det är min värld där jag gör vad jag vill och lever ut hemliga drömmar om sunkigt hacker-liv och bygger hemska fängelsehålor i källaren. Men den fjärde inkarnationen kändes som ett enda stort kliv bakåt, där den enda positiva nyheten med smidigare gruppdynamik inte lyckades väga upp att det återigen placerats laddningsskärmar vid varenda miljöombyte. Maxis har nu två besvikelser på meritlistan och förtroendet är därmed kört i botten.
Paul McCartney skrev slätstruken musik och Game of Thrones-Tyrion levererade slätstruket röstskådespeleri i en slätstruken värld med slätstruket manus, slätstrukna strider och slätstruken mmo-mekanik. Det ultimata beviset för att ett spel inte blir bättre om man öser pengar över det.
Förväntningarna var aldrig skyhöga, men som stor beundrare av både arkadracing och mmo-spel kunde jag inte låta bli att fascineras av The Crews möjligheter. I princip allihop grusades snabbt i den själlösa världen med skrattretande ai och medelmåttig körkänsla.
När Resident Evils farsa Shinji Mikami snackade om att förnya hela skräckgenren så lyssnade vi. Men med facit i hand hade det varit mycket sundare att hålla för öronen, då slutprodukten visade sig innehålla väldigt många problem. Det var helt enkelt ojämnt, i allt från manus till nivådesign, svårighetsgrad, artificiell intelligens och stridsmekanik.
Nej, Beyond Earth är långt ifrån ett dåligt spel. Men med tanke på vad Firaxis brukar åstadkomma i huvudserien så var det ändå lite av en besvikelse att det var en så pass nedbantad version som de sköt ut i världsrymden. Beyond Earth har ett knippe goda idéer som anpassar konceptet efter en futuristisk framtid, men utan den personlighet och episka känsla som jag vant mig vid med mitt civilisationsbygge.
#Dreamfall Chapters Book One: Reborn
Efter alla dessa år av väntan blev det slutligen ett antiklimax när den episka The Longest Journey-sagan fick sin fortsättning. Spretigt manus som aldrig lyckades ta fart gjorde det första kapitlet till en klumpig inledning. Det märks att Dreamfall Chapters började som ett enda långt äventyr och yxades upp i avsnitt i efterhand. Förhoppningsvis får de ordning på berättartekniken i kommande delar.
Så här kan det gå när pr-avdelningen slirar iväg och hypar upp ett spel till oproportionerliga nivåer. Watch Dogs är ett i grunden helt okej actionspel med en del roliga och unika moment. Men vi blev lovade så mycket mer, en revolution som förändrar hur vi spelar och flyttar fram gränserna i open world-genren. Så blev det inte och ur det perspektivet är det svårt att se på Watch Dogs som något annat än en besvikelse.
Hur mycket har serien egentligen förnyat sig själv sedan Gamecube-versionen? Den och #Mario Kart DS, #Mario Kart Wii och #Mario Kart 7 är ju bara varianter av varandra, många av dem dessutom till hälften fyllda av retrobanor från förr. Visst kan man peka på högre bilduppdatering och upplösning i Mario Kart 8, och de utgör förstås en märkbar skillnad till det bättre, men bör vi inte förvänta oss mer? Var är den patenterade Nintendo-fantasin? Jag tröttnade oroväckande snabbt på Mario Kart 8 – en titel som inte är direkt dålig, men som borde vara mycket bättre.
Tycker inte alls The Evil Within var en besvikelse.
Var ett väldigt rolig single-player-upplevelse från början till slut. Storyn var väldigt knasig oförutsägbar så man blev bara mer nyfiken efter varje kapitel.
Svårighetsgraden är helt rätt - det ska vara enkelt att dö och ens ammo ska ta slut om man inte använder den vettigt. De verkligen vill att man ska använda sina matches för att spara kulor osv
När det kommer till själva skräcken - Okej, det blev inte precis Resident Evil REMAKE 2 eller något, men jag kände mig nöjd ändå. Det var mestadels atmosfäriskt och sen andra stunder var det stress-läskigt (då man möter Bloody Longhaired Woman, The Keeper, Sadist och ghost Ruvik). Sen var man också rätt så försiktig hela tiden eftersom spelet hade så många fällor som kunde döda en direkt. Tyckte det var bra att de fanns, så att det straffar sig att försöka bara rusa genom spelet. Annars var det en hel del action i det också, men inte så mycket som vissa försöker få det till
Jag orkade inte läsa hela din recension för den verka så negativ när jag själv hade haft en så otroligt positiv upplevelse med The Evil Within, men jag tror jag snappa upp något att du ogilla kontrollen och där känner jag mig frågande: Kan det vara så att det problemet bara finns på PC-versionen? För jag hade inga problem med kontrollerna alls.
Mario Kart 8 har jag inga problem med heller, där är en del förnyelse i det iom Gravity Boostsen - de fanns ju inte innan. Annars är det bara ett väldigt solitt bra spel.
Blev lite förvånad över att se Mario Kart 8 nominerad som årets besvikelse. För min del var det årets bästa spel.
Jag kan hålla med om att det kanske inte var särskilt nyskapande, men behövs det verkligen? Anti-gravity racing och förmågan att anpassa sitt åkdon efter personlig smak och preferens är tillräckligt för min del.
Sen är ju musiken i sig för varje enskild bana värt en eloge. Det är väldigt sällan som jag finner mig själv lyssna på spelmusik utanför själva spelet.
Som Bennii skriver är en besvikelse inte nödvändigtvis ett dåligt spel. Watch Dogs, Mario Kart 8, Civ: Beyond Earth (och i vissa fall även Destiny) har alla sina kvaliteter.
Mario Kart 8 plockar jag upp ibland, men det räcker liksom med några få race för att jag ska känna mig nöjd. Inte på något vis värdelöst, men jag tröttnade som sagt snabbt. Jag vill verkligen att Nintendo tar nästa steg med serien så att jag blir lika klistrad vid teven som på N64-tiden.
The Evil Within verkar vara en "älska eller hata det" typ av titel. Har nog sett lika många som tokhyllar som totalsågar, och jag ställer mig närmast sistnämnda gruppen. Jag håller dock med dig DarkZide8 om att det var atmosfäriskt och obehagligt (på ett bra sätt!).
Du har också "glömt" AC:U.
The Evil within. Har testat både på pc och konsol. Spelade tydligen ingen roll vilken plattform det var på för spelet var lika dåligt. Kontinuerliga framedrops med en grafikmotor som lägger krokben på sig själv och blev inte rädd någon gång under hela spelet.
Alien isolation gjorde ett betydligt bättre jobb med skräckfaktorn.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro |
Du har också "glömt" AC:U.
Har inte spelat, Assassin's Creed är inte riktigt min grej!
