Half-Life (Windows)
Well, vi gav 2/5 till senaste Dragon Age och 3/5 till Indy, MSFS och Starfield-expansionen för att ta några exempel.
Företag slutar inte dela ut recensionskod för att spelen får låga betyg. Och vi är inte beroende av det: får vi inte kod köper vi spelet själva.
Smaken är som baken. Jag älskade detta spelet och tycker fortfarande att det är ett av de bästa spelen som gjorts men avskyr t. ex God of War. Jag kan inte spela dom spelen för jag tycker dom är så otroligt jävla tråkiga. De äldre i serien kunde jag spela men när det kom till ps4, vilken jävla dynga.. Usch.
Helt klart!
Half-Life var ett mästerverk när det kom även om det hade sina baksidor, men att sitta nästan 30 år senare och fullständigt kapa det när man inte ens var med i svängarna när det begav sig känns jävligt b.
Som att kritisera en film från 40 talet för att den är svartvit.
Nostalgi kan vara oerhört starkt och att vada i det kan ha oerhört positiva effekter för hur man upplever saker och ting.
Personligen försöker jag hålla tillbaka min nostalgi och sätta det mer analytiska i första rummet, inte för att jag tycker nostalgi är av ondo utan för att jag vill ifrågasätta mig själv och vad jag tycker och tänker, men framförallt varför jag tycker och tänker som jag gör.
Jag var faktiskt med där och då, när Half-Life slog världen med häpnad. Jag spelade det (men aldrig till slutet när det var nytt, det skulle dröja), jag såg det spelas, jag läste spaltmeter om det i allsköns olika speltidningar och på nätet, jag lyssnade till mina vänner som var lyriska. Jag såg hypen, men sveptes aldrig med i den.
Och jag är allt annat än blind för den milstolpe Half-Life är. Menar:
"Svårt är det absolut inte att se vikten av Valves attityd för det spel de debuterade med. Att se på genren med kritiska ögon och själva försöka erbjuda sådant de önskat se andra göra var nog i de flesta av avseenden av godo.
Gordon Freemans resa genom allt det fanskap Black Mesa Reserach Facilitys ageranden lett fram till är i sig mer än minnesvärd och då framförallt som följd av de lager på lager av saker att lägga märke till och önska svar på samt det interaktiva vis allt presenteras på.
I allt från mystiska onåbara G-Mans sporadiska uppdykanden i bakgrunden, statens militära ingripande i syfte att mörklägga allt fanskap oavsett vad det konstar i liv samt den där andra dimensionen, Xen, och det till synes intergalaktiska krig Freeman tycks hamna mitt i så finns där en ständigt närvarande interaktivtet långt bortom förrenderade mellansekvenser.
Till och med spelets miljöer spelar en helt avgörande roll för den historia Valve önskar förmedla, så att stanna upp och detaljstudera de platser man besöker är något som inte alls sällan säger mer än vad någon karaktär har att berätta."
...
"Half-Life har naturligtvis en helt given plats i en kanon över fps-genrens historia. Det är en milstolpe av rang. Det är en riktigt imponerande debut av Valve och det lade grunden till en av världens viktigaste spelserier som så sent som nu i dagarna tycks vara på väg tillbaka in i rampljuset på ännu okänt vis."
...
"+ Satte en ny standard för interaktivt realtidsberättande.
+ Handlingen och allt den inte säger i klartext torde få valfri sci-fi-fantast att dreggla.
+ Freemans identitetslöshet gör sig underligt bra som utgångspunkt för en intressant protagonist.
+ Miljöer känns varierade och så även de olika projekt Freeman tvingas ta sig an för att ta sig fram."
...och ovanpå detta spelade jag väldigt mycket Wolfenstein 3D, Doom, Doom 2, Quake, Quake 2, Descent, Hexen och en drös andra tidiga förstapersonsskjutare som hade både större och mindre genomslag. Jag såg precis vad Half-Life gjorde för genren, det var helt omöjligt att inte se det. Det var vågat att angripa genren på ett nytt vis, men det det kommer risker och riskerna är att man rör sig på okänd mark och inte nödvändigtvis hittar rätt på sina första försök.
Så, ja, jag står absolut fast vid att ambitionen, Valves målsättning med Half-Life, är fantastisk. Att det där och då kom att bli en milstolpe. Extremt relevant för genren och datorpspelande överlag. Men det här är ju sådant jag redan sagt, inget nytt där.
Däremot tycker jag att spelet är sprängfyllt med tveksamma designbeslut, buggar och annat som IDAG gör att det inte alls känns som det stått sig lika väl mot tidens tand som andra tidiga förstapersonsskjutare gjort. Det betyder inte att person x och y fortfarande kan tycka det är världens bästa spel, eller att man tycker det är hur kul som helst att spela fortfarande, eller att man lagt så mycket tid och energi på spelet att man lärt sig leva med alla dess styrkor och svagheter att man känner sig som ett med upplevelsen.
Anledningen till att jag personligen inte tycker XEN-delarna funkar speciellt bra är för att de lägger på tok för mycket vikt vid de inslag i spelet som funkar som sämst. Plattformandet, främst, men även respawnande fiender som verkligen understryker ammobristen. Rent konceptuellt gillar jag XEN, och att vrida upp svårighetsgraden i ett sammanhang som skall framstå som hotfullt och främmande är i sig inte av ondo... men sättet det görs på funkar inte speciellt bra och jag har full förståelse för att XEN brukar vara en av de delar av Half-Life som får utstå mest kritik. Förstår dock samtidigt att man kan älska XEN.
Japp, kommer skriva ett par rader även kring dessa framöver. Främst Opposing Force har jag mycket gott att säga om.
Vad är det i den artificiella intelligensen du föredrar i HL framför HL2?
Älskar revolvern, men bristen på ammo gör att den används väldigt sällan. Att hagla runt är också trevligt, men mindre lämpat för stridande på distans... vilket man ofta får göra, och då känns det som att de flesta vapen har problem med att leverera.
Det är väl fantastiskt om Black Mesa rättar till felen som Half-Life dras med, men vad det har att göra med denna recension har jag lite svårt att se. Att Half-Life gjorde massa rätt FÖR SIN TID är ju inget jag överhuvudtaget ifrågasätter.
Jag tänker att man kan recensera spel för vad de är idag och samtidigt ta hänsyn till vad de var när de släpptes. Därav... jag är knappast blind för allt det Half-Life gör rätt och speciellt för sin tid... men det gör det inte automagiskt roligt att spela idag.
Personligen föredrar jag spel som känns tidlösa i dess design, eller som har så stark gameplaymässig design att övriga aspekter som daterad grafik och dylikt inte stör. Menar, tycker Tomb Raider till Saturn och PlayStation än idag är helt fantastiskt, något som senaste remastern verkligen understryker då den inte gör mycket mer än att visuellt fräscha upp spelet. För att få Half-Life att kännas fräscht igen krävs mycket mer än en visuell uppdatering.
Det går utmärkt. Om ain i den kontext spelet målar upp blir till ett störande inslag. Menar, jag ser ingen nämnvärd anledning till att kritisera den klart simplare ain i Doom, för där funkar den utmärkt i dess kontext. I Half-Life funkar den inte alls lika smidigt, trots att den är smartare, men spelet vill ju så mycket mer än vad Doom ville.
AIn i Half-Life är genuint störande, inget som lyfter spelet eller existerar där utan att göra något väsen av sig, då kan det kvitta om den är avancerad eller simpel.
Fast samtidigt kan det vara kul att se om spel håller idag. Att spelet var fantastiskt när det släpptes, det håller nog de flesta med om. Även Leger tror jag bestämt.
Det jag inte riktigt håller med om är dock AI:n. Tycker fiendesoldaterna håller hög klass idag i jämförelse med vad vi ser idag. Sällan man ser fiender idag flankerar och faktiskt kommunicerar med varandra. Senaste jag fick den känslan var väl typ FEAR?
"Writer and Fighter"
Är inte jättemånga spel från 90-talets 3D-era som har så starkt gameplay att de känns fräscha idag trots föråldrad teknik. Quake 1 och 2 och Mario 64 och möjligtvis Ocarina of Time är de enda jag kan komma på, på rak arm. Tomb Raider har härlig atmosfär och okej gameplay, men utöver nostalgin är det rejält styltigt tycker jag.
Mina favoriter från 90-talet är Resident Evil 1-3, Metal Gear Solid, Ocarina Of Time, Final Fantasy 7. Samtliga superklassiker och 5-plus spel, men med dagens mått hopplöst daterade.
Men remakes på RE-serien, FF7, Half Life (Black Mesa) visar att med anpassning till dagens tekniska nivå är dessa spel 5-stjärniga, då som nu.
Helt förtjänade betyg. Ingen av dem var mästerverk. HL va ett mästerverk men i dagens läge är det inte det fast mycket av negativa sidorna finns kvar i spel än idag. Känns mest som grafiken är endast det som det satsas på i nuförtiden.
Men det är positivt att fz inte är bunden av att ge ut bättre betyg än de förtjänar.
" fast utan att fatta vad man skall göra för att ta sig vidare blir allt fler till antalet, så slår allt över till att bli en kamp om att hitta motivation till att faktiskt ta sig i mål. "
Är detta något negativt? Tycker det är jättebra i FPS spel när det blir lite pussel och man får tänka till lite, inte bara panga hela tiden.
Det är negativt, för mig, när man irrar runt och inte fattar mycket alls, när det uppenbart inte är tänkt att det skall bli så för den som spelar. Jag gillar utmaning, jag gillar när hjärnan behöver arbeta för att man skall ta sig någonstans av värde, men jag gillar inte när man springer runt på en inte obetydligt stor yta och inte har en susning om vad man missat (vilket visar sig vara en trappa bakom ett hörn man inte ens visste att man kunde ta sig bakom).
För att återkomma till Tomb Raider som jag påtalade tidigare... där tvingas man titt som tätt stanna upp för att insupa omgivningen och hitta de där små detaljerna som man lockas till att kolla in närmare för att sedan inse att de verkligen var av värde. I Half-Life saknas ofta de där visuella ledtrådarna eller nivådesignen som utan att man egentligen tänker på det leds i rätt riktning. Det är inget oöverkomligt problem, men det skapar en oskön känsla i spelets tempo. Kanske lite extra mycket för att det i många fall driver på så hårt som det gör framåt, man förväntar sig inte att allt skall stanna av helt plötsligt.
Det är en del i den här recensionen jag inte alls håller med om, bl.a. datormotståndarnas intelligens som jag tyckte var enastående då. Men mycket är också saker jag förbisett eller inte tänkte på när jag lirade igenom det senast (15-20 år sen). Allt som allt väldigt intressant att få se sin gamla älskling med en annan, mer kritisk blick. Uppskattar recensionen!
I teorin är det ju en väldigt intressant ai:
...dock har jag svårt att se den vävas in smidigt i upplevelsen. Fienderna känns för onyanserat smarta. Det är som de hela tiden går runt med 278% medvetenhet om det som händer och sker runtomkring dem. Att de interagerar med varandra, har en hiearki, flankar och whatnot är såklart ljusår från vadhelst, säg, Doom (även om de på senare tid smartat upp AIn även i Doom).
Den är inte felfri, men analyserar man soldaterna i en mer öppen miljö där det finns lite lådor och hinder så beter de sig väldigt smart utan att för den skull kännas som de fuskar. Det jag gillade mest var att de kunde tänka som ett team. En soldat kunde kasta en granat för att jaga ut mig medan de andra lägger eld på mig så fort jag rör mig. Tror de även la täckeld medan de andra rörde sig, vilket var väldigt unikt. AI är dock svårt, antigen blir den alldeles för smart eller så blir den dum i skallen. Så kan hålla med om att soldaterna ibland känns lite för smarta. Det märks speciellt i mer stängda miljöer, då har de som full vetskap om att jag ska komma runt hörnet i en korridor även om de inte sett mig tidigare.
Men det som är mest intressant i frågan är väl att vi 2025 inte kommit så mycket längre med AI:n än den vi såg i HL.
"Writer and Fighter"
Som jag förstått har AI:n nästan alltid nedprioriteras till fördel för sådan som syns och kan visas upp för spelaren. Det är inget man satsar på vilket är trist. Håller med att det ändå är väldigt märkligt att nya spel knappt har bättre AI än ett så gammalt spel som HL.
Känns som det borde vara lätt nu när AI kommit så långt generellt.
(Oavsett vad man tycker om Half-Life är det kul att se hur det fortfarande i rätt omfattande omfattning engagerar folk att göra sin röst hörd...)
Kul och intressant recension. Tycker det är betydligt mer givande med en recension av äldre spel där man tar bort eventuell nostalgi och placerar det i en modern kontext. Jag menar vill jag veta hur ett spel från slutet på 90-talet är jämfört med andra spel från slutet på 90-talet så kan jag väl lika gärna läsa gamla recensioner? Nej då är det här mycket bättre då det ger ett annorlunda perspektiv samtidigt som det kanske ger andra som inte lirade det när det begav sig en bättre bild av hur det faktiskt är att spela idag.
Själv så spelade jag det när det var nytt men även om jag gillade det så tyckte jag aldrig att det var så fantastiskt som många andra tyckte. Redan 4-5 år tidigare hade man ju spelat System Shock vilket var ett betydligt mer stämningsfullt förstapersonsspel om än betydligt bökigare att spela och inte alltför långt Half-Life så var det ju dags för System Shock 2 vilket nog är mitt favoritspel ur förstaperson. Sen kan man ju inte bortse från den betydelse som Half-Life haft för gamingvärlden, inte bara genom spelet i sig utan också dess modar och inte minst Steam.
Apropå System Shock-spelen så skulle det vara kul att läsa recensioner av de två spelen och precis på samma sätt den här utan nostalgiglasögon (om det är möjligt) och jämfört med moderna titlar
Ja, det är ju förhoppningen. Att ge lite nya infallsvinklar till något.
Har för övrigt båda System Shock och remastern av första spelet men de står ännu som ospelade. Tänkte tänkte försöka ta tag i dem under året.
Samma här, lockades till God of War (ps4) pga storyn som nu blandade in asagudarna. Men jag slutade spela efter 4-5 timmar, gameplayet passade mig inte alls, tröttnade på det riktigt snabbt och såg färdigt storyn på youtube. Samma med Spiderman, det tröttnade jag nästan snabbare på.
Sålde mitt PS4 efter det, första konsolen jag någonsin sålde, PSX, PS2 och PS3 har jag fortfarande kvar