Half-Life (Windows)

Nostalgi kan vara oerhört starkt och att vada i det kan ha oerhört positiva effekter för hur man upplever saker och ting.

Personligen försöker jag hålla tillbaka min nostalgi och sätta det mer analytiska i första rummet, inte för att jag tycker nostalgi är av ondo utan för att jag vill ifrågasätta mig själv och vad jag tycker och tänker, men framförallt varför jag tycker och tänker som jag gör.

Jag var faktiskt med där och då, när Half-Life slog världen med häpnad. Jag spelade det (men aldrig till slutet när det var nytt, det skulle dröja), jag såg det spelas, jag läste spaltmeter om det i allsköns olika speltidningar och på nätet, jag lyssnade till mina vänner som var lyriska. Jag såg hypen, men sveptes aldrig med i den.

Och jag är allt annat än blind för den milstolpe Half-Life är. Menar:

"Svårt är det absolut inte att se vikten av Valves attityd för det spel de debuterade med. Att se på genren med kritiska ögon och själva försöka erbjuda sådant de önskat se andra göra var nog i de flesta av avseenden av godo.

Gordon Freemans resa genom allt det fanskap Black Mesa Reserach Facilitys ageranden lett fram till är i sig mer än minnesvärd och då framförallt som följd av de lager på lager av saker att lägga märke till och önska svar på samt det interaktiva vis allt presenteras på.

I allt från mystiska onåbara G-Mans sporadiska uppdykanden i bakgrunden, statens militära ingripande i syfte att mörklägga allt fanskap oavsett vad det konstar i liv samt den där andra dimensionen, Xen, och det till synes intergalaktiska krig Freeman tycks hamna mitt i så finns där en ständigt närvarande interaktivtet långt bortom förrenderade mellansekvenser.

Till och med spelets miljöer spelar en helt avgörande roll för den historia Valve önskar förmedla, så att stanna upp och detaljstudera de platser man besöker är något som inte alls sällan säger mer än vad någon karaktär har att berätta."

...

"Half-Life har naturligtvis en helt given plats i en kanon över fps-genrens historia. Det är en milstolpe av rang. Det är en riktigt imponerande debut av Valve och det lade grunden till en av världens viktigaste spelserier som så sent som nu i dagarna tycks vara på väg tillbaka in i rampljuset på ännu okänt vis."

...

"+ Satte en ny standard för interaktivt realtidsberättande.
+ Handlingen och allt den inte säger i klartext torde få valfri sci-fi-fantast att dreggla.
+ Freemans identitetslöshet gör sig underligt bra som utgångspunkt för en intressant protagonist.
+ Miljöer känns varierade och så även de olika projekt Freeman tvingas ta sig an för att ta sig fram."

...och ovanpå detta spelade jag väldigt mycket Wolfenstein 3D, Doom, Doom 2, Quake, Quake 2, Descent, Hexen och en drös andra tidiga förstapersonsskjutare som hade både större och mindre genomslag. Jag såg precis vad Half-Life gjorde för genren, det var helt omöjligt att inte se det. Det var vågat att angripa genren på ett nytt vis, men det det kommer risker och riskerna är att man rör sig på okänd mark och inte nödvändigtvis hittar rätt på sina första försök.

Så, ja, jag står absolut fast vid att ambitionen, Valves målsättning med Half-Life, är fantastisk. Att det där och då kom att bli en milstolpe. Extremt relevant för genren och datorpspelande överlag. Men det här är ju sådant jag redan sagt, inget nytt där.

Däremot tycker jag att spelet är sprängfyllt med tveksamma designbeslut, buggar och annat som IDAG gör att det inte alls känns som det stått sig lika väl mot tidens tand som andra tidiga förstapersonsskjutare gjort. Det betyder inte att person x och y fortfarande kan tycka det är världens bästa spel, eller att man tycker det är hur kul som helst att spela fortfarande, eller att man lagt så mycket tid och energi på spelet att man lärt sig leva med alla dess styrkor och svagheter att man känner sig som ett med upplevelsen.

Anledningen till att jag personligen inte tycker XEN-delarna funkar speciellt bra är för att de lägger på tok för mycket vikt vid de inslag i spelet som funkar som sämst. Plattformandet, främst, men även respawnande fiender som verkligen understryker ammobristen. Rent konceptuellt gillar jag XEN, och att vrida upp svårighetsgraden i ett sammanhang som skall framstå som hotfullt och främmande är i sig inte av ondo... men sättet det görs på funkar inte speciellt bra och jag har full förståelse för att XEN brukar vara en av de delar av Half-Life som får utstå mest kritik. Förstår dock samtidigt att man kan älska XEN.

Japp, kommer skriva ett par rader även kring dessa framöver. Främst Opposing Force har jag mycket gott att säga om.

Vad är det i den artificiella intelligensen du föredrar i HL framför HL2?

Älskar revolvern, men bristen på ammo gör att den används väldigt sällan. Att hagla runt är också trevligt, men mindre lämpat för stridande på distans... vilket man ofta får göra, och då känns det som att de flesta vapen har problem med att leverera.

Det är väl fantastiskt om Black Mesa rättar till felen som Half-Life dras med, men vad det har att göra med denna recension har jag lite svårt att se. Att Half-Life gjorde massa rätt FÖR SIN TID är ju inget jag överhuvudtaget ifrågasätter.

Jag tänker att man kan recensera spel för vad de är idag och samtidigt ta hänsyn till vad de var när de släpptes. Därav... jag är knappast blind för allt det Half-Life gör rätt och speciellt för sin tid... men det gör det inte automagiskt roligt att spela idag.

Personligen föredrar jag spel som känns tidlösa i dess design, eller som har så stark gameplaymässig design att övriga aspekter som daterad grafik och dylikt inte stör. Menar, tycker Tomb Raider till Saturn och PlayStation än idag är helt fantastiskt, något som senaste remastern verkligen understryker då den inte gör mycket mer än att visuellt fräscha upp spelet. För att få Half-Life att kännas fräscht igen krävs mycket mer än en visuell uppdatering.

Det går utmärkt. Om ain i den kontext spelet målar upp blir till ett störande inslag. Menar, jag ser ingen nämnvärd anledning till att kritisera den klart simplare ain i Doom, för där funkar den utmärkt i dess kontext. I Half-Life funkar den inte alls lika smidigt, trots att den är smartare, men spelet vill ju så mycket mer än vad Doom ville.

AIn i Half-Life är genuint störande, inget som lyfter spelet eller existerar där utan att göra något väsen av sig, då kan det kvitta om den är avancerad eller simpel.

Det är negativt, för mig, när man irrar runt och inte fattar mycket alls, när det uppenbart inte är tänkt att det skall bli så för den som spelar. Jag gillar utmaning, jag gillar när hjärnan behöver arbeta för att man skall ta sig någonstans av värde, men jag gillar inte när man springer runt på en inte obetydligt stor yta och inte har en susning om vad man missat (vilket visar sig vara en trappa bakom ett hörn man inte ens visste att man kunde ta sig bakom).

För att återkomma till Tomb Raider som jag påtalade tidigare... där tvingas man titt som tätt stanna upp för att insupa omgivningen och hitta de där små detaljerna som man lockas till att kolla in närmare för att sedan inse att de verkligen var av värde. I Half-Life saknas ofta de där visuella ledtrådarna eller nivådesignen som utan att man egentligen tänker på det leds i rätt riktning. Det är inget oöverkomligt problem, men det skapar en oskön känsla i spelets tempo. Kanske lite extra mycket för att det i många fall driver på så hårt som det gör framåt, man förväntar sig inte att allt skall stanna av helt plötsligt.

I teorin är det ju en väldigt intressant ai:

...dock har jag svårt att se den vävas in smidigt i upplevelsen. Fienderna känns för onyanserat smarta. Det är som de hela tiden går runt med 278% medvetenhet om det som händer och sker runtomkring dem. Att de interagerar med varandra, har en hiearki, flankar och whatnot är såklart ljusår från vadhelst, säg, Doom (även om de på senare tid smartat upp AIn även i Doom).

(Oavsett vad man tycker om Half-Life är det kul att se hur det fortfarande i rätt omfattande omfattning engagerar folk att göra sin röst hörd...)

Ja, det är ju förhoppningen. Att ge lite nya infallsvinklar till något.

Har för övrigt båda System Shock och remastern av första spelet men de står ännu som ospelade. Tänkte tänkte försöka ta tag i dem under året.