Sonic X Shadow Generations lämnar Sonic i skuggan

Sonic Generations är ett av de mest älskade Sonic-spelen i igelkottens moderna karriär. Lägg till en mindre populär sidokaraktär i en remaster och det skulle kunna bli pannkaka. Sonic X Shadow Generations är i stället det bästa spelet från Sonic Team vi sett på många år.

När Sega avslöjade att deras nästa Sonic-spel var en remaster av Sonic Generations var min reaktion ganska ljummen. Det kändes väldigt bekvämt på något vis. Sedan framkom att Shadow skulle gästspela, vilket inte ökade min puls nämnvärt. Men här sitter jag nu och kan konstatera att Sonic X Shadow Generations är ett av de bästa Sonic-spelen på ett kvartssekel, och det är helt och hållet tack vare Shadow. Inte så mycket karaktären som sådan utan vad de lyckats göra med honom.

Creative director Takashi Iizuka har berättat att Sonic Team inför Sonic Generations ville att Sonics olika tidsperioder skulle finnas representerade. Alla fick nominera sina favoritbanor, därefter tillfrågades även Sonics hängivna fans. Resultatet blev nio utvalda banor som spänner över tre tidsperioder. I stället för att plocka banor från de bästa spelen valde Sonic Team alltså att även inkludera akter från mindre hyllade spel som Sonic Unleashed och det utskällda Sonic the Hedgehog från 2006, vilket är lite rart.

Sonic X Shadow Generations är precis som originalet en sorts best of-samling av Sonics karriär och nu även Shadows lite mörkare historia. En hyllning, om man så vill. Vi får krispigare versioner av klassiska Sonic-banor, och som Shadow får vi uppleva nya versioner av banor som Radical Highway, Rail Canyon och min favorit Space Colony Ark från bland annat Sonic Adventure 2 och Sonic Heroes. Trots att mycket känns välbekant är det ändå på något vis med en fräsch touch. I synnerhet när vi får styra Shadow i 2,5D som vi aldrig sett honom förr.

Shadow överlägsen

Shadows förmågor, såväl nya som gamla, utnyttjas flitigt. Chaos Control stoppar tiden, vilket är praktiskt när det skjuts gigantiska missiler mot den svarta kotten men också när plattformar försvinner lite snabbare än vad vår mänskliga reaktionsförmåga kan hantera. Med hjälp av Chaos Dash kan Shadow ta en genväg med hjälp av ett ljusspår av kaosenergi, ungefär som Sonics Light Speed Dash som först introducerades i Sonic Adventure.

Shadow kan också låsa upp så kallade Doom-förmågor. Alla ska inte avslöjas här, men en sådan är Doom Surf som ger Shadow förmågan att färdas över vatten och krossa fiender längs vägen. I takt med att Shadow klarar av banor och bossar ges tillgång till fler Doom-förmågor vilket bidrar till en fantastisk variation i gameplay. Samtidigt kan det stundtals bli en aning rörigt och ofokuserat med många förmågor att hålla reda på.

Även om jag aldrig har brytt mig speciellt mycket om Shadow som karaktär är hans våghalsiga banor utan tvekan ganska överlägsna och får den äldre halvan av spelet att kännas lite daterad. Detta blir särskilt tydligt när jag växlar mellan Sonics och Shadows äventyr. Visst påminner de om varandra i upplägg och struktur, men Sonic känns påtagligt gammal och trött, särskilt i 2D-sektionerna.

Bästa bandesignen hittills

Faktum är att bandesignen i Shadows äventyr är bland den bästa jag upplevt i ett Sonic-spel. Äntligen uppnås det där flytet som Sonic Team alltid eftersträvat men sällan lyckats uppnå i sina spel. Det är i sina bästa stunder både häftigt och engagerande.

Det finns undantag där flytet inte riktigt infinner sig. Shadows banor är tänkta att spelas på ett speciellt sätt, och det blir särskilt tydligt om man trillar av den förutbestämda rutten. Så fort Shadow ska göra vanliga plattformshopp utan hjälp av skenor eller trampoliner känns kontrollen långsam och Shadow liknar mer en pensionär med rollator än en sprinter. Lyckligtvis är det sällan det inträffar, vilket är mycket tack vare den tajta bandesignen plus att kontrollen är lite bättre än vi är vana vid i Sonics spel.

Det finns också andra skillnader mellan Sonics och Shadows upplägg. Medan Sonic förlorar förmågor när han hamnar i 2D tar Shadow däremot med sig alla sina vilket innebär högre hastighet och bättre flyt även på dessa nivåer. Dessutom går det inte komma ifrån att alltsammans ser oerhört coolt ut. Stillbilder gör inte Shadows gameplay rättvisa. Shadow hänger under skenor när huskroppar formar sig som spagetti runt honom. Världen kränger, splittras och sammanfogas igen. Det händer väldigt mycket hela tiden.

Med växande självförtroende

En annan betydande skillnad är hubbvärlden. I Sonics fall är den en serie plattformar mellan vilka Sonic kan hoppa för att nå nästa bana. Inget mer. Shadow har förärats med en helt ny värld att röra sig i. Här kan han inte bara låsa upp banor och bossar utan också anta små utmaningar, som att samla 100 ringar på en begränsad tid. Den som vill kan således spendera en del tid i Shadows hubbvärld.

Det var ett intressant val att inkludera Shadow i denna remaster. Sega hade kunnat välja att släppa ett helt nytt spel med Shadow eller krysta fram en slapp remaster av Sonic Generations med lite skarpare grafik. Det hade ärligt talat inte lockat särskilt mycket. Nu fick vi i stället lite av både och. Resultatet är ett delvis haltande äventyr där Sonic känns lite daterad samtidigt som Shadow kompenserar för detta genom att bidra med fart, intensitet och väldesignade banor.

Jag hade inga stora förväntningar på Sonic X Shadow Generations. Sonic Team överraskar med ett fartfyllt, kaxigt, väldesignat och roligt spel skapat av en studio med växande självförtroende.

Efter framgångar med både Sonic Frontiers och nu detta känns framtiden för Sonic ljusare än på mycket länge. Och detta tack vare en svart skugga.

Lansering: 22 oktober 2024
Testat på: Xbox Series X
Övriga format: Xbox One, PS4, PS5, PC, Switch

Du väljer i startmenyn om du vill spela som Sonic eller Shadow, det är två separata äventyr. Givetvis kan man köra båda samtidigt som separata sparfiler och hoppa emellan.

Jag är rätt övertygad om att du kommer gilla spelet.