Indiana Jones (C) and the Infernal Machine TM

Indiana Jones and the Infernal Machine var ett av de första spelen jag någonsin köpte. Kass på spel som jag var, tog det mig ett bra tag innan jag nådde fram så långt i spelet att man behövde sätta in cd-skiva 2. Det var först då jag märkte att min kopia av spelet hade fått två exemplar av cd-skiva 1. Attans.
Tiden gick och jag spelade annat, men jag har alltid tänkt köra klart det någon gång. En kvarts sekel senare var det äntligen dags.

Det är någonting alldeles särskilt med spel man aldrig kunde spela när man var liten. Spel som man prövade någon gång hos någon avlägsen släkting men hade fel konsol för där hemma, eller ens kompisar i skolan spelade, men som ens dator där hemma var för dålig för. De spelen etsar sig fast i minnet. Viljan att spela var intensiv men möjligheterna var få. Jag blir mycket mer förväntansfull till att börja spela ett spel jag verkligen ville spela då, än ett nytt flashigt spel som släpps idag. Det är ungefär som att återigen besöka en restaurang man ätit på utomlands, med mat som aldrig riktigt smakar lika gott här hemma. Om du väl lyckas återvända till den där restaurangen åratal senare, kan maten smaka precis lika bra som då, men oftast har allt det goda bara legat och långkokat i dina smaklökars minne.

The Infernal Machine släpptes ungefär samtidigt som den första serien Tomb Raider-spel började tappa hållningen. Det var i oktober 1999, Tomb Raider Chronicles (5:e i serien) släpptes ett år senare och dess utvecklare var då så trötta på Lara att de bokstavligt tagit död på henne. Chronicles story är ett gäng vänner till Lara som berättar om hennes bedrifter när hon fortfarande levde. Det var ett rop på hjälp från ett gäng utmattade utvecklare.
Samtidigt är The Infernal Machine är en av de bättre Tomb Raider-spelen. Vadå Tomb Raider spel, kanske du undrar? Låt mig förklara.
Om Tomb Raider har låtit sig inspireras av Indiana Jones-filmerna, har The Infernal Machine låtit sig inspireras (stulit) av Tomb Raider spelen. Du reser runt världen, letar skatter, skjuter elakingar och farliga djur och det hela utspelar sig i stora landskap som i grunden består av "block" som du behöver klättra och hoppa emellan.
Det finns tidigare Indiana Jones-spel. Indiana Jones and the Fate of Atlantis är ett peka- och klicka-spel som är en av de bästa i genren och som har en story som är långt bättre än den fjärde filmen, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. The Infernal Machine har inte direkt en story som skulle fungera i en film, men det är satans kul att spela. Doug Lee återkommer från Fate of Atlantis som röstskådespelare för Indy och gör ett helt ok jobb, även om jag har svårt att föreställa mig Harrison Ford uttrycka vissa av hans repliker.

Indy kunde inte låta bli att lämna bevis på att han varit där

You have to wonder if it isn´t some ancient, alien device - History Channel

Spelet tar sin början i Utah, där Indy är på utgrävning i Grand Canyon. Landskapet agerar som en träningsbana men utan några tips om hur du hoppar, springer, flyttar på block etc. Du får pröva dig fram. Det är inte så svårt. Till slut, efter att ha hittat en liten lerskärva, utbrister Indy "Where are the priceless artifacts, the gilded idols, the crowns of kings? Varför han tror att han ska hitta det i Utah vet jag inte.
Just som Dr. Jones har lite för höga förväntningar anländer en besökare - Sophia Hapgood, Indys  partner i Fate of Atlantis. Hon har börjat jobba för CIA som spanat fram att en sovjetisk expedition (det stämmer, du slåss mot kommunister istället för nazister den här gången) i det gamla Babylon hittat grunderna till Babylons torn. Tornet ska i själva verket ha huserat ett överväldigande vapen, The Infernal Machine, som får atombomberna att framstå som smällare. Den sovjetiska expeditionen leds av en Dr. Gennadi Volodnikov, en flintskallig, tjock herre som ser som tagen ut från en Tintin-serietidning. Hans konversationer är (för spelarens skull) på engelska, men med ryska ord inkastade för inlevelsens skull. Indy tar på sig uppgiften att hinna före kommunisterna i sökandet på vapnet och hans äventyr sträcker sig över 17 vidsträckta banor runt om i världen.

Likt Tomb Raider går det att spela hela spelet med endast tangentbordet - i nyare utgåvor så som på GOG, finns kontrollerstöd, men jag tycker inte det fungerar särskilt bra, så jag höll mig till tangenterna. Du rör dig med piltangenterna, hoppar med x, kryper med c, och skjuter med ctrl. Om du vill titta runt håller du ner "insert" och använder piltangenterna. Det är till en början ovant, men efter några minuter klickar mitt muskelminne igång och det flyter på bra.
Klättrandet mellan blockiga landskap kräver en annan spelstil än de nyare Tomb Raider spelen. Det finns inga vita målade linjer och inte heller en guidande kamera som visar var du kan gå, klättra eller hoppa. Du behöver istället leta efter 90 graders kanter i objekt och klippor. Väggar som har hålig textur kan klättras på. Hopp behöver tajmas till rätt ögonblick och du behöver en viss ansats för att kunna hoppa tillräckligt långt. Det finns inga quick time events, eller chanser att rätta till dina misstag. Men det finns quick-save. Om du inte sparar konstant spelar du fel.
Det finns gott om pussel, som ibland kräver nya lösningar, saker du inte gjort tidigare i spelet. Det var sådant jag fastnade på när jag var yngre. En gång behöver du till exempel använda Indys piska för att dra en statys arm till dig för att öppna en dörr. Indy säger aldrig något i stil med "Hmm! den där armen ser ut som om jag skulle kunna flytta på den med min piska". Den enda ledtråden du får är att kameran riktas mot armen om Indy har piskan i handen när han närmar sig statyn.

Det finns också gott om eldstrider, men de är inte mycket att hänga i julgranen. Det handlar mest om att försöka positionera dig så att du är placerad bakom ett hörn och invänta att vakter ska komma runt för att hamna i ditt sikte. Indy siktar själv om han kan skjuta. Du har gott om vapen och gott om tillfällen att använda dem, lite väl många faktiskt.
Slagsmålen är, om något, det som gör att spelet poäng får dras ned en aning. Det finns vissa höjdpunkter, så som att din piska kan slå ur vapnen ur händerna på fienderna, men tyvärr orsakar alla gevär att spelet kraschar till skrivbordet om de används för mycket. Som tur är kan du spara spelet när du vill, men jag minns tydligt att samma bugg förekom när jag spelade spelet för 25 år sedan. Striderna blir aldrig heller riktigt lika hektiska som i Tomb Raider där man ofta hoppade runt och voltade samtidigt som man sköt som en galning med dubbla pistoler åt olika håll.
Däremot finns flera "anspelningar" på filmerna som drar upp stämningen och får mig att känna mig som Dr. Jones. Bland annat fick jag åka runt i gruvvagnar likt i Temple of Doom och även ta mig igenom strida forsar i en gul gummibåt. Varje ny bana laddas in i form av ett rött streck som närmar sig destinationen på en gammaldags karta. När Indy simmar försvinner hatten in i en dimensionell ficka och han sätter på sig hatten så fort han stigit upp ur vattnet. När du hittar en "whippable" bom/balk och du svingar dig fram över en avgrund spelas triumferande Indianas signaturmelodi upp. Du kan till och med spela en "hemlig" bana där du återvänder till platsen i de första scenerna i första filmen i Peru.
Vissa ögonblick i spelet kändes också som tillfällen ur en Harrison Ford-film,  som en gång jag blivit tagen till fånga och satt i en fängelsecell. Jag bultade på celldörren och klagade på magvärk, gömde mig snabbt innan fängelsevakten argt kom in och började leta efter mig i den till synes tomma cellen, sprang ut och slängde igen dörren. Men Doug Lees röst är samtidigt inte Harrison Fords, vilket sabbar inlevelsen.

Jag har haft kul de senaste två veckorna. Att ett så gammalt spel kan ge mig så mycket nöje, trots sin arkaiska stil, mediokra slagsmål, och CTD-buggar, bör ändå säga något.
De gör dem inte så här längre.

Man kunde köra de här spelen på ett tangentbord, ena styrde och den andra hoppade och pangade!

Jag prövade Emperors Tomt först när jag hittade båda på Gog. Det är inte lika bra. Mest stör jag mig på att det inte finns quick save : )

Jag fastnade lite där nu med : )
Fanns fler korridorer i pyramiden än jag såg från första början

Samma här. Var en sjukt fin box. En sak jag saknar från gamla speltiden. De stora boxarna och manualerna.

Ja det var ju också en variant. Fanns mycket gott på CD Gamer!

Grafik har nog länge varit fokus, men det är något charmigt med grafiken från tiden den inte var så.... öh.. bra.
Jag stör mig mer på när spel ska vara alltför "hjälpsamma" när det nästan känns som ett jobb istället för en utmaning då allt är upplagt för dig.

Ja! det är ett eget sorts nöje. Spel som var svåra som grabb var ju nästan skrämmande. Att lyckas ta sig igenom dem senare är en egen slags triumf : ) Sjukt tillfredsställande.

Skulle säga att Tomb Raider spelen är betydligt svårare än detta. Just Venedig satt jag också fast i ett bra tag.
Klarade ettan några år sedan. Det är verkligen ganska invecklade banor, särskilt Egypten tyckte jag var knepig.

Tack för att du läste!

Åh! Just den boxen jag hade dubbla cd-skivor i! Vad nice att du har kvar boxen! Den är ett konstverk i sig.
Och manualen. Sånt man läste i bilen på väg hem från ett köp!

Undrar vad spelet hetat på svenska om det varit en film? Indiana Jones och Satans verktyg?