Jag vill tycka om mörka själar, men jag kan inte
Folk brukar säga till mig att jag är en lugn person. I mitt jobb kan det mellan varven bli stressigt och många järn i elden samtidigt. Flera kollegor brukar balla ur över detta, men av någon anledning kan jag hålla mig lugn inför detta. Det är som att jag ser allt i slow motion och på ett enkelt sätt kan hantera heta situationer.
Det är en förmåga som en, åtminstone på pappret, skulle kunna tro passa sig alldeles utmärkt för att spela spel. Tyvärr kunde det inte var längre från sanningen.
När jag var liten hade jag regelrätta vredesutbrott när jag spelade på mitt NES. Jo, spelen var kanske svårare förr, men jag var också sämre och mindre erfaren. Minns framförallt ett tillfälle när jag spelade Turtles, det första, och jag dog relativt sent i spelet. Mina syskon, som jag hade piskat till lydnad vid det här laget, satt lugnt och tittade på. De vill ändå inte "störa", men gärna vara en del av det hela. Jag flippade totalt och beskyllde en av mina systrar att jag förlorade eftersom att hon "andades vid fel tillfälle".
Min mamma hade regelrätta samtal med mig om detta och det gick så pass långt att jag relativt ofta fick innegångsförbud. Det är precis vad det låter som, flera timmar i veckan tvingades jag att gå ut och leka istället för att stanna inne. Det var nog direkt nödvändigt, för hade ingen sagt till mig hade jag spelat Super Mario World än idag. Med tanke på att min son verkar vandra i samma hjulspår räknar jag kallt med att jag måste lära honom den ädla konsten att ha tålamod...
I vuxen ålder kan jag tygla mig på ett annat sätt, det blir inga handkontroller som förstörs eller dylikt, men jag kan fortfarande bli heligt förbannad när jag spelar spel. Men det finns en gradskillnad - Jag har inget problem med spel som jag upplever som rättvisa. De kan vara svåra, men om jag känner att det är min egen klantighet att jag dör så kan jag köpa det. Det är ju inte spelets fel att jag inte är tillräckligt bra (även om gudarna skall veta att det finns gott om trasiga spel därute).
Jag ska inte säga att jag undviker svåra spel per se, men jag uppskattar helt enkelt inte att dö. Det betyder inte att jag vill bli hunsad med. Rejäla utmaningar uppskattar jag, men de ska inte bygga på fingerfärdigheten utan snarare att jag med mitt intellekt skall lösa gåtan. Ta Zelda som ett exempel. Utmaningen i valfri del i serien handlar sällan om att vara flink i fingrarna, utan snarare att lista ut lösningen på en gåta. Till och med bossarna är uppbyggda på det här sättet och det är en form av utmaningen som jag uppskattar.
Det brukar finnas kniviga partier även i Zelda-spelen (att kasta sig handlöst mot en fiendegrupp i Breath of The Wild brukar resultera i döden), men det kan jag hantera. Jag kan också hantera spel där jag dör mycket men där det finns vettiga checkpoint-system där jag får börja om på ungefär samma ställe som jag dog.
Vid snart 34 års ålder har jag helt enkelt listat ut vad jag gillar och inte gillar med spel.
Jag tycker om att ta mig fram i spel och se nya områden.
Jag ogillar att göra samma parti om och om igen.
Jag tycker om att klura ut lösningar i sin kontext.
Jag ogillar att behöva vara supervass på fingerkombinationer.
Trots detta ville jag alltså testa Dark Souls.
Dels för att jag är masochistisk djävel, men dels också för att jag tycker om att utvecklas och testa nya upplevelser. Några av mina bästa spelupplevelser har jag fått när jag provat titlar jag aldrig annars skulle ha fått för mig att spela och kanske skulle Dark Souls vara ett sådant. På pappret lät det ju lovande. Det skulle vara svårt, men rättvist. Utmaningen skulle ligga i att läsa mönster, vara tålmodig och vänta in rätt tillfällen för attacker. Plus häftiga bossar.
Vad mer kan en begära av ett spel år 2020 egentligen?
Så jag laddade hem Dark Souls Remastered till Nintendo Switch, för att testa. Låt oss säga att Håkan Hellströms berömda fras om att "man måste dö några gånger innan man kan leva" aldrig har varit mer rätt än i det här spelet.
Efter cirka tio timmar har jag gett upp på spelet, trots de där hundralapparna jag lagt som jag aldrig får tillbaka. Det har egentligen inte så mycket med utmaningen att göra som med den ständiga tålamodsprövningen. Ärligt talat tycker jag inte att Dark Souls är ett särskilt svårt spel då allt handlar om mönsterinlärning, men det testar verkligen ens nerver på ett sätt som jag har svårt att uppskatta i längden.
Jag är fine med att jag måste ta ut fiender en och en, lära mig hur de fungerar och vänta in mina tillfällen. Men spelet lider verkligen av variation i sin spelmekanik. Varje ny korridor är en potentiell dödsfälla och i och med att spelet är så extremt krävande så förväntar det sig av dig att du alltid är 100 % påkopplad. Du får helt enkelt inte slappna av där i soffan, du måste vara på hugget (annars blir du huggen, så att säga). Det gör att jag aldrig riktigt får tid att utforska, koppla av eller känna mig trygg i spelet. Jag njuter inte heller riktigt av omgivningarna för att "när som helst kommer något att hända". Dessutom måste jag ofta göra om samma parti om och om igen till förbannelse.
Det blir relativt enformigt efter en stund och jag inser också att striderna är uppbyggda på ungefär samma sätt hela tiden. Avvakta, lär dig fiendens attacker, hitta luckor, skydda dig, anfall och slutligen börja om. Skölj och upprepa i oändlighet.
Med det sagt blir jag sällan arg på Dark Souls. Jag inser att bristen ligger hos mig och min karaktär, att jag helt enkelt inte är så pass noggrann som spelet kräver av mig. Det värsta av allt är att jag i mina stunder faktiskt verkligen uppskattar spelet. Det finns något djupt belönande i att bemästra ett parti av fiender, slå ut dem utan att ta skada och ha ihjäl en boss utan att ens fått en skräma. Klart det känns gött, men den kakan tar snabbt slut för nu är det nya horder av fiender på ingång. Det gör att jag aldrig riktigt får njuta av mina framsteg eller testa på något annat en stund. För min del hade spelet mått bra av att ha lite mer variation, även om jag förstår att spelets försäljningspoäng är att det är uppbyggt på det här sättet.
Jag vill så gärna tycka om det här spelet. Det kliar mig på rätt ställen på många sätt. Det låter mig utforska mekaniken själv, utmanar mig och ger mig belöningar när jag lyckas. Jag ser verkligen tjusningen med Dark Souls, varför så många älskar det förbehållslöst. Men det är inte för mig.
För att ta en jämförelse så är jag inte särskilt förtjust i soppor. För det mesta smakar de blaskigt och jag blir sällan mätt. Ibland kan jag få en soppa där jag förstår dess storhet, men också inse att det inte är för mig. Jag gillar ju inte soppor. Lite så känns Dark Souls, som en soppa med utmärkta ingredienser. Men du måste tycka om soppa för att uppskatta den.
Det kräver för mycket av en trött småbarnsförälder.
Jag vill ju bara känna mig lite duktig ibland.
Gör som en Dark Souls-sopa som jag själv; läs lite Dark Souls-guider, hitta en build som verkar passa din spelstil och ta det lugnt. Du kommer att komma in i det till slut.
Själv höll jag på att framkalla demoner och hin håle själv till följd av mina långa svordomsramsor efter ca 30 försök på Capra Demon första gången och gav upp spelet i flera månader. Sen läste jag på lite och tog fanskapet på första försöket och bestämde mig för att klara av hela spelet.
Nu så här i efterhand har jag förstått storheten med Souls-spelen.
Tänk att vanliga fiender behöver bara dödas en gång för att komma åt föremål de vaktar eller för att du behöver lista ut närmsta vägen till nästa boss. Annars är det bara att springa förbi dem och raka spåret till nästa boss-dimma varje gång du dör. Gör allt betydligt mindre frustrerande eftersom det i princip ”bara” är bossarna som behöver nötas om och om igen.
Skön tråd!
Jag är precis lika gammal som du och älskar Dark Souls.
Vid snart 34 års ålder har jag helt enkelt listat ut vad jag gillar och inte gillar med spel.
Jag tycker om att ta mig fram i spel och se nya områden.
Jag med.
Jag ogillar att göra samma parti om och om igen.
Jag älskar att göra samma parti om och om igen. Då kan jag göra det lite bättre varje gång.
Jag tycker om att klura ut lösningar i sin kontext.
Jag ogillar att klura ut lösningar. Åh nej, ett pussel!
Jag ogillar att behöva vara supervass på fingerkombinationer.
Jag älskar att behöva vara det. Chans att imponera på sig själv!
Är det ok att spela Dark soules på switchen frågar jag igentligen alla? Det känns inte rätt tycker jag spontant? Brukar själv ta en paus(spela något annat ett tag tex)el välja en annan väg i spelet eller levla min gubbe några level det betyder rätt mycket mot vanliga fiender. Och om jag är lat ta hjälp av någon annan. Då blir svårighetsgraden helt plötsligt lite lägre.
Jag har förlikat mig med att jag inte kommer gifta mig med Souls-spelen. Eller egentligen alla tryhard-spel. Jag förstår verkligen tjusningen men det passar mig verkligen inte.
Man behöver inte gilla alla spel.
MEN det finns lite saker som kan göra Dark Souls enklare.
1. Om du hittar någon att spela med blir det ungefär dubbelt så enkelt om du summonar personen att hjälpa dig (Lite fuskigt).
2. Man bör läsa på om vad ens karaktärs olika färdighetspoäng är och vad de påverkar. Man bör ta reda på hur man uppgraderar vapen och så bör man förstå stat-scaling/parameter-bonus på vapen. Typ att strength-vapen gör extra mycket skada om man har hög strength.
3. Det är fullt möjligt att grinda enkla fiender och levla upp hur mycket man vill.
4. Man kan springa igenom det mesta även om det som vinner i längden är att ta det jättelugnt och döda en fiende i taget.
Jag tyckte också det var ganska mentalt dränerande att spela Dark Souls ända tills det släppte(typ efter att jag dödat Gargoyles), efter det var det bara njutsamt. Det kräver lite att man inser att det inte är något fel att dö i Dark Souls och även om det känns hopplöst så blir man hela tiden bättre på spelet, man lär sig mer om världen och man kommer långsamt långsamt framåt.
Upptäckte souls (3an) i maj.
Alltid trott att det är ett tryhard-spel, inget mer, för det är det enda jag hört. Hur mycket jag kommer dö.
Men så fel jag hade, det fanns så mycket mer bakom den uppfattningen, en väldigt fin, mystisk värld. En resa som gav mängd känslor av frustration och lättnad.
Aldrig har jag i ett offlinespel känt mig så stolt över att ha besegrat en boss, och bära vapnet bakom den.
Även om spelet blev svårare ju längre in man kom, så blev det ändå lättare på samma gång.
🖥 R5 9600x || RTX 2080 || B650 || 32GB DDR5 || ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 || LG 55" CX
Dark Souls 1 var spelet som "förstörde" mig.
Fram till DS1 hade jag utan bekymmer tillryggalagt 30+ år som gamer utan att ha behövt uppnå 100% achievements/trophies. Men av någon anledning - förmodligen samma som gjorde att trådskaparen köpte spelet - bestämde jag mig en vacker dag för att jag ville ha en riktigt saftig utmaning. Ett spel som verkligen krävde någonting av mig...
Valet föll på att försöka fixa 100% på Dark Souls.
Det skall nämnas att jag aldrig hade spelat ett Souls-spel tidigare.
Jag hade aldrig ens spelat något som liknade ett Souls-spel.
Jag hade inte sett några videor om Dark Souls.
Mina enda förkunskaper om spelet var att det hade ett rykte om sig att vara riktigt överjävligt svårt och att även duktiga spelare dog precis hela tiden. Det lät som en utmaning! Sagt och gjort, jag skaffade DS1 och började spela.
Lyckades på något vis ta mig igenom första delen och tänkte att det här skall nog gå vägen. Första bossen fick ge sig efter ett par misslyckade försök. Jag hann aldrig bli tokig, så det var ju ett gott tecken.
Väl vid Firelink Shrine började jag naturligtvis springa runt och utforska omgivningarna direkt. "Titta, ett par skelett att döda" tätt följt av "YOU DIED". På det viset fortsatte det ett tag. Tids nog insåg jag att detta inte var ett spel som jag kunde lära mig enbart genom trial and error. Jag fick snarare försöka ta mig an DS1 som ett strategispel. Så jag började läsa på lite om spelets lore och även olika strategier och tips anpassade för nybörjare.
Ganska snabbt verkade det råda konsensus om ett par saker:
Tvåhandsvapen är dina vänner.
Bonfires är dina vänner.
Själar bör spenderas snabbt i början. För även om de stannar kvar i ditt lik när du dör är det ofta svårt att nå dit igen utan att dö på vägen.
Försök lära dig att parera. Ju förr du lär dig, desto bättre. För vissa motståndare (inte minst sista bossen) är det direkt nödvändigt för att överleva.
Spela i offline-läge. Om du behöver fråga varför så är det ännu viktigare att du följer detta råd.
Det finns oändligt många fler tips att ge, men mest av allt handlar Dark Souls om tålamod. Det är få spel som faktiskt går att tämja med alla olika vapen och spelstilar. Men du bör förmodligen testa en halberd så snabbt som möjligt när du är ny. Det kan dock dröja innan du hittar din första, såvida du inte följer en speedrunner eller liknande på YouTube. Ett tvåhandssvärd kan också vara en god vän i starten på din resa. Lär dig hur lång tid dina attacker tar innan "connect" och vilka olika sätt ditt vapen kan användas på. Vissa vapen erbjuder flera varianter och ofta är de beroende på ditt rörelsemönster.
Dark Souls har en värld där allting hänger ihop på ett makalöst sätt. Bandesignern borde få nobelpris i speldesign, om det någonsin införs. Genvägarna som skapas till Firelink Shrine känns mer sömlösa än i andra spel. Det tar ett tag innan man ens fattar att allting hänger ihop.
Jag som inte gillar "mörka" spel eller demoniska/helvetiska omgivningar borde verkligen ha hatat Dark Souls. Innan visste jag inte ens vad "NG+" betydde. Men efter att ha späkt mig själv till 100% på DS1 känner jag att jag måste uppnå 100% på alla spel framöver. "Orkade jag det i Lordran så skall jag orka det i den här världen också". I slutändan kändes inte DS1 svårt, men det krävde tid och fullständig uppmärksamhet. Något som oftast är en bristvara i en vuxen gamers liv.
Min hatkärlek till spelet gör det också svårt att rekommendera det för nya spelare. Det kommer definitivt inte att passa alla. Det passade egentligen aldrig mig. Genom att ändå ge mig fan på att tämja det förändrades min syn på spel, kanske för alltid. Jag är inte helt säker på att jag hade gjort samma vägval igen om jag hade kunnat gå tillbaka till innan jag först satte tänderna i DS1.
Ärligt talar har det börjat bli ett problem på senare år. RDR2 tog t.ex. en hel evighet att fixa 100% på och även om jag älskade det spelet kändes vissa achievements helt klart horribla att genomföra. Multiplayer-delen lockade mig inte alls och krävde dessutom flera dagars spelande. Numera väljer jag därför medvetet bort äldre spel som har multiplayer trophies/achievements, eftersom det troligtvis inte längre är möjligt att uppnå 100%/Platinum på dessa.
Nu skall sägas att mina OCD-tillkortakommanden inte är något Dark Souls bör lastas för. Men jag tror att DS1 tenderar att förändra många som spelar klart hela spelet. Det finns ett före och ett efter Dark Souls. Frågan är bara om resan är värd det i slutändan
Gör som en Dark Souls-sopa som jag själv; läs lite Dark Souls-guider, hitta en build som verkar passa din spelstil och ta det lugnt. Du kommer att komma in i det till slut.
Jag förstår hur du tänker, samtidigt är det inte svårighetsgraden i sig som är mitt problem här. Jag blir knappt arg när jag spelar, mer att jag lite lakoniskt konstaterar "ja, det där var ju dumt gjort". Jag får känslan av att detta helt enkelt inte riktigt för mig, då hjälper tyvärr inte guider så mycket.
Tackar likväl!
Är det ok att spela Dark soules på switchen frågar jag igentligen alla? Det känns inte rätt tycker jag spontant?
Inte riktigt säker på vad du menar, men det jag uppskattar mest med Switch är att kunna gå ut i menyn, ta en kopp kaffe eller vad jag nu vill och sedan komma tillbaka med en knapptryckning. Det gör det lättare att starta upp igen, istället för att se alla start up-skärmarna igen.
Jag har förlikat mig med att jag inte kommer gifta mig med Souls-spelen. Eller egentligen alla tryhard-spel. Jag förstår verkligen tjusningen men det passar mig verkligen inte.
Det är nog lite här jag har hamnat. Att jag accepterat att detta helt enkelt inte är för mig. Ungefär som att alla inte tycker om ärtsoppa.
Man behöver inte gilla alla spel.
Bevisligen.
Alltid trott att det är ett tryhard-spel, inget mer, för det är det enda jag hört.
Gjort samma iakttagelse som du, och som du säger är spelet inte särskilt svårt egentligen. Så länge du har gott om tid, analyserar dina misstag och har tålamod går det vägen. Men det är också ett mycket tidsödande koncept.
Frågan är bara om resan är värd det i slutändan
Fastnar för den här meningen.
Ju mer jag tänker på det så är Dark Souls spelens motsvarighet till att gymma för att få den perfekta kroppen. Det handlar om återupprepa moment efter moment, komma tillbaka kontinuerligt, analysera vad du gör bra respektive mindre bra, äta rätt, sova bra osv. Du måste helt gå in i rollen om du vill ha en perfekt kropp.
Det är absolut karaktärsdanande, men där jag ställer mig frågan är om det verkligen är för mig. Så kul är det inte att gymma.
Fastnar för den här meningen.
Ju mer jag tänker på det så är Dark Souls spelens motsvarighet till att gymma för att få den perfekta kroppen. Det handlar om återupprepa moment efter moment, komma tillbaka kontinuerligt, analysera vad du gör bra respektive mindre bra, äta rätt, sova bra osv. Du måste helt gå in i rollen om du vill ha en perfekt kropp.
Det är absolut karaktärsdanande, men där jag ställer mig frågan är om det verkligen är för mig. Så kul är det inte att gymma.
Vi tycks ha ganska snarlika preferenser när det kommer till spel, baserat på första inlägget i tråden.
Jag har lagt många andra spel åt sidan som jag egentligen borde ha tyckt mer om än Dark Souls. Det var nog mest slumpen att jag hade satt upp ett tydligt mål om att klara det, kosta vad det kosta ville.
Om du vill kan du ju försöka pröva Ashen istället. Det är lite samma stuk som Dark Souls, men har ett annat grafiskt signum och i min mening är det också mer förlåtande. Jag spelade det via GamePass så det finns troligtvis inte till Switch. Högsta svårighetsgraden var en utmaning helt klart, inte minst sista bossen.
Annars finns ju God of War också, som väl egentligen inte går att jämföra med Dark Souls men ändå kan vara utmanande. Började spela GoW via PS Now för ~1 månad sedan och har tagit mig igenom de första tre (i kronologisk ordning). Men nu tar jag en paus, blev lite väl mycket av samma kaka.
Avslutningsvis mår Dark Souls riktigt bra av 60 FPS eftersom striderna kräver precision. Aldrig prövat det på Switch, men får för mig att jag skulle uppleva det som svårare.
Upptäckte souls (3an) i maj.
Alltid trott att det är ett tryhard-spel, inget mer, för det är det enda jag hört. Hur mycket jag kommer dö.
Men så fel jag hade, det fanns så mycket mer bakom den uppfattningen, en väldigt fin, mystisk värld. En resa som gav mängd känslor av frustration och lättnad.
Aldrig har jag i ett offlinespel känt mig så stolt över att ha besegrat en boss, och bära vapnet bakom den.
Även om spelet blev svårare ju längre in man kom, så blev det ändå lättare på samma gång.
Kan ju inte köra Dark Souls offline, en stor del av de spelen är känna pulsen när man blir invaderad. Det kan hända när som helst så det gäller att lära sig banorna och vara på sin vakt så det inte går åt skogen. Startar själv spelet ibland endast för det.
Det är nog som du säger, tålamod är nyckeln. ¨
Nu kör jag min andra playthrough och allt går som smör, jag har lärt mig spelet och det är inte så svårt längre, men att komma hit krävdes många, många misstag.
Tror inte man är så van med så mycket motgångar i dagens spel, det ska flyta framåt och ges morötter hela tiden.
Men har lärt mig nu, att kämpa för de stora kickarna är värt mycket mer än att gå på små doser, det håller i mycket längre.
@Fr0gg0.: Visste inte vad embern gjorde, blev invaderad någongång efter jag hade dödat en boss. Nu kör jag ng+ och har igång det hela tiden, som du säger, riktigt spännande
🖥 R5 9600x || RTX 2080 || B650 || 32GB DDR5 || ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 || LG 55" CX
Om du vill kan du ju försöka pröva Ashen istället.
Kikade upp Ashen nu. Gillar verkligen det estetiska och utforskningsmomenten verkar lovande.
Skriver upp det på min lista.
Tack för tipset!
Kan ju inte köra Dark Souls offline, en stor del av de spelen är känna pulsen när man blir invaderad. Det kan hända när som helst så det gäller att lära sig banorna och vara på sin vakt så det inte går åt skogen. Startar själv spelet ibland endast för det.
Meh, jag klarar mig ärligt talat utan online-delen i Dark Souls. ^^
Ska bli intressant och se vad Elden Ring gör på den punkten.
The more I practice, the luckier I get.
https://lh3.googleusercontent.com/proxy/Q1y1USul-ZsNvufuhyHWo...
Folk brukar säga till mig att jag är en lugn person. I mitt jobb kan det mellan varven bli stressigt och många järn i elden samtidigt. Flera kollegor brukar balla ur över detta, men av någon anledning kan jag hålla mig lugn inför detta. Det är som att jag ser allt i slow motion och på ett enkelt sätt kan hantera heta situationer.
Det är en förmåga som en, åtminstone på pappret, skulle kunna tro passa sig alldeles utmärkt för att spela spel. Tyvärr kunde det inte var längre från sanningen.
När jag var liten hade jag regelrätta vredesutbrott när jag spelade på mitt NES. Jo, spelen var kanske svårare förr, men jag var också sämre och mindre erfaren. Minns framförallt ett tillfälle när jag spelade Turtles, det första, och jag dog relativt sent i spelet. Mina syskon, som jag hade piskat till lydnad vid det här laget, satt lugnt och tittade på. De vill ändå inte "störa", men gärna vara en del av det hela. Jag flippade totalt och beskyllde en av mina systrar att jag förlorade eftersom att hon "andades vid fel tillfälle".
https://i.redd.it/3c84ei0o7cjz.jpg
Min mamma hade regelrätta samtal med mig om detta och det gick så pass långt att jag relativt ofta fick innegångsförbud. Det är precis vad det låter som, flera timmar i veckan tvingades jag att gå ut och leka istället för att stanna inne. Det var nog direkt nödvändigt, för hade ingen sagt till mig hade jag spelat Super Mario World än idag. Med tanke på att min son verkar vandra i samma hjulspår räknar jag kallt med att jag måste lära honom den ädla konsten att ha tålamod...
I vuxen ålder kan jag tygla mig på ett annat sätt, det blir inga handkontroller som förstörs eller dylikt, men jag kan fortfarande bli heligt förbannad när jag spelar spel. Men det finns en gradskillnad - Jag har inget problem med spel som jag upplever som rättvisa. De kan vara svåra, men om jag känner att det är min egen klantighet att jag dör så kan jag köpa det. Det är ju inte spelets fel att jag inte är tillräckligt bra (även om gudarna skall veta att det finns gott om trasiga spel därute).
Jag ska inte säga att jag undviker svåra spel per se, men jag uppskattar helt enkelt inte att dö. Det betyder inte att jag vill bli hunsad med. Rejäla utmaningar uppskattar jag, men de ska inte bygga på fingerfärdigheten utan snarare att jag med mitt intellekt skall lösa gåtan. Ta Zelda som ett exempel. Utmaningen i valfri del i serien handlar sällan om att vara flink i fingrarna, utan snarare att lista ut lösningen på en gåta. Till och med bossarna är uppbyggda på det här sättet och det är en form av utmaningen som jag uppskattar.
Det brukar finnas kniviga partier även i Zelda-spelen (att kasta sig handlöst mot en fiendegrupp i Breath of The Wild brukar resultera i döden), men det kan jag hantera. Jag kan också hantera spel där jag dör mycket men där det finns vettiga checkpoint-system där jag får börja om på ungefär samma ställe som jag dog.
https://gamingadept.com/wp-content/uploads/2017/11/24129994_1...
Vid snart 34 års ålder har jag helt enkelt listat ut vad jag gillar och inte gillar med spel.
Jag tycker om att ta mig fram i spel och se nya områden.
Jag ogillar att göra samma parti om och om igen.
Jag tycker om att klura ut lösningar i sin kontext.
Jag ogillar att behöva vara supervass på fingerkombinationer.
Trots detta ville jag alltså testa Dark Souls.
Dels för att jag är masochistisk djävel, men dels också för att jag tycker om att utvecklas och testa nya upplevelser. Några av mina bästa spelupplevelser har jag fått när jag provat titlar jag aldrig annars skulle ha fått för mig att spela och kanske skulle Dark Souls vara ett sådant. På pappret lät det ju lovande. Det skulle vara svårt, men rättvist. Utmaningen skulle ligga i att läsa mönster, vara tålmodig och vänta in rätt tillfällen för attacker. Plus häftiga bossar.
Vad mer kan en begära av ett spel år 2020 egentligen?
Så jag laddade hem Dark Souls Remastered till Nintendo Switch, för att testa. Låt oss säga att Håkan Hellströms berömda fras om att "man måste dö några gånger innan man kan leva" aldrig har varit mer rätt än i det här spelet.
https://i.chzbgr.com/full/8104339968/h329B9231/have-you-ever-...
Efter cirka tio timmar har jag gett upp på spelet, trots de där hundralapparna jag lagt som jag aldrig får tillbaka. Det har egentligen inte så mycket med utmaningen att göra som med den ständiga tålamodsprövningen. Ärligt talat tycker jag inte att Dark Souls är ett särskilt svårt spel då allt handlar om mönsterinlärning, men det testar verkligen ens nerver på ett sätt som jag har svårt att uppskatta i längden.
Jag är fine med att jag måste ta ut fiender en och en, lära mig hur de fungerar och vänta in mina tillfällen. Men spelet lider verkligen av variation i sin spelmekanik. Varje ny korridor är en potentiell dödsfälla och i och med att spelet är så extremt krävande så förväntar det sig av dig att du alltid är 100 % påkopplad. Du får helt enkelt inte slappna av där i soffan, du måste vara på hugget (annars blir du huggen, så att säga). Det gör att jag aldrig riktigt får tid att utforska, koppla av eller känna mig trygg i spelet. Jag njuter inte heller riktigt av omgivningarna för att "när som helst kommer något att hända". Dessutom måste jag ofta göra om samma parti om och om igen till förbannelse.
Det blir relativt enformigt efter en stund och jag inser också att striderna är uppbyggda på ungefär samma sätt hela tiden. Avvakta, lär dig fiendens attacker, hitta luckor, skydda dig, anfall och slutligen börja om. Skölj och upprepa i oändlighet.
Med det sagt blir jag sällan arg på Dark Souls. Jag inser att bristen ligger hos mig och min karaktär, att jag helt enkelt inte är så pass noggrann som spelet kräver av mig. Det värsta av allt är att jag i mina stunder faktiskt verkligen uppskattar spelet. Det finns något djupt belönande i att bemästra ett parti av fiender, slå ut dem utan att ta skada och ha ihjäl en boss utan att ens fått en skräma. Klart det känns gött, men den kakan tar snabbt slut för nu är det nya horder av fiender på ingång. Det gör att jag aldrig riktigt får njuta av mina framsteg eller testa på något annat en stund. För min del hade spelet mått bra av att ha lite mer variation, även om jag förstår att spelets försäljningspoäng är att det är uppbyggt på det här sättet.
Jag vill så gärna tycka om det här spelet. Det kliar mig på rätt ställen på många sätt. Det låter mig utforska mekaniken själv, utmanar mig och ger mig belöningar när jag lyckas. Jag ser verkligen tjusningen med Dark Souls, varför så många älskar det förbehållslöst. Men det är inte för mig.
För att ta en jämförelse så är jag inte särskilt förtjust i soppor. För det mesta smakar de blaskigt och jag blir sällan mätt. Ibland kan jag få en soppa där jag förstår dess storhet, men också inse att det inte är för mig. Jag gillar ju inte soppor. Lite så känns Dark Souls, som en soppa med utmärkta ingredienser. Men du måste tycka om soppa för att uppskatta den.
Det kräver för mycket av en trött småbarnsförälder.
Jag vill ju bara känna mig lite duktig ibland.
Jag kände likadant men står inte ut med dark souls. Däremot hittade jag en värdig ersättare (tycker jag iaf) som är lite lättare på psyket. Detta spel är Remnant from the Ashes. Lite samma stil, men enklare och roligare tycker jag.
https://opencritic.com/game/7966/remnant-from-the-ashes
Rekommenderar starkt att du testar det!
//monster
Har gett mig på Demon’s Souls, Dark Souls och Dark Souls 3. Skulle inte ens vilja påstå att ingredienserna för ”soppan” är särskilt bra. Sega kontroller, trial-and-error och urtråkiga strider.
Minns första gången jag testade Dark Souls: Efter spelets tutorial råkade jag slå till en NPC där man startar varpå en dödsloop satte igång där NPCn dödade mig varje gång jag startade. Samma sak finns tydligen kvar även i tvåan och trean och händer det inte innan man har spelat ett tag så verkar främsta rådet vara att ”starta om med ny save”. Helt makalöst värdelös speldesign.
"Vid snart 34 års ålder har jag helt enkelt listat ut vad jag gillar och inte gillar med spel."
Är 37 och har inte listat ut vad jag gillar och inte gillar, testar väldigt mycket olika genre och blir ofta både positivt och negativt överraskad.
"Det kräver för mycket av en trött småbarnsförälder."
Låter som en ursäkt! Säger som de "riktiga" souls fansen - get good.
Älskar Souls serien och föll ner i träsket redan innan Demon's souls kommit till västvärlden, köpte en kopia från Asien som hade engelsk text. Souls serien är en av få serier där jag inte kan se varför någon inte skulle gilla det, det är så främmande för mig. Vanligtvis brukar man kunna säga, ja visst jag förstår din poäng och varför spelet inte är för dig. Men i just Souls spelen så har jag noll förståelse, förstår ej själv varför så är fallet.
Helt makalöst värdelös speldesign.
Jag vill nog vidhålla att Dark Souls inte är ett dåligt spel eller värdelöst utformat. Bara att det är gjort för helt andra typer av spelare än mig (och antagligen dig också, av ditt inlägg att döma).
Är 37 och har inte listat ut vad jag gillar och inte gillar, testar väldigt mycket olika genre och blir ofta både positivt och negativt överraskad.
Får medge att jag mellan varven hittar helt nya upplevelser som överraskar, absolut. Det är kul att testa nytt, även om det nio av tio gånger blir riktigt illa kan den tionde gången bli en riktig guldklimp.
Hade i princip samma problem med Dark souls 1, vart att jag vid senare tillfälle skaffade Nioh o körde igenom det o därefter Sekiro. Varav båda två passade mig bättre både i level design (bättre/lättare checkpoints, mindre förvirring vart man skulle ta vägen) och i combat gameplay.
Skulle starkt rekommendera Nioh om du skulle vilja ge ett liknande spel en till chans. De har så många olika spelstilar, och om man känner för det finns de builds som gör det så mycket enklare att bestämma hur stor challenge man vill ha (spamma sönder debuffs/buffs & range consumable weapons)
När jag först skaffade Dark Souls fick jag inte spela det om hustru var i rummet.
"It is by caffeine alone I set my mind in motion. It is by the beans of Java that thoughts acquire speed, the hands acquire shakes, the shakes become a warning. It is by caffeine alone I set my mind in motion."
För nybörjare så spela 1an först och kör med svärd samt en sköld som skyddar 100% mot melee attacker. Senare i spelet så kan det hända att du måste byta mellan olika rustningar, vapen osv för att unferlätta vissa bossar. Är det en boss som t.ex. Skadar med eld så ta på dig det bästa du har med fire resistance. Tänk också alltid på vikten du har på dig, vill du vara snabb så ha lätta vapen och lätt rustning.
Jag klarade DS1 ganska bra ca halvvägs(?)
Sen blev det tvärstop, tror i ngn träsk område där man lätt blir förgiftat (eller cursed?).
Så jag laddade ner en trainer för att göra klart spelet. Och visst var det fusk, men även med det kan vissa bitar blir fortfarande blir lika svårt (tex man dör när man ramlar ner från stora höjder, curses är fortfarande aktiva, m.m.).
Iaf kund jag njuta då lite mera av atmosfären och avsluta spelet.
Jag har fortfarande svårt att förstå varför det inte finns en easy mode - tex skulle då alla achievements vara låsta (en del andra spel gör bl.a. så) och då skulle de ju tjäna mera pengar. Det är väl det allt handlar om (tyvärr).
(ja, jag känner till FROMs uttalande angående ingen easy mode, men ändå...)
Eller med andra ord - jag känner till vad jag är bra på och vad jag gillar för spel, men trots det vill man ju gärna prova ngt annat och gilla det som ett hobby och inte ett "jobb" som tar mycket av ens begränsade fritid.
När Dark Souls släpptes var det som en revolution för mig. Äntligen ett spel som inte håller ens händer och behandlar en som om man vore en idiot. Det var uppfriskande då spelvärlden plågats av sådana spel med konstanta tutorial pop-ups, quest-arrows, lösningar på gåtor innan man en börjat osv.
Man riktigt känner av inspirationen från gamla dungeon crawlers så som Wizardry, Ultima, Might and Magic osv. Dark Souls är en av de bästa spelserier som någonsin gjorts.
Dark souls och även monster hunter är den typ av spel antigen gillar dom dom eller så hatar du dom. Jag tycker som så att det gör inget alls om du gillar dark souls eller inte jag menar du måste inte gilla det. Jag menar jag Hatar death stranding och Bioshock och ogillar Metal gear solid. som sagt känns inte att du måste gilla ett spel bara för alla andra gillar det.
Skulle starkt rekommendera Nioh om du skulle vilja ge ett liknande spel en till chans. De har så många olika spelstilar, och om man känner för det finns de builds som gör det så mycket enklare att bestämma hur stor challenge man vill ha (spamma sönder debuffs/buffs & range consumable weapons)
Skrivit upp på min lista. Tack för tipset!
Det låter inte riktigt som att du söker förslag på motiverande faktorer till att fortsätta?
Är jag så genomskinlig?
Söker väl snarare en diskussion än något annat. Svårt att se att jag kommer spela färdigt detta. Det lockar inte, helt enkelt.
Jag har fortfarande svårt att förstå varför det inte finns en easy mode - tex skulle då alla achievements vara låsta (en del andra spel gör bl.a. så) och då skulle de ju tjäna mera pengar. Det är väl det allt handlar om (tyvärr).
(ja, jag känner till FROMs uttalande angående ingen easy mode, men ändå...)
Jag begriper varför spelet inte har en Easy Mode. Det skall spelas så här, upplevelsen ligger i att klara tålamodsprövningen. Jag har fingrat lite på God of War och där kan du ju välja svårighetsgrad, men där är det också tydligt att spelets kvalitéer inte ligger i svårigheten utan att få känna av atmosfären, känna sig mäktig och se episka sekvenser. Det är en annan form av USP, inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Detta trots att spelet i varje fall till ytan påminner en hel del om varandra.
Äntligen ett spel som inte håller ens händer och behandlar en som om man vore en idiot.
Fast jag tror att det går att ha spel utan pekpinnar som ändå spelas på annat sätt än just Dark Souls. Det kan ju vara svårt på andra sätt än att brutaldöda dig, liksom.
Jag menar jag Hatar death stranding och Bioshock och ogillar Metal gear solid. som sagt känns inte att du måste gilla ett spel bara för alla andra gillar det.
Mmm, jag gillar ju alla spelen du räknar upp som dina hatobjekt så kanske finns det en gemensam nämnare...
Jag skulle kunda skriva ett exakt inlägg då och då under min gång med soulsborne spelen. Men sen hade jag en polare som trissa mig i att man inte va duktig "gamer" om man inte kan knäcka souls spelen.
Dessa va inget för mig, gilla halv svåra lir typ. Men...korkad som jag är eftersom jag nappa så har jag plöjt igenom samtliga. Jag hitta ett aätt att nyttja det som går att påverka, levla genom farma tex, samt summon visitor då och då.
Spelen skulle bara klaras och med den hjälp som faktiskt finns i spelen och är tänkt att nyttjas.
Nu efter samtliga är knäckta (utom Sekiros sista boss) så är det få spel som skapar den tillfredställande känslan som knäcka en boss och tillslut se sluttexterna rulla. De lyckas så bra med detta att inga andra lir kan mäta sig i tillfredställelse. Så hela min spel värld består av att lira snarlika titlar som dessa, tex Nioh 1 och 2, som jag med klarat.
Men som nån skrev i tidigare inlägg, vet inte om resan varit värt det. Mycket ilska och hat som byggs upp stundvis efter YOU DIED texten psykat en hel kväll.
Men man blir ju bättre och bättre inom denna genre och återspelnings värdet är med högt när man tillslut bemästrat timing och attack mönster hos fiendena.
Hatkärlek är väl rätg ord gällande alla dessa lir.
Garva jag när jag läste om hur du va som barn och flippa på de du spela med. Jag är en kopia med hur jag va som barn.. 😂😂