Inget actionäventyr. Machinegames kallar istället Indiana Jones för "äventyrsaction-spel". Det rullar inte klockrent på tungan – snarare en tungvrickare? – men poängen framgår. Själv kan jag inte riktigt sätta fingret på genren. Den känns bekant, fast ändå inte. Men plötsligt går det upp för mig: detta är ju ett peka och klicka-äventyr förklätt till ett fps.
"Har mer med Fate of Atlantis än Dial of Destiny att gör"
Det är en fin insikt. Jag vet inte om den håller hela vägen men allt jag ser och spelar känns som pussel. För en sak ska vi ha klart för oss: detta är inte ett fps. Det är inte Wolfenstein i ny kostym. Visserligen är vyn i förstaperson, och du kan plocka upp maskingevär, och skapa kaos. Men som Claes Månsson sa: det är inte rätt. Det är inte Indiana Jones.
Åtminstone inte mestadels. Ibland har ju doktor Jones inget val.
Samtidigt ger namnet Indiana Jones mig knappast odelat positiva vibbar idag. På de senaste trettio åren har vi inte fått mycket, men det vi fått har varit kraftlöst och ihåligt.
Men snarare än att följa i de trötta fotspåren hos Kristalldödsskallens rike (The Great Circle kanske trots allt är en okej speltitel?) och förra sommarens avslagna finalfilm tar Machinegames oss tillbaka till en annan Indy. En ung, hungrig arkeolog med klipp i steget och snärt i piskan. Som har mer med Fate of Atlantis än Dial of Destiny att göra.
En kär gammal vän.
Under mina timmar i 1937 års Marshal-universitet, i skuggorna av Änglaborgen i Vatikanstaten och under den stekande solen vid pyramiderna i Giza, får jag för första gången känna på Indiana Jones and the Great Circle. Jag har sett det. Talat med Machinegames. Men ingenting går förstås upp mot att själv iklä sig den ikoniska hatten och svinga piskan.
Där fjolårets film för egen del var en enda lång pyspunka drar jag nu en ungefär lika lång behaglig suck av lättnad. Jag tycker mycket om det här. Jag älskar inte allt men där det verkligen räknas är The Great Circle, just det, "great". Året är alltså 1937, Vi befinner oss i perioden mellan Jakten på den försvunna skatten och Det sista korståget. Indy vaknar med ett ryck. Han sitter vid sitt skrivbord på universitetets kontor. I soffan halvligger kollegan och vännen Marcus Brody. Till och med i drömmarnas land är han på äventyr. Det framgår med eftertryck under svamlandet i sömnen. Det är faktiskt väldigt rart att se.
Men det är inte Brodys mumlande som väckt Indy. Nej, ett brak i ett närliggande rum visar sig vara en enorm bokhylla som rasat i golvet när någon bröt sig in i skolan. "Någon kommer relegeras i natt", konstaterar Indy syrligt. Men de gyttjiga fotspåren vi följer genom korridorerna är alldeles för stora, och stegen lite väl tunga. Och mycket riktigt: efter att ha följt spåren står jag öga mot öga med en ärrad, mörk jätte. Indy höjer knytnävarna och jag hinner säga "Aha, nu blir det slagsmål-tutorial." Istället blir det tack och god natt – för Indy.
Morgonen därpå har stormen dragit förbi. Solen tittar fram. Indy kvicknar till i ett virrvarr av guldmasker, stentavlor och andra uråldriga skatter. Spelets första pussel är detta: vad sticker ut? Saknas något? Indy plockar upp objekten, synar dem, talar lite om dem, och med hjälp av detta kan jag lägga tillbaka sakerna på rätt plats. Det vill säga, tills det går upp för oss att något saknas. Men varför just den? Vad betyder det? Ett intrikat pussel börjar ta form.
Och första steget leder oss tvärs över världen: till Vatikanstaten under belägring.
Smakrika knogmackor
"Where there is a whip there is a way"
Vore jag B.J. Blazkowicz hade jag förmodligen skjutit först. Men Indy är Indy. Han tänker först. Där första stoppet handlade om att få in Indy-känslan är det nu hög tid att doppa tårna i gameplay: stealth och mer fighting. Men först: en vägg. Fast som Indy säger: "Where there is a whip there is a way". Att haka fast piskan och bestiga väggar är självklart (även om uthållighetsmätaren spontant känns lite snålt tilltagen) och lika självklart känns det att spelet skiftar till tredjeperson just här. Den kameran hade jag inte velat ha när det vankas knytnävskalas. Där känns istället förstapersonskameran fullständigt logisk.
Till en början slipper jag låta knogarna tala. Det kryllar visserligen av soldater – av nazisnitt, givetvis – på min väg uppför Castel Sant'Angelo vindlande trappor. Men det går lätt att kollra bort dem genom att kasta flaskor. Dunka dem i bakhuvudet med en kvast (aj) eller stekjärn (aj, aj) eller varför inte trycka upp ett paraply rätt i skrevet (aj, aj, aj! Indy kan sina nazister).
Det här smälter sömlöst samman med den där speciella Indiana Jones-känslan. Den som är popcorn, slapstick och äventyr på samma gång. Knogmackan passar in i den här kostcirkeln. Jag vill inte påstå att jag är en naturbegåvning men efter förnedringen av jätten i introt börjar jag tuffa till mig. Det är en rytmisk lek som växer på mig. Tjong! Knuff! Gard! Och varför inte inleda med att snärta vapnet ur nävarna på motståndet? Eller knuffa dem rätt ner i avgrunden? Trots att jag i vissa fall slår ihjäl fienden är det liksom aldrig på blodigt allvar. Indy Jones gör detta med ett finurligt leende och ett frejdigt soundtrack i bakgrunden.
"En i taget sa jag!"
Det tenderar däremot att bli styltigt och rörigt om det vankas boxningsmatch mot flera. Ofrivillig komik blir det också när att jag nyttjar "lucky hat"-förmågan och plockar upp hatten när jag sänkts för ett slags extraliv. Då har mina banemän redan börjat vandra bort och ett tumult uppstår som känns mindre Indy-slapstick och mer Stefan och Krister. Det blir en sörja.
Men detta är undantag. Att slå, piska och framför allt smyga mig uppför Änglaborgen är ett rafflande nöje. Striderna känns mindre strider och mer som rytmiska pussel, och det är något jag gillar. Mer konventionella pussel blir det först vid resans sista stopp: Egypten.
Vad som göms i sand...
I alla fall min resa just den här dagen. Det fulla äventyret rymmer även, säg, thailändska djungler och dramatiska snöstormar i Himalayahs bergsmassiv. Men dit jag kommit, ja, där skiner solen. Nu får jag sällskap av Gina, vår gåtfulla sidekick. Från toppen av en byggnad spejar vi ut över pyramiderna, sfinxen och små vattenhål med tält och marknadsplatser. Allt genomsyras av en febril naziaktivitet. Det grävs bland sanddyner. Gravar vänds upp och ner.
"Chansen att elektrifiera två nazister (en chans man alltid ska ta)"
Här börjar min sista etapp. Den mest äventyrliga av de tre. Efter ett möte i ett tält med en gammal bekant till Gina, som spetsas till extra när Indy tvingas bjuda en tam orm på lunch ("Jag gjorde det. Jag matade ormen!") öppnar det upp sig. Nej, The Great Circle försöker inte ens låtsas vara open world. Men då och då slår vissa platser upp sina stora dörrar. Som här och nu. Resan i Giza sättet fart på äventyrspulsen.
Stenar med relierfer och inskriptioner finns gömda här och där. De är en del av den större bilden, men blir var för sig miniäventyr. Raststopp på en stor resa, om man så vill. Jag infiltrerar ett nazigarage där jag luskar fram ett lösenord som öppnar ett kodlås till en kista. Mitt ute i ingenstans öppnar sig ett hål ner i marken. På botten: ruinerna av en glömd gravkammare. Min nyinköpta tändare visar sig bli en god kamrat. Förutom att lysa upp mörkret kan den tutta fyr på fnöske som döljer ännu mer glömda hålrum i den bortglömda gravkammaren.
Det är den här känslan jag tycker så mycket om. Äventyr som byggs lager på lager. Något som tycks oansenligt döljer ofta mer. När jag sätter fart mot ännu en sån där sten visar det sig vara starten på ett betydligt större äventyr. Nu snackar vi istället ruinerna av en enorm gravkammare byggd för en drottningmoder. I mitten: ett hisschakt utan el. Till höger och vänster: två ingångar till kammare som eventuellt kan hjälpa mig neråt. Där får jag både simma genom valv och chansen att elektrifiera två nazister (en chans man alltid ska ta).
Fler äventyr i andra delar av världen väntar.
Min strapats kulminerar i hjärtat av ruinerna, och ett pussel. Det är inte den mest intrikata gåtan jag ställts inför men den smälter ihop med upplevelsen. Jag ser fram emot att utmanas ytterligare – för visst har ni stora pussel i er, Machinegames? Jo då, lyfter jag blicken från skärmen kan jag se hur mina journalistkollegor tar sig an andra pussel. Det är svårt att slita bort blicken. The Great Circle väver också skickligt in Indy-mys i de olika rummen. Dolda ingångar och extra lore-godis du kan föreviga i din journal genom att ta foton.
Det är svårt att sätta fingret på Indiana Jones and the Great Circle – något jag ser som en styrka. Det är oväntat och otippat. Ett (till synes) fps där jag avlossar få eller inga skott. Ett filmiskt äventyr som då och då öppnar upp sig. Jag har börjat lägga pusslet som är The Great Circle och det som börjar framträda får äventyrspulsen att kännas. Efter att bränts två gånger om av filmerna trodde jag att tiden var ute för Indy. Att han var förpassad till historien.
Men nej, Indiana Jones hör inte hemma på ett museum. Han hör hemma hos Machinegames.
Fotnot: Släpps på pc och Xbox Series 9 december, och till PS5 i vår. Testat på pc.
