Efter senvinterns krävande Dirt Rally 2.0 mjukar Codemasters upp svårighetsgraden med ett nytt Grid. Det vankas asfaltsracing på slutna banor med en bilpark byggd på verkliga förlagor, men med en körkänsla där "tillgänglighet" har ensamt mandat. En klassisk arkadracer alltså, i fas med föregångarna.

På så sätt har Grid en given plats i Codemasters bilspelsutbud; det fyller en lucka mellan Dirt- och F1-seriernas mer krävande ton. Och med fem år sedan förra delen och release månaden innan nästa Need for Speed är timingen närmast perfekt. Men en detalj har man missat – att göra ett bra spel.

"Det känns som att köra på plexiglas"

Grid är inte uselt, men ojämnt och blekt. Som det kan bli när allt från hundkojor till muskeljänkare, gamla porschar, stock cars, open wheel-kärror, italienare, turbodopade sierror och japaner ska samsas i samma spel. Vissa gör bra ifrån sig, andra saknar känsla. Exakt samma problem som vissa av de gamla Toca-spelen led av. I Grid kränger muskelbilarna över hela vägen vid inbromsning, som om fjädringen är av vingummi, och det känns som att köra på plexiglas. Ett överlag rätt enkelt spel blir plötsligt svårt, men på fel sätt: svårighetsgraden ligger i just den bilens beteende, inte hur långt du levlat, hur fort bilen går eller hur bra motståndet är.

I andra kombinationer klaffar det mesta. En Mitsubishi Lancer Evo på den fiktiva Okutama-banan är ren arkadkärlek – snabbt, böljande, lagom utmanande. Och i en Ferrari 512 BB förmedlas tyngdpunktens förflyttning helt suveränt i en knixig höger-vänsterkombination. AI-förarna sköter sig skapligt, begår både småmissar och får ett och annat hjärnsläpp. Men de bär ingen skuld i att bilarna ibland piruettar rakt upp i luften när de kör över en helt vanlig trottoarkant – det får fysikavdelningen ta på sig.

Ett större problem är mängden banor. Codemasters viftar med 80 bansträckningar, men det är en siffra som krystas fram genom att spegelvända och räkna alternativa sträckningar av de blott 13 banmiljöer som faktiskt finns med. Alldeles för få, redan någon timme in i karriären blir återanvändningen besvärande. Säg att du ska köra en sektion med en handfull lopp. Inte sällan skymtar samma banlogga i flera av dem. Känns lite magstarkt för ett fullprisspel.

Codemasters har lovat fler banor gratis när spelet väl är släppt. Men det känns nästan ännu värre: man håller inne på material vid release för att locka tillbaka spelarna (och få nyhetsrubriker) igen senare. Säg, vore det inte bättre att göra spelet så intressant att det behåller spelarna av egen kraft?

"En halvhjärtad ansats med för lite variation och för slappt handlag"

Race Driver: Grid kom redan 2008 och var en frisk arkadfläkt, med reprisfunktion och teamsamarbete som fräscha tillskott till genren. Nya Grid har tydliga släktdrag, men också samma känsla av att vara en produkt av förra decenniet. Levlandet är bara en siffra och pengar ett sällsynt hinder för att köpa nästa bil. Skrytet om motståndare som lackar ur när du fulkör leder inte till mer än att de knuffar lite på dig, och att rekrytera stallkamrat har samma djup som en ogrävd brunn. Sidoaktiviteterna är kosmetika, de döljer inte hur snabbt det blir enformigt att köra exakt samma tre eller fyra varv långa race gång på gång. Ett spartanskt onlineläge med fler antal varv som enda egentliga variation gör ingen större skillnad, och split-screen lyser med sin frånvaro.

Codemasters har gjort bra ifrån sig både med F1 och Dirt de senaste åren. Men när man skakar liv i Grid efter fem års vila är det en halvhjärtad ansats med för lite variation och för slappt handlag. Det är synd, för det är inte ett direkt dåligt spel. Bara inte tillräckligt bra.

Fotnot: Pc-versionen testad med Xbox One-gamepad och Thrustmaster T-GT-ratt.

Grid
2
Tveksamt
+
I vissa race åker mungiporna upp
+
Lättsam banracing är inget dåligt koncept
-
Enformigt
-
Snålt utbud av banor
-
Buggigt
-
Oengagerat
Det här betyder betygen på FZ