Ni som läste min recension av Infamous vet att jag jämförde det spelet en del med med Sly Raccoon-serien. Mer skuttig och oblodig action än våld och lemlästade kroppsdelar. Däri ligger även en stor del av skillnaden mellan just Infamous och Prototype. Det sistnämnda får sin konkurrent att ofta likna just ett barnspel. Redan i inledningen klyvs nämligen den första kroppen i två delar till ett slafsigt ljud av härligt blodstänk.
En sorts tutorial, "18 dagar senare...", visar sedan hur du fajtas från grunden. Du är Alex Mercer, du har knivar alternativt stenblock som händer (på grund av ett virus som gör att du kan ändra din genetiska kod), och du ska klyva eller slå sönder så många och så mycket som möjligt. Alex är en mördare, han känner sig som en mördare, men han bryr sig inte så mycket. Han vill ha hämnd. Screw allt annat.
Sedan spolas bandet tillbaka. Första dagen. Alex Mercer vaknar till liv på ett bårhus någonstans i New York City och börjar direkt att jagas av specialstyrkor med kraftiga vapen. Alex har superkrafter, men minns knappt någonting alls, mer än att hans journalist till syster – Dana – bör kunna vara till hjälp. Vilket hon är, och du får reda på att en stor konspiration är på gång där Alex före detta arbetsgivare Gentek är inblandade på något sätt, både i hans olycka och det faktum att viruset sprids i hela New York. Men hur är de inblandade? Och varför? Det är det du ska ta reda på. Samtidigt som du ska få din härliga, mysiga hämnd.
Intressant story
- ointressanta karaktärer
En minst sagt säregen story. Men den intressanta handlingen till trots – Prototype är ett icke-linjärt och väldigt fritt spel där du, precis som i väldigt många actionspel numera, får röra dig hur du vill i staden och leta uppdrag, tävlingar och annat skoj. Precis som vanligt finns det givetvis en huvudstory, en väldigt bra sådan (utan att spoila för mycket!) med sköna twister och överraskningar runt varje knut.
Allt eftersom spelet fortskrider lär sig mister Mercer nya förmågor. Förutom att kunna förändra sin kropp så att han ser ut som andra människor lär han sig även att förvandla kroppsdelar till farliga vapen; ju mer han lär känna sin mutation, desto mer effektivt. Givetvis blir även motståndarna farligare ju längre spelet lider och på något vis verkar det som om Alex ofta lyckas lära sig rätt saker vid rätt tillfällen... Men actionspel ska väl inte vara så logiska, antar jag.
Du lär dig väldigt tidigt hur du konsumerar (ja, svenska språket är allt bra töntigt ibland) andra människor för att ta över deras egenskaper och livsenergi med endast ett par knapptryckningar. Det är även så Alex tar sig vidare i sin jakt på hämnd. Genom att konsumera särskilda fiendekaraktärer får han nämligen del av deras minnen som han kan använda för att lära sig mer om sitt förflutna. En praktisk detalj är att du alltid kan gå in i ett intrignät och kolla på gamla minnesfilmer om du nu skulle glömt någon/något. Dessutom kan du i nätet se om olika konsumerade personer hänger ihop med varandra på något sätt, vilket är ett coolt sätt att få ytterligare en twist på storyn.
Sen är det ett helt eget stycke i sig huruvida karaktärerna är bra eller ej. Som Final Fantasy-nörd kräver jag oftast mycket mer av huvudpersonen än en skinnjacka, huvtröja och konstant väsande utan någon egentlig personlighet. Sånt börjar tyvärr bli standard för actionspel numera. Ingen karisma eller kärleksfullhet alls. Svårt att känna någon sympati för sig själv då, oavsett superhjältekrafter. Och vad gälller ens fiender börjar det bli väldigt tjatigt med antingen muskulösa militärer eller zombieliknande kreatur. Suck, kom med något nytt för oss att slasha!
