Om du följt nyhetsflödet känner du säkert redan till cirkusen bakom kulisserna. #Rayman Legends skulle ursprungligen ha varit en av de välbehövliga lanseringstitlarna för #Nintendos nya spelkonsol Wii U när kostymerna på #Ubisoft fick kalla fötter och bestämde sig för att maximera utdelningen över alla tänkbara plattformar – samtidigt.
En del i detta innebar också att samköra alla versioner. Så Wii U-versionen fick snällt vänta, trots att den, enligt de franska skaparna i bohemiska Montpellier, redan var klar. Det gjorde Rayman-pappan Michel Ancel och hans team så frustrerade att de rentav gick ut och protesterade mot beslutet – för döva öron.
Det är lätt att sympatisera med en kreatör som följer sitt hjärta och står upp mot sin egen arbetsgivare, men jag måste säga att jag personligen förstår kostymerna till fullo. Wii U var ett oprövat kort och det fanns ingen som helst anledning att neka övriga plattformar glädjen ($$$) av Rayman Legends. Nu får alla vara med i leken – och vad de ytterligare utvecklingsmånaderna också har inneburit är ett rejält påfläskat innehåll.
Rayman Legends är en väldigt arvstrogen uppföljare till 2011 års #Rayman Origins. I förbifarten skulle man definitivt kunna blanda ihop dem – båda kärleksfullt detaljerade, vackra och charmiga plattformsspel sedda överskådligt från sidan.
Allt för konsten
Den här gången befinner man sig på vernissage i ett tavelgalleri, där varje målning motsvarar en hel värld av upplevelser. Precis som i #Super Mario 64 hoppar man alltså helt sonika rätt in i verken för att slukas av dem som vore de portaler. Och det innebär också att man kan anta banorna i den ordning man själv vill – förutsatt att man har låst upp dem genom att rädda och samla in spelets viktigaste valuta, blåa tomtevarelser kallade “teensies”.
Ondingarna i spelet tycks ha gjort det till sitt livs kall att tortera, terrorisera och frihetsberöva dessa små stackare, som sprattlar surrade vid pålar, skakar galler i flygande burar eller blir misshandlade och jämfotastampade på. Mörkt ändå. Särskilt traumatiserade tycks de dock inte vara när man väl räddat dem – då återstår bara sorglös feststämning i banans mål!
Fest!
Rayman Legends är precis som sin föregångare Origins lika soligt och uppmuntrande som att dricka färskpressad apelsinjuice med barfotafötterna nedstuckna i sanden på en friskt sval strand. Banorna sprudlar av liv, inte ett enda enstaka busksnår känns statiskt och de följsamma, mjuka animationerna smälter tillsammans med färgerna i ögonen. Att det helt kompromisslöst kan flyta i 60 fps med 1080p-upplösning framstår som fenomenala häxkonster.
Spelmässigt är Rayman Legends lyckligtvis betydligt tajtare än Origins. Styrningen var föregångarens enskilt största brist, och jag vet att det frustrerade somliga spelare så mycket att de inte orkade fortsätta, trots alla uppfinningsrika banor runt omkring. De frikostiga animationerna innebar nämligen så stort svängrum att de resulterade i fördröjningar efter tryckningarna på kontrollen - ibland hamrade man förgäves. Det har skaparna insett med Legends, där animationerna är snabbare och rörligheten mycket närmare spelarens inmatningar. Den kan fortfarande bli ännu lite tajtare, något man märker särskilt under sluttampens extremt hänsynslösa sträckningar. Men redan nu känns styrningen tillräckligt mycket bättre för att man de flesta gånger ska behöva klandra sig själv och inte spelet när det inte blir som man vill.
