En bekant tog sitt liv
En person som jag brukade vara på samma fester som, har tagit sitt liv. Det var säkert 7-8 år sedan jag träffade personen senast, då verkade han glad och såg ut att ha kul på festerna. Senare såg han väldigt sliten ut, verkade inte ha någon att umgås med, och såg inte alls ut att må bra. Ensamhet, psykisk ohälsa och desperation. Det gör ont att se någon man träffat gå ner sig så.
Detta är inte första gången jag får reda på att någon jag känt har avslutat sitt liv. En gammal klasskompis som hade 2 små barn skrev ett väldigt långt inlägg på Facebook om att han skulle avsluta det, 3 dagar senare hade det hänt. Då blev även min mamma illa berörd, då hade jag inte träffat personen på typ 10 år.
Personen gick ofta i samma hjälpgrupp som mig, vi som behövde extra tid med vissa ämnen, ( jag har 20% invaliditet efter 2 hjärntumörsoperstioner och 2 omgångar starka kortisonbehandling) han verkade även ha svårt att få jobb, vilket är vanligt när man inte har det lätt i skolan. Även här tror jag det var psykiskt ohälsa.
Att läsa och höra sånt om människor som har varit i sin närhet sluta så här känns jobbigt och sorgligt.
Fruktansvärt tragiskt att läsa.
Jag beklagar sorgen.
Suicid är alltid tufft att hantera. Jag har alldeles för många i bagaget.
Vill tipsa om både mind.se samt suicidezero.se, det kanske inte hjälper så mycket här och nu i ett akut skede av bearbetning av din sorg, men för framtida referens. Det är bra organisationer.
Xbox Series X | Nintendo Switch | Xbox One X | Xbox 360
Fanatec CSL DD 8nm | McLaren GT3 V2-ratt | CSL Elite V2-pedaler
Suicid är alltid tufft att hantera. Jag har alldeles för många i bagaget.
Vill tipsa om både mind.se samt suicidezero.se, det kanske inte hjälper så mycket här och nu i ett akut skede av bearbetning av din sorg, men för framtida referens. Det är bra organisationer.
Jag var inte nära någon av dom, men det känns ändå både tråkigt och sorgligt att tänka att de kunde sjunka så, må dåligt och tillslut avsluta livet, och speciellt föräldrarna som blir drabbade.
Jag beklagar det som hänt. Oavsett orsaken är en sådan här händelse helt fruktansvärd – att det ska behöva gå så långt.
Jag hade en gammal skolkamrat som för två år sedan tog livet av sig, och jag fick reda på det via Facebook av alla ställen. Jag satte mig vid datorn och scrollade lite innan jag skulle lägga mig för att ladda upp energi inför jobbet nästa dag, och nyheten kom som en rejäl atombomb.
Han hörde av sig till mig på telefon någon vecka innan i fyllan och ville prata. Men jag kunde inte prata just då och skojade lite om att han alltid hörde av sig när han druckit. Blev inte så mycket mer snack efter det, sedan fick jag nyheten via Facebook som jag nämnde tidigare.
Beklagar.
Man sätter upp en fasad där man ser ut att må helt okej.
Tyvärr så tänker den som mår så dåligt inte på nära runtomkring, har självvarit där och gjort ett halvdassigt försök.
Jag såg det som att jag gjorde alla runtomkring en tjänst genom att försvinna, att barn & fru skulle må bättre utan mig.
Idag mår jag lite bättre & stabilare.
Väl mött
Rastaration @ PSN & Twitch
Beklagar.
Man sätter upp en fasad där man ser ut att må helt okej.
Tyvärr så tänker den som mår så dåligt inte på nära runtomkring, har självvarit där och gjort ett halvdassigt försök.
Jag såg det som att jag gjorde alla runtomkring en tjänst genom att försvinna, att barn & fru skulle må bättre utan mig.
Idag mår jag lite bättre & stabilare.
Väl mött
<3
Trist för anhöriga.
Har haft några nära som också valt att sluta sitt liv. Det är mycket vanligare än vad folk tror.
Min tanke är att det beror på att psykiatrin i Sverige är ett skämt, de räcker med att titta på självmordsstatistik för att förstå de.
Att kemiskt lobotomera någon hjälper uppenbarligen föga och biverkningarna skapar beroenden och problem med fysisk hälsa vilket spär på tankarna och önskan.
Men som med mycket idag så händer ingenting positivt utan trenden är snarare tvärtom.
I'm fed up with this shit....
-:Observe the masses and do the opposite:-
Beklagar! Hände mig för några år sedan också, fick ett meddelande på Messenger på tåget hem från filmskolan och var riktigt glad för vi hade precis fått in en uppgift i tid men allt det sveptes bort så snabbt och jag fick svår ångest där på tåget. Sedan kom det och gick som i vågor de kommande veckorna så det var delvis svårt att hantera. Sorg är ofta så, ett par år senare fick jag veta att en annan bekant också tagit sitt liv och även då fick jag skuldkänslor för att inte kunnat vara där mer, mer närvarande, kanske om jag messat mer eller bokat in träffar för en kaffe på stan eller något... många what iffs blev det blandat med skuldkänslorna. Det åt upp mig. Men som sagt gick det i vågor, ibland var det lugna skvalpanden bara men sen följdes de av tuffare tsunamis. Så det gäller att lära sig simma i de tuffaste av omständigheter och inte låta sig dränkas av allt som följer en sån situation. Säger inte att det är lätt, för det är det verkligen inte, men som vanligt är allt vi kan göra är vårt bästa.
Trist för anhöriga.
Har haft några nära som också valt att sluta sitt liv. Det är mycket vanligare än vad folk tror.
Min tanke är att det beror på att psykiatrin i Sverige är ett skämt, de räcker med att titta på självmordsstatistik för att förstå de.
Att kemiskt lobotomera någon hjälper uppenbarligen föga och biverkningarna skapar beroenden och problem med fysisk hälsa vilket spär på tankarna och önskan.
Men som med mycket idag så händer ingenting positivt utan trenden är snarare tvärtom.
I'm fed up with this shit....
Du får det att låta som att alla som begår självmord har svängt förbi psykiatrin före, men det är väldigt, väldigt sällan utan personer går från tanke till handling långt innan de tvingas till psyket.
Sen finns det såklart en fruktansvärd begränsning i kapacitet för psykiatrin, BUP i synnerhet, där antalet individer i Sverige som tänkt på suicid vida överstiger antalet anställda psykiatriker och psykologer. Hela 8% av svenskar 16-29 år har funderat på självmord under 2023 (Folkhälsomyndigheten, 18 dec 2024) och vi ska vara glada om bara någon promille av dessa går från tanke till handling.
Viam inveniam aut faciam
Tråkigt att höra. Jag önskar att alla som mår så dåligt bara kunde slita sig bort från alla bojor som tynger en, vända ryggen åt allting som tynger ner en och börja på ett nytt blad. Det borde gå att med eller utan hjälp frigöra sig själv från allt som gör att det känns hopplöst.
Självmord borde inte vara den där "sista utvägen" som jag föreställer mig att många verkar känna. Önskar verkligen att de som mår dåligt hittade en "näst sista" utväg innan det gick så långt att man väljer det man aldrig kan ångra.
Det är jobbigt att skriva om svåra händelser. Det är tragiskt när något som suicid drabbar familj och vänner. Jag förstår att det far omkring tankar som du kanske inte vet vad du ska göra med. Kanske kan något av det jag skriver hjälpa dig.
Såg att någon tipsade om mind.se och suicidzero.se. Själv skulle jag rekommendera www.spes.se en organisation som stödjer de efterlevande. Spes drivs av personer som själva förlorat någon i suicid och finns för oss som är kvar efter det otänkbara som hänt. Spes har en telefonlinje och chatt. De har även digitala och fysiska träffar dit alla är välkomna. Om man inte vill prata så är det helt okej att bara lyssna, det hjälper mer än man tror. Om någon av er är drabbad och söker stöd så tveka inte att kontakta spes. Det värsta som kan hända är att det inte funkar för er.
Tyvärr så är jag en av dem som tagit hjälp av spes. Mest via deras digitala samtalsgrupper men även via en stödhelg och deras telefonlinje. En del kanske tror att man kan förstå något som suicid men tyvärr så går det inte att jämföra med att prata med andra efterlevande. Inte något av suicid går att jämställa med de runt en som dör av ålder, sjukdom, olyckor eller våldsdåd. Vid "vanliga" dödsfall så är det ledsamt och man funderar men det är få som grubblar på hur de skulle förhindra att någon blev påkörd. Efter en suicid så maler tankarna på vad kunde jag gjort annorlunda, varför ringde jag inte oftare, varför gjorde jag si och så. Det har idag gått tre år, fem månader och tre dagar sedan jag fick veta. Nu går det bättre, tänker bara på det en gång vart 15:e minut.
Det blev lite längre än jag tänkte mig. Men innan jag avslutar så vill jag säga något om suicid.
Ser att flera tänker på det som ett val, att man väljer döden. Men det är nog mer rätt att säga att personen inte klarade av att överleva. Visst är det så att många av våra älskade har tänkt på hur man går tillväga. Men jag tror det är väldigt få som en dag säger att de ska dö. Suicidal är man en kort stund. Det är därför som ett staket eller läkemedel i blisterförpackning kan bidra till att att en person överlever. Den lilla tid det tar att klättra över eller trycka ut tillräckligt många tabletter kan vara det som behövs för att man ska passera den kritiska tiden.
I mitt fall var det Anton, min äldsta son som inte överlevde. Jag vet (nu, efteråt) att han funderade på hur att gå tillväga. Jag ser det som när jag gjorde en fallskärmskurs. Vi tränade först i en gympasal där vi hängde i en sele och tränade på hur man gör när skärmen vecklats ut. Vid mitt första hopp (med automatutlösning) så fick jag en blackout och kvicknar till när det rycker i skärmen. Då tar träningen över och mekaniskt kollade jag skärmen och linorna som jag lärt mig. Tror det kan vara på samma sätt när man är i en kritisk fas och är suicidal, man ser något relaterat till ens funderingar och så tar kroppen över med ett väldigt stark flyktbeteende.
Detta är inget som händer bara sådär utan det tar tid. Det är många bitar som samverkar som att oro/ångest leder till sämre sömn som leder till mer ångest som leder till sämre sömn och så går det runt. Det blir en långsam nedbrytning av hjärnfunktionerna. Det finns faktiskt akutläkemedel om man är medveten om att någon är suicidal men den används inte i Sverige. Medicinen används för att häva nedbrytningen.
Kika på https://spesistockholm.se/suicidbubblan-kritiskt-lage-2/
ni som är intresserade kan få en liten inblick i vad som händer med våra älskade.
Anton ringde mig en kväll och funderade på min födelsedag han hade tänkt komma hem till helgen (jag fyllde måndagen efter). Sa till honom att jag skulle åka till min bror samma helg. Anton bestämde då att han skulle komma helgen därpå. Jag förlorade honom troligen samma natt eller på dagen efter. Jag vet att han hade dålig sömn (jag har undersökt mer än jag vill) och jag tror att han hade en attack med panikångest som tog hans liv. Inte någonstans tror jag att han dagen efter vi pratats vid kom på att han skulle dö.
Varje år i Sverige är det ungefär 1500 som inte överlever. Det är ca tio gånger fler som överlever. Ytterligare tio gånger fler har tankar om suicid. En av tio familjer har relationer till någon som rör suicid. Ändå är det något som väldigt få vågar prata om. Om någon i er närhet drabbas våga fråga om hur personen som inte överlevde "är". Tror de flesta gärna vill prata om den man mist. Om de inte vill prata om det så märker man säkert det innan man funderar på att ställa en fråga.
Jag ber om ursäkt att det blev långt. Kände bara att jag ville dela med mig lite av det jag behövt lära mig. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon åtminstone lite grann.
Anton
Du har absolut ingenting att be om ursäkt om. Väldigt fint av dig att dela med dig av en sådan enorm smärta och att du tipsar om hjälpmedel så att det förhoppningsvis besparar en annan familj att behöva gå igenom det.
Beklagar att det hände dig och din familj.
Vila i frid Anton.
Missbrukare av Souls
Anton
Håller med ovanstående, man behöver aldrig be om ursäkt när man öppnar upp sig om någon sånt här.
Kan inte vara lätt att sig vidare från något sånt, känner med dig.
Hade någon ångestepisoder för några år sen och kunde då på något nytt sätt faktiskt förstå folk som väljer att avsluta sig pga det, att leva med grov ångest under lång är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.
En glad kalmarit boende på Gotland!
Det är jobbigt att skriva om svåra händelser. Det är tragiskt när något som suicid drabbar familj och vänner. Jag förstår att det far omkring tankar som du kanske inte vet vad du ska göra med. Kanske kan något av det jag skriver hjälpa dig.
Såg att någon tipsade om mind.se och suicidzero.se. Själv skulle jag rekommendera www.spes.se en organisation som stödjer de efterlevande. Spes drivs av personer som själva förlorat någon i suicid och finns för oss som är kvar efter det otänkbara som hänt. Spes har en telefonlinje och chatt. De har även digitala och fysiska träffar dit alla är välkomna. Om man inte vill prata så är det helt okej att bara lyssna, det hjälper mer än man tror. Om någon av er är drabbad och söker stöd så tveka inte att kontakta spes. Det värsta som kan hända är att det inte funkar för er.
Tyvärr så är jag en av dem som tagit hjälp av spes. Mest via deras digitala samtalsgrupper men även via en stödhelg och deras telefonlinje. En del kanske tror att man kan förstå något som suicid men tyvärr så går det inte att jämföra med att prata med andra efterlevande. Inte något av suicid går att jämställa med de runt en som dör av ålder, sjukdom, olyckor eller våldsdåd. Vid "vanliga" dödsfall så är det ledsamt och man funderar men det är få som grubblar på hur de skulle förhindra att någon blev påkörd. Efter en suicid så maler tankarna på vad kunde jag gjort annorlunda, varför ringde jag inte oftare, varför gjorde jag si och så. Det har idag gått tre år, fem månader och tre dagar sedan jag fick veta. Nu går det bättre, tänker bara på det en gång vart 15:e minut.
Det blev lite längre än jag tänkte mig. Men innan jag avslutar så vill jag säga något om suicid.
Ser att flera tänker på det som ett val, att man väljer döden. Men det är nog mer rätt att säga att personen inte klarade av att överleva. Visst är det så att många av våra älskade har tänkt på hur man går tillväga. Men jag tror det är väldigt få som en dag säger att de ska dö. Suicidal är man en kort stund. Det är därför som ett staket eller läkemedel i blisterförpackning kan bidra till att att en person överlever. Den lilla tid det tar att klättra över eller trycka ut tillräckligt många tabletter kan vara det som behövs för att man ska passera den kritiska tiden.
I mitt fall var det Anton, min äldsta son som inte överlevde. Jag vet (nu, efteråt) att han funderade på hur att gå tillväga. Jag ser det som när jag gjorde en fallskärmskurs. Vi tränade först i en gympasal där vi hängde i en sele och tränade på hur man gör när skärmen vecklats ut. Vid mitt första hopp (med automatutlösning) så fick jag en blackout och kvicknar till när det rycker i skärmen. Då tar träningen över och mekaniskt kollade jag skärmen och linorna som jag lärt mig. Tror det kan vara på samma sätt när man är i en kritisk fas och är suicidal, man ser något relaterat till ens funderingar och så tar kroppen över med ett väldigt stark flyktbeteende.
Detta är inget som händer bara sådär utan det tar tid. Det är många bitar som samverkar som att oro/ångest leder till sämre sömn som leder till mer ångest som leder till sämre sömn och så går det runt. Det blir en långsam nedbrytning av hjärnfunktionerna. Det finns faktiskt akutläkemedel om man är medveten om att någon är suicidal men den används inte i Sverige. Medicinen används för att häva nedbrytningen.
Kika på https://spesistockholm.se/suicidbubblan-kritiskt-lage-2/
ni som är intresserade kan få en liten inblick i vad som händer med våra älskade.
Anton ringde mig en kväll och funderade på min födelsedag han hade tänkt komma hem till helgen (jag fyllde måndagen efter). Sa till honom att jag skulle åka till min bror samma helg. Anton bestämde då att han skulle komma helgen därpå. Jag förlorade honom troligen samma natt eller på dagen efter. Jag vet att han hade dålig sömn (jag har undersökt mer än jag vill) och jag tror att han hade en attack med panikångest som tog hans liv. Inte någonstans tror jag att han dagen efter vi pratats vid kom på att han skulle dö.
Varje år i Sverige är det ungefär 1500 som inte överlever. Det är ca tio gånger fler som överlever. Ytterligare tio gånger fler har tankar om suicid. En av tio familjer har relationer till någon som rör suicid. Ändå är det något som väldigt få vågar prata om. Om någon i er närhet drabbas våga fråga om hur personen som inte överlevde "är". Tror de flesta gärna vill prata om den man mist. Om de inte vill prata om det så märker man säkert det innan man funderar på att ställa en fråga.
Jag ber om ursäkt att det blev långt. Kände bara att jag ville dela med mig lite av det jag behövt lära mig. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon åtminstone lite grann.
Be inte om ursäkt för att det blir långt, för när det är tunga och stora tankar måste det få bli det. Även om FZ kanske inte är en plats tänkt för att diskutera och bolla tankar kring ämnen som blir så djupa är det fortfarande mycket värt att människor vågar öppna sig om ämnen som dessa även här.
Det här riskerar bli långt också, känner jag...
Jag vill börja med att säga tack, för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är så otroligt många gånger jag har känt att min livlina blivit tunnare och tunnare, och vägskälet utan återvändo faktiskt närmat sig på ett allt för konkret sätt som tanken på mina föräldrar och min mormor hållit mig kvar i livet. Att få perspektiv från någon som går igenom bland det värsta som överhuvudtaget är tänkbart för en förälder får mig att hitta någon form av reservstyrka jag inte visste fanns, som kanske kan få mig att ta mig igenom nästa dag.
För jag känner igen det där med skuld och ansvar även från perspektivet av någon som övervägt, och överväger, suicid:
- Varför fungerar jag inte trots allt stöd jag fått och får från sådana som älskar mig? Varför kan jag inte ge något tillbaka, eller åtminstone inte i närheten av det jag får?
- Hur länge kan jag utsätta dem för att ha en son som de inte kan känna sig stolta över, som inte kan integreras bättre i samhället och bidra mer? Som inte kan/orkar hjälpa dem när de behöver och förtjänar det?
- Hur kan jag någonsin betala tillbaka den mängd resurser samhället investerat i mig, där jag trots allt det knappt kan ge något tillbaka? Hur många orkar/kan jag göra besvikna till?
Att dagligen göra den "kalkylen" är otroligt nedbrytande, och det är verkligen inget jag önskar någon. För kognitivt vet jag att det inte är så "enkelt", men jag kan inte sluta tänka på det sättet heller. Det är konstant närvarande.
Apropå stöd så vill jag ändå lyfta så många av de som jobbar med psykiatri och psykologi i Sverige. Jag säger absolut inte att alla inom vården är bra (som någorlunda juridiskt insatt har jag vid ett tillfälle diskuterat lagstöd för LPT med en läkare på den lokala vårdcentralen någon gång då jag, ej akut, sökte vård för psykisk ohälsa - läkaren lyssnade knappt på vad jag sa, utan tyckte mest sig ha rätt att använda LPT medan jag själv försökte sakligt uttrycka att denne sannolikt inte hade lagstöd för det, det slutade med att jag gav med mig och gjorde ett kort besök på akuten som han skickade mig till, där de gjorde samma bedömning som jag), men det finns otroligt många som är det. Både på alltifrån lokala vårdcentraler till specialistmottagningar till akutvård - har träffat fantastiska människor på samtliga, som verkligen vill hjälpa bortom vad jag kanske trodde möjligt eller kände att jag förtjänade.
Bytte vårdcentral och har sedan dess sökt vård någon gång där (jag springer inte ner dörrarna, jag vill absolut inte belasta vården om jag inte "måste"), där även allmänläkaren bemötte mig väldigt väl. Även specialister (ex. överläkare) jag haft kontakt med genom åren har i flera fall varit bra. Dock kan det vara tufft, många gånger känner jag att man behöver "vara frisk för att orka vara sjuk". Det kan också vara otroligt frustrerande när inte svar eller lösningar finns att få. Såg att en del kommentarer kritiserar ex. psykofarmaka, men det är en del av en potentiell hantering av ohälsan, inte en lösning eller ett botemedel. Det är inte så enkelt eller svart eller vitt.
De senaste ~20 åren har jag i samråd med kompetenta läkare nog provat det mesta som finns möjligt att skriva ut för personer med psykisk ohälsa (SSRI, SNRI, TCA, etc., men även modernare alternativ) och de neuropsykiatriska diagnoserna jag har, och en del har varit mediciner jag inte tänker ta i med tång igen, och andra får mig ändå att kanske orka ta mig igenom de värsta tillfällena. Åtminstone en gång, en dag, en timme, en minut, till.
Men jag försöker samtidigt hitta en ödmjukhet i att det inte finns någon färdig lösning, det finns inga enkla botemedel (vi ska inte ha en diskussion om alternativmedicin, kvacksalveri eller något sådant här, tack) eller lösningar på komplexa problem. Det är mycket vi inte har lärt oss om människan (än, åtminstone), och frågan är om vi någonsin kommer göra det. Om hjärnan var så enkel att vi skulle förstå den hade vi varit för simpla för att förstå den.
Förlåt, det där blev utsvävande - jag ville komma tillbaka till att säga tack för att du tipsar om olika stödfunktioner som finns i samhället, för det kan hjälpa många, på olika sätt. Både sådana som kämpar med psykisk ohälsa och efterlevande till sådana som inte längre orkade. ❤ Och förlåt om det framstod som jag ville flytta fokus, jag ville bara bidra med ett ytterligare perspektiv, inte ta något fokus från ditt. För ditt betyder mer än du kanske anar.
Håller med ovanstående, man behöver aldrig be om ursäkt när man öppnar upp sig om någon sånt här.
Kan inte vara lätt att sig vidare från något sånt, känner med dig.
Hade någon ångestepisoder för några år sen och kunde då på något nytt sätt faktiskt förstå folk som väljer att avsluta sig pga det, att leva med grov ångest under lång är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.
Det här är bland det absolut svåraste att beskriva för någon som inte har erfarenhet av det, eller även ibland sådana som har det och/eller har utbildning inom det. Att föra en "normal" dialog med någon, le och någorlunda följa sociala normer kan dölja otroligt mycket.
Att behöva beskriva (och få någon att både förstå och tro på en) hur man dagligen/nattligen har mardrömmar och aldrig får någon vila, hur ångestepisoder innebär att man uttryckligen och bokstavligen, utan överdrift, dagligen/nattligen kan ligga, som vuxen man, på golvet och krampa och hyperventilera i fosterställning gråtandes i värsta fall i timtal är... potentiellt svårt. Det kan se olika ut för alla, men det har varit utmanande att försöka förklara den typen av scenario i alla fall, och när så gott som varje natt (upplever själv att nätterna är jobbigare, lättare att bli fast med sina egna tankar) riskerar bli en pärs att ta sig igenom är det förståeligt att man någonstans inte längre orkar.
Ber själv om ursäkt för ett långt inlägg och för att det blir väldigt personligt, kan tänka mig att sådant här inte direkt är vad en hel del vill läsa om på FZ.
TL;DR:
Till de som går igenom psykisk ohälsa och till efterlevande till sådana som inte längre orkade kämpa (@Siegfried och alla andra som delat sina erfarenheter i tråden): ❤
Västra Götalandsregionen har allmän information som i mångt och mycket är tillämpbar för människor även på andra platser i landet, och längst ner finns en länksamling med resurser som kan hjälpa.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.