The Last of Us - modern klassiker som aldrig åldras

Playstations kronjuvel är alltid värd att återvända till.

Visst är det en märklig känsla lite grann att vissa saker, stora som små, kan ha en sån enorm påverkan på våra liv. Vare sig det är en bra bok man nyss läst, en film som berörde en, eller i detta fall, en av spelhistoriens mest känslofyllda och välskrivna berättelser som man har fått äran att uppleva om och om och om igen. Ett spel där vi fick uppleva den ikoniska resan genom ett förfallet USA tillsammans med två karaktärer vars inre konflikter och relation till varandra lämnade ett sånt stort avtryck på en att dom ännu ligger en varm om hjärtat. Välkommen till världen av The Last of Us.

Vi är alla bekanta med berättelsen. Över en natt så drabbas världen av en muterad smitta av Cordyceps-svampen som förvandlar sina värdar till aggressiva zombieliknande kannibaler. I kaoset så försöker huvudmannen själv Joel fly med sin dotter Sarah och tvingas lämna sitt hem, men det leder snabbt till en tragedi där Joel förlorar allt som stod kärt till honom. 20 år senare så har smittan utplånat större delen av mänskligheten och de få som överlever söker skydd i karantänzoner som militära styrkor styr med järnhand. Joel jobbar då som smugglare och får uppdraget att smuggla en tonårig tjej vid namn Ellie till de ökända Eldflugorna då hennes immunitet mot smittan återupplivar hoppet om ett vaccin som kan rädda människan. Det som börjar som en enkel smuggling leder snabbt till en hjärtekrossande resa genom ett USA i ruiner där dom måste lita på varandra för att kunna överleva de faror som väntar på dom.

Vår dynamiska duo.

Vad som gör Last of Us odödlig ännu idag trots 11 år sedan sitt ursprungliga släpp är givetvis sin smarta och välskrivna berättelse och den djupa mänskligheten inom våra huvudkaraktärer. Några som känner till detta men aldrig spelat det anser att detta är blott bara en lam zombie-skjutare utan nyans eller intelligens. Men det är långt ifrån sant. För spelet självt har aldrig handlat om de infekterade fienderna utan det är relationen mellan just Joel och Ellie som sakta utvecklas till en fader/dotter liknande relation under deras farliga resa. Istället för att vara en typisk muskulös actionhjälte så är han istället en trasig man med ett hemskt förflutet. Och när Ellie kommer in i bilden så ser vi honom växa som person, att se honom äntligen se något värde i att fortsätta leva, och det fina i berättelsen där är just att chansen att få det liv han inte kunde få med sin avlidna dotter innan kaoset bröt ut har återvänt till honom i formen av Ellie. Vilket gör spelets känslodrypande slut ännu mer kraftfull i detta redan så tighta men välskrivna narrativ.

Ellie med sin tonårsrebellsliknande attityd bara osar av härlig personlighet. En av de saker som fick mig att älska henne direkt (och det är många) är det faktum att hon föddes i en värld där man måste ibland göra de hemskaste saker bara för att överleva, vare sig det är att hugga ner en infekterad som försvar, eller skjuta en vanlig människa som mycket väl kan skjuta ner dig på ett ögonblick. Det faktumet fick mig verkligen att tänka på hur det skulle kännas att inte vara bekant med hur världen såg ut innan det gick käpprätt åt skogen och samhället kollapsade. Hennes kemi med Joel skapar otroligt härliga karaktärsmoment som både kan ge en ett brett leende på fejset eller rentav få dig att gråta ut för att den stunden med dom två var så vacker. Scenen där han omfamnar henne efter den traumatiska skräcken hon fick uppleva med kannibalen David är ännu tillräckligt för att få mina vattenkranar till ögon att börja droppa.

Förutom manuset och berättelsen så ska man också ge beröm för skådespelarnas insatser för att gett liv åt dessa två ikoniska karaktärer. Ashley Johnson och Troy Baker ger allt dom har och ännu mer därtill. Jag vågar mig också på att säga att The Last of Us har bland de bästa skådespeleriet inom spelmediet och det är inte en överdrift, med tanke på de välskrivna dialogerna, små stunder där karaktärerna pratar med varandra i lugna stunder etc.

En vacker scen som är för evigt inbränd i mitt huvud.

På den tekniska sidan så briljerar spelet också med bravur. Även PS3-versionen var otroligt före sin tid, med sin AI på fienderna, hur vackert brutalt våldet var, den tighta spelkontrollen mm. Men förutom det så briljerar också de vackert gjorda filmsekvenserna, och även idag så ser det knappt utdaterat ut. Jag har kört alla 3 versioner men min favorit är om det inte redan var självklart, remaken. Även om prislappen då den kom var högst onödigt så har Naughty Dog gjort allt för att kunna utnyttja PS5:ans potential ordentligt och gett spelet en rejäl makeover, tack vare tvåans otroliga grafikmotor, som de faktum idag är ett av de mest grafiskt komplicerade spelen som någonsin gjorts. Miljöerna, allt från städerna till skogarna ser otroliga ut, tack vare genial ljussättning och förbättrad färgåtergivning som redan ger denna levande spelvärld ännu mer livfull. Kontrollen utnyttjas också väl, mest avtryckarknapparna som gör motstånd beroende på vilket vapen man använder. Det känns otroligt tillfredställande att trycka av en fet laddning bly från hagelgeväret och se en klickares skalle fullkomligt explodera i ett blodbad.

Men det som kliar ändå är ju att prone/dodge-mekaniken i tvåan inte finns med, vilket är ett stort missat tillfälle. Hade den detaljen inkluderats så hade man inte ifrågasatt prislappen som remaken låg på vid det tillfället den släpptes lika mycket. Nog är det visserligen kul att köra gammal stealth och huka ner för att ta sig runt fienderna, men prone-mekaniken gjorde tvåan på sätt och vis otroligt skönt och bekvämt att spela så det är ju självklart att man saknar den här. Men i ett spel som redan är så perfekt som det är innan mekaniken fanns, så kan jag nog stå ut.

En av spelets mest skräckinjagande moment som många kan känna igen genom att bara titta på den här bilden.

Ja, vad kan man säga mer om detta spel som inte redan har sagts? The Last of Us är enligt mig, tillsammans med Red Dead 2, stora bevis på hur spel faktiskt kan vara konst. Med en 14 timmar lång berättelse, djupa karaktärer, välskrivet narrativ, ursnygg grafik och en enorm emotionell kärna så finns det alltid ett skäl till att göra ett återbesök till denna moderna klassiker. En odödlig klassiker, som kommer utstå tidens tand väldigt länge. För detta är vad jag kallar en sann generationsdefinierande titel.

''When you're lost in the darkness, look for the light.''

Alla tre. Ps3 originalet, remastern till ps4 och remaken timm ps5