I maj 2023 hade vi kunnat få en perfekt avskedsföreställning för Switch. Allt började med Zelda: Breath of the Wild och nu, sex år senare, hade Tears of the Kingdom kunnat sätta en logisk punkt för en av tidernas mest framgångsrika konsoler. Men. Nintendo var långt ifrån färdiga.
"Istället för ett mästarsvärd kommer prinsessan med ett trollspö"
Ett och ett halvt år senare har vi fått Super Mario Bros. Wonder. Nästa år väntar Metroid Prime 4, och mellan dem ryms ytterligare ett Zelda-äventyr. Echoes of Wisom är ingen koloss à la Breath eller Tears, utan ett näpet äventyr som lutar sig mot seriens 2d-rötter.
Detta är ett soligt Hyrule som Zelda-konnässörer snabbt känner sig hemma i. Grundbultarna är bekanta; Gerudo-öknen i sydväst, Lake Hylia i navet och höga berg i norr. Men detta är mer än ytterligare en A Link to the Past-hommage. Faktum är att detta lika mycket är Zeldas modiga väg in i framtiden. Istället för ett mästarsvärd kommer prinsessan med ett trollspö.
Det visuella lånas oblygt direkt från Link's Awakening-remaken.
Och likt i Link's Awakening finns sidoskrollande inslag.
Zelda bygger bit för bit ett monstermenageri.
Och varför bråka när klonerna kan göra det åt dig?
Den enkla vägen för Nintendo och Link's Awakening-gänget Grezzo hade varit att "reskinna" Link och säga: "Titta! Zelda kan minsann också veva med svärd, bumerang och bomber." Men faktum är att nya mojängen Tri Rod är mer spännande än så. Med den kan hon trolla fram "ekon" (läs: kopior) av stenblock, bord, trälådor, gosedjur, ja, allt möjligt. Detta gör i praktiken Echoes of Wisdom till ett betydligt mer rörligt spel än, säg, A Link to the Past.
Jag vet inte hur många broar jag byggt med hjälp av loppätna sängar. Kreativiteten eldas när jag ser platser som känns utom räckhåll, men som jag vet att jag kan pussla mig fram till. Zelda studsar på trampoliner, svävar fritt med fladdermöss och frammanar vattenblock att plaska runt i. Det är finurligt, men tro inte att du kan trolla fram typ 300 sängar som bygger en väg rakt upp till toppen av Eldin-vulkanen. Magin kommer från din lilla sidekick Tri. Denna älva har dock inte hur mycket kräm som helst, men på sant Zelda-manér kan du levla kraften.
Klonerna anfaller!
Det är inte bara döda ting du gör ekon av. Efter att (klumpigt) dräpt de första fienderna genom att kasta lådor på dem får Zelda chansen att trolla fram fiender. Klonerna anfaller! Snarare än att gå i fronten blir Zelda en slags general som skickar fram riddare med morgonstjärnor, spjutkastande svin och eldsäkra ödlor. Eller varför inte hajar, fågelfän och vandrande ljusstakar som kan tända fyr på det torra gräset. En godispåse av strategier.
Jag tycker väldigt mycket om uspen hos Echoes of Wisdom. Jag fruktade att striderna skulle kännas omständliga då Zelda, i brist på Links handfasthet, tar en omväg mellan orsak och verkan. Men oron kommer snabbt på skam. Zeldas trollspö är lika mycket en dirigentpinne.
Det ska också sägas: bitvis kan Zelda förvandlas till en slags Link-klon. Mätaren för denna sjunker emellertid snabbt vilket också gör att superkraften blir extra värdefull.
"Djupa framerate-dalar"
Bortom detta tar äventyret oss på upptrampade Zelda-stigar. På gott och ont. Den alldeles ljuvligt docksöta fernissan från Link's Awakening-remaken är svår att inte älska. Samtidigt består de djupa framerate-dalarna. Ibland funkar det, men särskilt på Hyrules öppna fält hostar det betänkligt. Det är just bergochdalbanan som är tuff att hänga med i.
Men där tekniken sviker skiner spelglädjen. Jakten på rupees, hjärtbitar och dungeon-bossar närmar sig 40 år men Zelda: Echoes of Wisdom visar att konceptet alltjämt har livslust. Där vi tidigare besökt skymningsland (Twilight Princess) och mörkervärldar (A Link to the Past) hamnar vi den här gången i "Still World". Revor har slitits upp i Hyrule och sugit in folk, fän och platser. Zelda är en av få (två?) som kan verka på den här platsen som frusit i tiden.
Ta-da! Ett bord! (Det är mer spännande än du tror.)
Enkelt möblemang kan bygga vägar framåt.
Trollar du fram flygfän kan du också snålskjuts.
Hyrule är bekant men har en och annan twist.
"Gammalt och nytt. Nostalgi och framåt-anda"
Snarare än en mörkervärld är detta en bisarr plats där landmassor svävar fritt och tyngdlagen får andra spelregler. De ringar på ett snyggt sätt in plattformselementet i spelet och djupast inne i Still World finns tempel och grottor lika finurliga och oemotståndliga som alltid. Berättelsen är kanske inget under av kreativitet men jag bryr mig. Jag dras in i Zeldas flykt från Hyrule Castle och jakten på den där grönklädda pojken som tydligen kallas "Link".
Vissa idéer dras inte till sin spets. Alla (jättemånga!) smoothies du kan mixa spelar till syvende och sist inte så stor roll. Och att samla stämplar känns som en axelryckning. Däremot finns kul sidouppdrag som leder dig till sjunkna skepp och en alldeles egen pålle. Jag erkänner villigt att jag fastnade länge vid Hyrule Ranch för att slipa ner hundradelarna.
Det är väl detta som är essensen av Zelda. Jag fastnar och varken kan eller vill slita mig.
Gammalt och nytt. Nostalgi och framåtanda. Zelda: Echoes of Wisdom har rubbet. Att spela som Zelda är på pappret den stora nyheten, men i praktiken blir det vad hon gör som spelar roll. Och "general Zelda" visar att pinnen faktiskt är mäktigare än Mästarsvärdet.
Fotnot: The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom är släppt till Switch.
