Mario Kart har främst aldrig handlat om att kapa hundradelar, utan om att kapa vänskapsband. Så som på SNES, Nintendo 64, Game Boy Advance och Gamecube, så ock på DS, Wii, 3DS och Wii U. Närmast tvångsmässigt har Nintendo gett oss ett kartspel per konsolgeneration, varken mer eller mindre. Rimligen borde vi då förvänta oss Mario Kart 9 på Switch men här och nu tänker dock Nintendo annorlunda, och det är inte särskilt svårt att förstå varför.
Knappt 8,3 miljoner Mario Kart 8 till Wii U är ett fantastiskt facit, särskilt med tanke på att konsolen bara sålde i 13,5 miljoner exemplar under sin korta levnadsstid. Ställt bredvid siffror som 37 miljoner (Mario Kart Wii) och 23 miljoner (Mario Kart DS) hade det dock fallit sig korkat att släppa taget om Mario Kart 8 – särskilt som det är seriens hittills största stund.
Ibland tröttnar Link på att dräpa Ganon och vill istället panga Bowsers ballonger.
Battle mode i all ära, men kunde vi inte fått ett par nya racingbanor?
Luigi och hans death stare.
Det gör ingenting revolutionerande. Antigravitations-racingen är cool men knappast en gamechanger. Grejen med Mario Kart 8 är att det bara är bäst. Kontrollerna är omedelbara och det dröjer inte länge innan jag sladdar genom kurvorna like a Bowser. Sett till den grafiska designen går det inte att ta spelet särskilt mycket längre. Det sprakar av färger och karaktärernas minspel (minns Luigis death stare!) gör allting så levande. Om du hinner se det, vill säga. Med 200cc under huven är det knepigt nog att ens hålla sig på banan. Och vilka banor sen!
Nya klassiker som spektakulära Mount Wario tar dig nerför ett berg med isiga kurvor och slalompister. Sunshine Airport simulerar en faktisk flygresa med (först) trängsel, bagageband och stress, (därpå) startprocedur, turbulens, hisnande vyer innan vi (till sist) går in för landning. Blixtar och dunder råder i Cloudtop Cruise. Magiska under i Electrodrome.
Bland gamla klassiker hittar vi Baby Park från Double Dash!!. Det är historiens kortaste kartbana som går runt och runt (och runt). Totalt kaos råder med gröna skal, bomber och bananskal precis överallt. En annan Gamecubeklassiker är Yoshi Circuit. Den sticker kanske inte ut i varken design eller estetik, men den är teknisk som få andra. Du kan alltid ta den där kurvan lite bättre.
Totalt finns det 48 mer eller mindre briljanta racingbanor. Att nyversionen till Switch heter just Mario Kart 8 Deluxe är mer än rättvist. Jag har aldrig upplevt ett lyxigare kartpaket än det här.
Med sina självbelåtna flin passar Splatoon-duon väl in i Mario Kart.
Det ryms 48 banor i det här paketet. Plus åtta battle mode-arenor. Frågor på det?
Någonstans där bakom anar vi Luigis death stare.
En del av mig grämer mig över att jag redan har spelat hundratals timmar Mario Kart 8, men för oss finns å andra sidan helt ombyggda battle mode. Om du inte minns Wii U-versionens variant av det hela är du förlåten. Den var nämligen ett fuskbygge.
Du for runt vanliga banor och ibland/eventuellt/kanske fick du syn på en motståndare som du ibland/eventuellt/kanske fick in en träff på. Det var hopplöst. Tre år senare är scenförvandlingen enorm. Det finns åtta arenor och, i linje med serien, finns både klassiker och nyheter. Battle Course 1 härstammar från SNES-originalet, medan Urchin Underpass är inspirerad av Splatoon. En sak har de gemensamt: de är arenor skräddarsydda för kaotiska holmgångar.
Det finns fem olika lägen: klassiska "poppa ballong"-läget, explosiva Bob-omb Blast, frenetiskt myntsamlande, ett slags tjuv och polis och Shine Thief från Double Dash!!. Det är euforiskt (när du vinner) och djupt deprimerande (när du förlorar). Att spela sida vid sida är bäst men Nintendo årgång 2017 vet också hur man bygger smidiga onlinelösningar. Det är nya tider nu.
Bortom arenakaoset är nyheterna inte revolutionerande. Det finns en handfull nya ansikten, du kan bära två power-ups på en gång och du gör rätt i att stänga av "smart steering" omedelbums. För kidsen som vill sätta sig ner i 200cc-karts är det en fiffig lösning men för oss proffs (förlåt, jag vann den senaste matchen och det är ju så lätt att drabbas av hybris) är det bara en märklig grej.
Märklig är också känslan att lossa Switchen från sin dockningsstation och uppleva ett bärbart Mario Kart som aldrig tidigare. När vänskapsbanden tänjts, brustit och smulats sönder finns ändå ett antal hundradelar att kapa på egen hand.
Det lär jag göra till den dagen då Mario Kart 9 sladdar in på scenen.
