Den sista stjärnan är på väg att utplånas av en överond rymdvampyr. Universum är i kaos. Jag stiger modigt fram och börjar genast gräva mig ner i competetive multiplayer och åtta co-op-uppdrag. Universum får helt enkelt vänta.
”Det är skrivet på sten, vilket såklart betyder att det är viktigt.” Är öppningsmonologen till Battleborn. Ett tidigt bevis på att den Borderlandska skämtådran rinner djupt i den Greatbox-utvecklade moba-skjutaren.
Battleborn öppnar starkt. Extremt starkt. Ett pricksäkert manus, rolig action och en hjärtklappande animationssekvens à la 80-tal. Allt pekar åt rätt håll tills jag tre kampanjuppdrag senare inser att min underhållning nu lever på dropp från fyra timmar tillbaka.
Geoff vill så gärna vara en spindel
Uppdragen, som kan spelas solo eller med tre andra, är inga direkta ögonbrynshöjjare med monotona skjutfester i överflöd. Dialogen mellan de olika karaktärerna kan emellanåt få mig att fnissa tack vare Gearboxs utmärkta manusförfattare och röstskådespelare. Men hårdare än så arbetar inte mungiporna.
Vilket är synd. Det finns verkligen potential i världen som Battleborn-utvecklarna har skapat. Karaktärerna är varierade med roliga personligheter, attityden är kaxig men inte överdriven. Det mesta i ett bra spel finns där. Någonstans. Under allt annat.
När trailern till 2K:s nya satsning uppenbarades för cirkus ett år sedan spekulerades det vilt. En del talade om en arenashooter, ett tower defence, en moba och andra ville jämföra det med konkurrenten #Overwatch. Nu ett par tiotal timmar in vill jag påstå att det är ingetdera och lite av allt.
Bökigt, jag vet. Men Battleborn lider kort och gott av en identitetskris. De försöker erbjuda spelarna lite av allt, med ett item- och skillsystem inspirerat av Borderlands och moba-genren. Ett uppdragsalternativ för den som är less på PvP och ett multiplayer för den som är trött på de redan existerande alternativen. Resultatet blir ett rörigt och mediokert hopkok.
Capture är spelläget med minst PvE
Spelets främsta styrka däremot, kommer från vad utvecklarna kallar Versus Public där två lag av fem går upp mot varandra i de tre olika alternativen Capture, Incursion eller Meltdown. I den första slåss vi mot varandra över en yta, i den andra ska motståndarlagets boss förgöras och i den senare ska vårt lag eskortera minioner till en säker död in i det andra lagets förbränningsugnar.
Hittills högst nöjesfaktor har varit Meltdown som lyckas bäst med att kombinera slagsmål mellan spelare och AI. Detta kan förstås variera från person till person.
Det är under dessa matcher som Gearbox verkligen får visa upp sin talang. Vapnen, animationerna och explosionerna känns extremt välpolerade. Det är en verklig fröjd att få flyga fram som en vampyrsamuraj med två blodröda energikatanas och hugga fiender i bitar.
De 25 valbara karaktärerna kommer stora som små. Med allt ifrån mecha-pingviner till bågbärande stjärnälvor uppdelade i kategorierna defenders, attackers eller supports. Att låsa upp varje enskild hjälte kan ta en hel del tid och till en början kan utbudet kännas rätt snålt.
