"Hon har en röd nos, som de sista åren börjat gråna"

När jag börjar spela Stray, ett spel om en vilsen katt i oviss framtid, ligger Greta i mitt knä och snarkar. Greta är vår, min frus och min, bundsförvant och livskamrat sedan 20 år tillbaka. Hon är också en katt. En tigrerad blandning av bondkatt och norsk skogskatt. Hon har en röd nos, som de sista åren börjat gråna.

Greta både ser och hör dåligt, men jag spelar ändå med hörlurar för att inte störa henne i sömnen. Inte bara för hennes skull. Det är så djupt lugnande att ha en sovande katt i knät. På skärmen styr jag den orangea katten i Stray till en kudde. På skärmen ligger en orange katt och sover, och i mitt knä en gråvitsvart tigrerad skönhet.

Jag tror inte jag haft en mer rogivande spelupplevelse någonsin.

Egentligen är ju Stray en postapokalyptisk skildring, men för mig är allt detta mindre intressant än katten i huvudrollen. Faktum är att det för mig är spelets största svaghet. Det fokuserar för mycket på att hjälpa robotarna man möter, på den mekaniska hjälpredan man hittar tidigt i spelet, och för lite på katternas liv i ruinerna av mänsklighetens undergång. Det bästa i hela spelet är nog inledningen, när ett gäng katter bara vaknar och ger sig ut för att – antar jag – leta mat. Jag hade velat se mer av det.

Hela spelet hade gärna fått handla om det.

Science fiction-spel finns det redan gott om, men spel där du faktiskt får spela som en realistiskt återgiven katt växer inte direkt på träd. Det finns spel där du får spela som katt, men oftast är katten bara ett sätt att berätta en historia om något annat – i regel om människor. Så är det även i Stray. Det är egentligen inte så mycket en berättelse om katten, utan om världen katten råkar bo i.

"Jag börjar tänka på alla faser Greta gått igenom under alla år"

För mig blir ändå Stray ett spel om katter. Jag känner igen Greta i hur katten i spelet rör sig och för sig. Det är en fin upplevelse att smidigt smyga omkring, hoppa upp på kanter och riva ner krukor. Som en riktig katt. Jag börjar tänka på alla faser Greta gått igenom under alla år. Hennes ivriga barndoms springande och lekande, vuxendomens fokuserade jakt och den tilltagande krumheten på ålderns höst. Och alltid, genom alla år, hennes varma, pälsbeklädda lilla kropp i mitt knä. Hon är det närmaste vi har ett barn.

När jag börjar spela Stray ligger Greta i mitt knä. När eftertexterna rullar är knät tomt. Hela lägenheten är ekande tom.

Den första bilden på Greta – och den sista.

De sista veckorna blir Greta blind. Hon har också magrat av väldigt mycket och är oftare orolig. Hon får allt svårare att orka hoppa upp till sina favoritplatser. Det skär i hjärtat att se henne söka sig runt i den tidigare så trygga och bekanta lägenheten, även om hon extremt snabbt lär sig navigera runt nästan helt utan att gå in i något.

"Vid ett tillfälle börjar benen sprattla och morrhåren vibrera. Jag hoppas att den där sista drömmen var fin"

Gretas sista tid tillbringar vi med att klappa henne så mycket vi kan och ge henne allt godis, all torkad fisk och all mjukost hon vill ha och orkar äta. Mest sover hon, dock. Vid ett tillfälle börjar benen sprattla och morrhåren vibrera. Jag hoppas att den där sista drömmen var fin. Jag försöker tänka på den, snarare än mardrömmen som var det sista veterinärbesöket. Att ta farväl av en livskamrat är alltid lika förödande, hur väl förberedd man än tror att man är.

Efteråt tar det lång tid innan jag kan förmå mig att spela klart Stray. I min verklighet har Greta ersatts av digitala lämningar av henne – foton i mobilen och datorn. Det är det omvända mot Strays dystopi, där människorna är de digitala resterna. En just nu mer tilltalande dystopi, för i Strays värld kan Greta fortfarande finnas.

Det var väl den tanken som till sist fick mig att se slutet på Stray, trots allt. Tanken på en värld där katterna stretar vidare även efter att människan gjort sitt, är märkvärdigt tröstande.

När spelets eftertexter rullat klart börjar jag direkt om. Jag springer fram till första sekvensen där jag kan låta katten lägga sig till ro. Jag sitter en stund och tittar på en katt som sover, för att jag inte kan förmå mig att stänga av. Inte riktigt än. Jag får en glimt av Greta genom skärmen, och försöker hålla kvar den så länge jag kan – trots att den inte är sann.

Och mitt knä är fortfarande tomt.

I seriestrippen Kalle och Hobbe finns en fantastisk passage där Kalle hittar en skadad fågel. Han försöker ta hand om den, men den dör oundvikligen. När han ska förklara hur det känns säger han: "Jag gråter för att därute är han borta, men han är inte borta inuti mig."

Just så, Kalle. Just så.