The Room (Windows)

• Plattformar: Android, iOS, Nintendo Switch, Windows (testversion)

• Release: 2012

Så som det stod skrivet någon gång under 201x

Renässansmöblemang i all ära, gömmandes hemligheter på finurliga platser, som någon form av ursprung till konceptet som evolverat vidare till sådant som i händerna på, namn som Google skvallrar om skulle vara, Akio Kamei, Trevor Wood och Frank Chambers kom att bli en modern renässans för den senare mer renodlade pussellådan.

När Catherine Martell jobbar de små grå för att få upp en mystisk svart låda i Twin Peaks är det dock mer själva konceptet att något gömmer sig inuti som fascinerar än att lådan i sig skulle vara snillrikt designad, men det räcker gott som ett inslag i en produktion för sin tid formandes vår populärkultur för att inse kraften i vad som kan komma av ett scenario där både koncept och design sammanfaller i harmoni.

The Room är, till skillnad från dess uppföljare, en onekligen självklar produkt sett till vad den vill vara; En digital variant på detta med pussellådor placerad i en kontext av alkemi, ett femte element, parallella världar levererade av ett kosmos mer än bara ett hav av himlakroppar i oändlighet.

Själva inramningen, hur audiovisuellt tilltalande The Room än är med dess framplinkade hjärnklister till tema, ambienta ljudmattor och härliga estetiska samspel mellan trä och metall, är dock sekundär den av karaktär dignitär pusseldesign som sånär som på ett par klavertramp sett till lite väl undangömda detaljer påminnandes om pixeljakter från förr samt viss långsökthet sällan tycks tappa skärpa.

Man petar och drar lite här, ser lite saker hända där och låter de visuella ledtrådarna fogas samman till en logisk helhet att interagera med.

Till och från känns det som att verkligheten fått sätta upp gränserna för vad som är rimligt och vad som inte är det, så till den grad att man förvånas över att man inte kunnat köpa fysiska versioner av de pussellådor vars design man försöker dechiffrera.

Så länge som man inte tar hänsyn till allt det där osynliga man endast kan se genom en mycket speciell lins; I ett inledande skede lite som en kittlande insyn i en alternativ verklighet, men rätt snabbt placerat i en frekvent och rutinmässigt nyttjad funktion för pussellösande.

De problem som The Room dras med är främst av progressionsmässig karaktär, där en liten missad detalj kan sätta stopp för all framfart och locka en till att dra nytta av det lite väl närvarande hjälpsystemet som inte drar sig det minsta för att plinga till när det tycker att man spenderat lite för mycket tid på något visst.

Samtidigt är det inte en självklarhet att de senare försöken att erbjuda valmöjligheter gällande vad man för stunden vill lägga sin tid och energi på har varit genomgående bättre alternativ, men det är något att återkomma till framöver.

The Room har likt Twin Peaks inte riktigt något intresse i att ge en rad självklara svar, utan snarare skapa ett intresse hos mig som spelare genom att få mig att på egen hand börja snickra ihop frågor och teorier kring vad det egentligen är som händer och sker.

Dock känns den lore som The Room vilar på, åtminstone i detta skede, skapad just i syfte att lyfta pusslandet mer än att ha en egen roll i ett större sammanhang. Och efter en stunds pusslande i uppföljaren vittnar inget om att annat skulle komma att bli gällande.

Lite mer av ett modernt och mindre spretigt Dr. Brain, således, mer så än The Witness.

Vad har nutiden att säga?

Idag är dock sökandet efter ett femte element, Grekiska filosofers utsvävningar i den mytologiska kontexten likväl som oundvikliga mentala paralleller dragna till Platos inblandning i filmvänliga Indiana Jones-alstret The Fate of Atlantis (inte för att The Room vill dra mina tankar därhän utan för att jag som långtida peka- och klickare omöjligen kan glömma hur min första bekantskap med Plato var just via Indianas äventyr huserandes på elva DD-disketter) lättare att absorbera som drivande krafter i det universum The Room-serien med dess fem delar dynamiskt format till något som känns självklart omän allt annat än till fullo greppbart.

Att The Room och Null går hand i hand råder det dock ingen som helst tvekan om, så Fireproof Games har verkligen lyckats lägga beslag på begreppet.

Vidare är det lätt att konstatera att den tilltagande komplexiteten varje spel erbjuder lika delar gynnar upplevelsen som förvandlar den till något bortom dess ursprung.

Som ett första eget alster från Fireproof i en era av osäkerhet kring vad den mobila generationen skulle föra med sig var The Room i mångt och mycket en fullträff.

Det prickade av i princip allt vad omfamnande av hårdvara och pekskärmsbaserad interaktion heter på ett vis som muspekaren i Windows inte riktigt förmår ersätta, det vann priser och lade grunden för en serie som tog sig långt bortom dess mobila usprung vidare in i den virtuella verklighet som ännu inte fått den självklara plats i folkhemmet många trodde var given trots att många försök såhär långt visat på annat.

Det är en fröjd att återvända till det tvådimensionella ursprunget presenterat i tre dimensioner, speciellt i denna visuellt uppgraderade version som ser ut som man vill minnas originalet fast med modernare ljussättning och mer högupplösta texturer (dock enligt 2014 års standard, då det var då The Room tog steget från mobila enheter till dator).

David Newby har dessutom med ett par simpla pianoplink verkligen skapat en sanslöst bekant, välkomnande, mystisk och klassisk liten tematisk slinga som känns lika självklar som John Williams tema till Jaws och John Carpenters dito till Halloween.

Det räcker med någon sekund av temat för att få mig bli sugen på att göra en djupdykning ned i det stämningstäta pusslandet serien har att erbjuda, och efter att eftertexterna rullat känns det naturligt att omgående gå vidare till seriens andra del.

Fortfarande en klassiker, således. Här bara med ett liiite mindre direkt sätt att interagera med det man ser på skärmen.

Tycker det är synd att det femte, A Dark Matter, ligger låst bakom VR. Visserligen har det fått fin kritik men likt Half-Life: Alyx förblir det otillgänglig för en spelande majoritet.