Death Stranding 2: On the Beach

Inom filmmediet nämns ibland ordet auteur. Kanske har du hört det, kanske inte. Men med största säkerhet har du hört om flera som beskrivs med detta ord; Steven Spielberg, Christoffer Nolan, Quentin Tarantino, Tim Burton, Martin Scorsese m.fl. Du kanske redan nu räknat ut den gemensamma nämnaren mellan alla dessa regissörer? För en såkallad auteur är någon som anses vara den primära kreativa kraften bakom en film, som lyckas sätta sin egen prägel och stil på den.
Ska vi jämföra spel med film så har vi absolut stora namn som potentiellt skulle kunna beskrivas med ordet; Hidetaka Miyazaki, Tim Schafer, Shigeru Miyamoto, Fumito Ueda, Ken Levine m.fl. Vi pratar lika mycket om vem som står bakom spelet som självaste spelet. Men när det kommer till stora namn så finns det nog inget som syns på samma sätt som Hideo Kojimas. Han är den enda där vi på våra spelfodral kan läsa "A Hideo Kojima Game" eller "Produced by Hideo Kojima" brevid spelets titel.
Sen han lämnade Konami 2015 så har han även skapat sin egen spelstudio och även den får bära hans namn, Kojima Productions. Han har stått bakom titlar som Metal Gear Solid, Zone of the Enders: The 2nd Runner, Boktai: The Sun Is In Your Hand när han jobbade hos Konami. Men hans egna studio släppte år 2019 spelet Death Stranding, vars värld det blev dags för mig att återbesöka nu när uppföljaren släpptes; Death Stranding 2: On the Beach.

En fot framför den andre. Om det ser bekant ut så känns det också det.
Det är 11 månader sedan händelserna i första spelet. Sam Bridges (spelad av Norman Reedus) hjälpte till att knyta samman ett splittrat USA efter den så kallade Death Stranding katastrofen som fick vår värld och dem dödas värld att börja flyta samman. Efter allt han gick igenom har han valt att fly städerna och bosatt sig i en dold grotta tillsammans med Lou. Det dröjer dock inte länge för oss innan ett känt ansikte kommer på besök, Fragile. Och med det blir stackars Sam ombedd att ännu än gång ta på sig ryggsäcken och börja vandra. Efter att USA, eller som det kallas i spelet, UCA (United Cities of America), knöts samman har nu en portal uppenbarat sig som leder oss vidare till en ny kontinent, Australien.
Det hela känns väldigt bekant när jag spelat några timmar in. Ett land där jag ska resa från stad till stad (inte efter Pokémons dock) för att knyta samman alla till det så kallade chiral network. Higgs är tillbaka och ställer till problem för Sam och hans vänner, nu mer hämndlysten än tidigare. Men spelmekaniskt så är allt väldigt samma lika. Lämna paket för att levla städer? Check. Bygga vägar för att enklare ta sig fram? Check. Hålla balansen när jag tar mig fram över ojämn mark? Check. Ta del av andras byggnader och bygga egna för att också hjälpa andra? Check. Har du spelat Death Stranding 1 kommer du känna igen dig snabbt.
Men med det sagt har Kojima och sitt team valt att ge oss lite mer quality of life uppgraderingar för att underlätta vår resa över Australien.

Ibland är det bra med en paus och bara njuta av naturens skönhet.
Den största är att under resans gång så följer Sams alla vänner efter honom på ett skepp som kan agera både som en portabel bank och ett garage. Här kan du enkelt samla material för att sen smidigt bygga dig nya verktyg till resan eller göra potentiella tillbaka resor enklare via vägar eller hängjärnvägar. Vi har också fått tillgång till ett skillträd som ger oss fler och fler små förbättringar till Sam desto fler städer vi lyckas sammankoppla som är ett riktigt välkomnat inslag.
Belöningarna vi får från att öka nivå med städerna är en salig blandning från gammalt ifrån första spelet, ibland lite finputsade, men också mängder av nya verktyg både till Sam eller hans fordon. Detta gör att suget att vilja öka städerna kan bli rätt hög men tyvärr sänker det spelets tempo något extremt då vissa städer kräver kopiösa mängder paket levererade för att gå upp. Vidare sagt, om du likt mig får för dig att vilja ta 100% av spelet så är förutom ett fåtal städer värda att öka till max. Belöningen man får för högsta nivå känns rent ut sagt hånande för slitet du stått ut med många gånger.
Loopen av att leverera paket kan där med snabbt kännas trög. Men som plåster på såret imponerar ändå spelet, likt sin föregångare, med vackra miljöer på sitt egna vis. Där andra spel försöker fånga oss med täta djungler eller lummiga skogar i mängder av färger så har Kojima gett Death Stranding världen en tydlig egen stil inspirerad av Island ifrån början men som nu också präglas av diverse andra miljöer som går att finna i Australien.
Rent grafiskt är spelet riktigt välgjort och trots den kala miljön i introt blir jag ändå imponerad. Lägg dessutom till att vissa få naturfenomen kan ske vilket förändrar miljöns upplevelse samt ökar spänningen stundvis. Allt är också oerhört väloptimerat så laddningstiden att ens starta spelet känns näst intill obefintlig.

Higgs är tillbaka, galnare än tidigare.
Vad vore Death Stranding och dess oändliga vandrande utan sin musik i öronen? Tillbaka igen är svenska Ludvig Forsell som står för den faktiska spelmusiken. Men åter igen har Kojima bjudit in diverse artister som erbjuder oss ett smörgårdsbord av låtar att låsa upp och lyssna på medan vi vandrar. Low Roar som frontade i första spelet återkommer även här men den Kojima valt att lyfta fram lite extra denna gång är ingen mindre än franska Woodkid vilket passar riktigt bra. Hans låt "Minus Sixty One" sätter stämning redan från start och är fortfarande en favorit trots över 100 timmar in i spelet.
Artisterna vi får höra under spelets gång härstammar från världens alla hörn. Island, England, Sverige, Frankrike, Japan, Mongoliet, vilket bara visar tydligare på Kojimas vision med spelet. Spelet handlar inte bara om att knyta samman världen, vi knyts samman med andra precis som i första spelet med dess unika online funktion, men Kojima låter även musiken spegla detta koncept att vi alla är sammankopplade.

Ibland går det inte som man vill, då gäller det att vara förberedd.
Jag känner att konceptet är starkt med vad Kojima vill berätta för att få oss att tänka och känna. Men jag kan inte låta bli att fundera om det inte gjorde sig tillräckligt med första spelet. Death Stranding 1 kom rätt i tiden då vår egen värld var mitt i en pandemi där gränser stängdes och folk ombads att hålla sig inne. Många kände sig instängda, ensamma. Men då fanns Death Stranding som påminde oss om andra människor och utan ord kunde vi ändå känna en gemenskap i vårat byggande, hur andra kämpade sig framåt över den digitala kartan. Nu är vi tillbaka och gör samma sak igen men vår värld har gått vidare. Covid må spöka fortfarande men inte alls i samma grad som året det bröt ut.
Självklart, spelet känns bättre att spela än sin föregångare med allt nytt och det känns riktigt kul stundvis med skjutandet och smygandet. Men det känns som nämnt tidigare lite väl samma.
Vidare så måste jag nog erkänna att jag har lite svårt för Kojimas berättande. Jag är ett stort fan av Metal Gear Solid 1-4 men där kändes ändå tråden mer begriplig (för det mesta) och karaktärer byggdes upp tydligare. I dem spelen fick jag en känsla för karaktärerna och kunde bry mig om dem. I Death Stranding känns det så långt mellan viktiga filmsekvenser och när det väl händer saker så är det verkligen bara...konstigt, och det gör det svårt för mig att knyta band till Sam och alla han träffar. Eller så känner jag mig distanserad ifrån dem då många konversationer sker via hologram. Trots att jag var nyfiken att se vart det hela skulle leda nu med nyintroducerade karaktärer och ett fokus på Lous bakgrund. Jag kan heller inte släppa att jag finner spelets protagonist, Sam Bridges, som en väldigt tråkig karaktär. Ibland känns det som att det går scener där han inte säger något alls och är den i skaran som pratar minst. Till och med när det sker saker i berättelsen som han kunnat förklara för sina vänner så tar en annan karaktär över istället för att prata.

Akta dig så du inte springer på en BT (Beached Thing) när du ska leverera paket.
Kojima är verkligen en auteur som satt sin egen prägel på spelet, och jag förstår att mycket är metaforer som man kan läsa sig djupare i. Men ibland tror jag också han har med saker endast för att det är lustigt eller annorlunda vilket inte alltid träffar helt rätt hos mig. När jag möter en karaktär med symptom som gör att hon kaskadspyr var 21:e minut känns det inte långt ifrån att han skulle kunna introducera en karaktär som heter Johnny som säg får diarré var 21:e minut också.
Kanske är det mitt fel att vilja hundraprocenta spelet som gör att det känns för långt mellan scener som spelar roll. Men spelet gör också ett flitigt jobb av att be oss backtracka långa sträckor under berättelsens gång. Det känns verkligen som att det går trögt framåt. Till och med när jag lyckats bygga mig ett smidigt nätverk över kartan för att enklare ta mig fram i min jakt på platinum trofén så inser jag att jag slitit för att spela mindre. Är det inte linbanor jag glider mellan genom att endast trycka på kryss-knappen så låter jag bilen min glida längst med en väg med automatstyrning. Mobiltelefonen åker fram eller så går jag och fyller på min läsk. Jag spelar inte ens spelet längre.
Genom åren har jag spelat spel med mindre intressant spelmekanik men där berättelsen jag vill åt sker med jämnare steg vilket gör att det inte känns lika påfrestande. Personer på nätet brukade klaga på och skämta om längden som filmsekvenser i Metal Gear Solid serien hade, men jag om någon älskade dem. Vilket jag nu känner att jag saknar.
Death Stranding 2: On the Beach lovade mig en strand, men väl på plats så inser jag att jag trots allt är en badkruka. Stranden är fin och det spelas bra musik, men jag hade nog haft roligare om jag bara stannade hemma.
Genre: Action, Open-World, Sci-Fi
Spelat på: PlayStation 5 (Pro)
Övriga Plattformar: - (PlayStation 5 exklusivt)
Release: 26-06-2025
Utvecklare: Kojima Productions
Utgivare: Sony Interactive Entertainment
Bra!
Gillar den där bilden mot månen, fick mig att vilja spela spelet. Nästan. För vet att jag kommer tröttna, som jag tyvärr gjorde med ettan.
Men uppskattar ändå världen och idén. Och otroligt att du tog dig igenom med Platinum, trots att du "bara" gav det en trea. Fast är väl de episka stunderna du jagade, antar jag.
Vad skulle du ge hela serien för helhetsbetyg då?
Bra!
Gillar den där bilden mot månen, fick mig att vilja spela spelet. Nästan. För vet att jag kommer tröttna, som jag tyvärr gjorde med ettan.
Men uppskattar ändå världen och idén. Och otroligt att du tog dig igenom med Platinum, trots att du "bara" gav det en trea. Fast är väl de episka stunderna du jagade, antar jag.
Vad skulle du ge hela serien för helhetsbetyg då?
Jag tror det främst var dum envishet då jag försökte en bit att ta det med Death Stranding 1 men gav upp. Så var typ min revansch nu med tvåan att "nu ska jag fan inte ge upp". 😂
Serien i helhet kan jag ändå bumpa upp till en 4:a. Är verkligen något unikt han skapat och det tycker jag är värt att uppmärksamma. Aldrig hade någon annan vågat göra ett spel med denna spelmekanik tidigare och är ändå en väldigt häftig värld han tänkt fram.
Spelade igenom det i somras och tyckte det var en häftig och unik upplevelse men kan inte säga att jag gillade det särskilt mycket. Storyn var för skum och själva gameplayet blev aldrig roligt.
Tyckte betydligt bättre om det än ettan i alla fall.
Definitivt bättre än första spelet tackvare allt de finslipat och gjort lite snällare nu. Men låter lite som vi är på samma sida då. ^^
Hade velat älska dessa spel men dom är för wierd för min smak. Är väl ingen Kojima-kille helt enkelt.
Annars är Sci-Fi och Post Apokalypser mina favorit genres.
Jag skulle inte skriva av honom helt ändå. Det var vid Metal Gear Solid 5 jag kände att han började ta ut svängarna med sina idéer och med Death Stranding spelen har han verkligen släppt på spärrarna. Men i Metal Gear Solid 1-4 så håller han tillbaka en del ändå. Långa cutscenes ja, men för det mesta hänger du ändå med i berättelsen. Verkligen värda att ge en chans.
Serien i helhet kan jag ändå bumpa upp till en 4:a. Är verkligen något unikt han skapat och det tycker jag är värt att uppmärksamma. Aldrig hade någon annan vågat göra ett spel med denna spelmekanik tidigare och är ändå en väldigt häftig värld han tänkt fram.
Även fast jag aldrig orkade mig igenom det första så uppskattar jag verkligen att det finns någon som vågar, och kan, göra såna här spel idag.
Jag skulle inte skriva av honom helt ändå. Det var vid Metal Gear Solid 5 jag kände att han började ta ut svängarna med sina idéer och med Death Stranding spelen har han verkligen släppt på spärrarna. Men i Metal Gear Solid 1-4 så håller han tillbaka en del ändå. Långa cutscenes ja, men för det mesta hänger du ändå med i berättelsen. Verkligen värda att ge en chans.
De spelen är helt annorlunda. Är nästan som att jämföra Resident evil och PN03 för att båda är av Shinji Mikami.
Även fast jag aldrig orkade mig igenom det första så uppskattar jag verkligen att det finns någon som vågar, och kan, göra såna här spel idag.
De spelen är helt annorlunda. Är nästan som att jämföra Resident evil och PN03 för att båda är av Shinji Mikami.
Ja det ska Kojima ändå ha en eloge för. Men tror lite att hans rykte att göra udda spel också gör att han lättare kommer undan med det för det är ändå vad folk förväntar sig. ^^
Och ja, det är stor skillnad på Death Stranding och Metal Gear Solid. Likt det är skillnad på MGS och säg Zone of the Enders 2. Så hans serier skiftar ändå väldigt mycket vilket är kul. Vilket också är varför jag trots min upplevelse med Death Stranding 2 ännu är nyfiken på hans kommande projekt. Är riktigt pepp på OD.
Klarade ganska nyligen Death Stranding 1 och 2 direkt efter varandra! Vilket säkerligen har både sin fördelar och nackdelar! Fördelar att tillskillnad från andra som väntat år på 2an kunde jag jämnföra de båda på ett ganska näraliggande sätt. Nackdelen är att jag var jäkligt less på samma grej igen i mitten på andra spelet och ända in i slutet.
Många tycker i vad jag läst att 2an är bättre och att allt gjorts bättre från 1an men jag tycker 1an var bättre! BT var läskiga, spelet var mystiskt, klättringen och vandringen en utmaning innan färd och under, vad för utrustning skulle man ha med sig?
I 2an så kunde jag köra bil till 97% av alla ställen, behövde knappt packa en väska med redskap. Mystiken och läskigheten med BT var inte samma och jag tror knappt jag höll andan en enda gång i spel nr 2. Med det sagt 2 bra spel men jag väljer ändå 1an som min favorit.
Jag tycker ettan var betydligt bättre. Konstig(are?) ton i tvåan och gameplay var förenklat så det blev ganska trist. Storyn var väl rätt bra och mer fokus på berättandet med cutscenes och skit men i överlag något av en besvikelse.
❓ Saknar du Calle Johansson-Sundelius (och Victor Leijonhufvud)? 🎙️ Lyssna på podden Virtuellt och må gott!
De här spelen är ett av mina absoluta favoritspel, fångar både story och bygg / relax mekaniken. Kan spendera timmar med att bara köra runt i världen!
Inte jag. Hade de bara inkluderat lite bilvänlig musik, så.
Håller med alla som håller ettan som bättre. Bättre story, bättre musik, en lagom stor värld, där, som nån skrev, valet av utrustning spelade roll.
Inte jag. Hade de bara inkluderat lite bilvänlig musik, så.
Håller med alla som håller ettan som bättre. Bättre story, bättre musik, en lagom stor värld, där, som nån skrev, valet av utrustning spelade roll.
Det är nog vad som störde mig ganska mycket med tvåan att det var så fördummat att man i princip aldrig behövde tänka på utrustningen förutom vid enstaka tillfälle.
Tror jag satte ut en enda stege för att komma åt nå grejer på övervåningen ovanför Mother Center lr vad det hette.
BTs erbjöd ingen utmaning heller, gick i regel bara att gasa igenom och samma med de stora kunde man bara springa iväg så försvann de.
Tvåan hade inte alls samma tyngd. Jag är avundsjuk på alla som tycker DS2 är 5/5 för jag kan inte ge mer än 3/5 i förhållande till ettan. I ett vakum kanske 4/5 för att det är originellt men det är ju inte lika originellt i värld där ettan existerar så jag vet inte. Smaken är som baken på gott och ont.
❓ Saknar du Calle Johansson-Sundelius (och Victor Leijonhufvud)? 🎙️ Lyssna på podden Virtuellt och må gott!
Gedigen och välskriven recension. Eloge!
För övrigt är jag nära slutet på DS2 så kan inte riktigt uttala mig om helheten ännu, men jag gillar det.
Fractal Design Define 7 | Asus ROG Strix B550-F Gaming | Ryzen 7 5800X3D | Dark Rock Pro 4 |32GB Corsair DDR4 @ 3200Mhz | Samsung 970 EVO Plus 1TB NVMe | ASUS Radeon RX 9070 XT 16GB Prime OC | Corsair RM750X | AW3423DW
Nintendo Switch 2 | Playstation 5 Pro | PSVR2 | LG OLED B9 65''
Jag har faktiskt inte spelat uppföljaren ännu trots att Death Stranding är ett av mina absoluta favoritspel. Tråkigt om BT.s inte är lika utmanande som i ettan som flera skriver då de ofta fick mig att leta vägar runt områden där de fanns, vilket i sin tur gjorde att jag utforskade mer. Packningen då!? Finns det ingen mening med att planera vad man behöver ha med sig längre? Det bidrog annars mycket till känslan tycker jag.
Bilkörningen gillade jag inte speciellt i ettan men att kravla sig upp för ett berg för att hitta den perfekta placeringen för min zipline var skitkul emellanåt. Det blev ju ett rejält nätverk till slut ^^.
Antar och hoppas att fordon är lika mycket valbart som i det första men hela charmen för mig var att ta sig från A till B med packningen på ryggen och möta det man mötte när man väl mötte det så att säga^^.
Bra recension👍.
Jag håller med om allt du sa. Men jag hade gett spelet ett lägre betyg.
Manuset var en negativ femma. 95% av dialogen är exposition. Trey Parker och Matt Stone från South Park har en bra genomgång av bra och dåligt manus på 1 minut och 46 sekunder. En bra handling kan länkas ihop med termerna "but, because and therefore". Dålig handling länkas ihop med termen "and then". Kojima skrev manus som ett förskolebarn berättar vad de har gjort under en semestern. Noll sammankoppling.
Eftersom spelet var så mycket enklare så valde jag att spela i intervalls av offlineläge för att skapa egna utmaningar. Även tvinga mig själv till att inte använda bilen. Men det ska inte behövas. Jag ramlade inte en enda gång under en leverans. Jag fastnade inte i en enda fors.
Sociala Media i första spelet fick mig att kännas som att alla spelarna jobbade tillsammans för att läka världen.
Nu i uppföljaren så placeras holografiska meddelande på strategiska vägar för att mjölka 'likes'. Att ha en vacker natur och sedan se en holografisk sociala media ikon som automatiskt gillas och spelar upp en melodi vilket pausar din musik är mardrömsaktigt.
Fånga fjantiga karaktärer som bryter inlevelsen och som inte har någon uppbyggnad över huvud taget.
När blev Die-Hardman en musikalisk teater profil?
Sen när började Sam spela gitarr? Helt plötsligt kan han spela om världens undergång.
När lärde sig Deadman svärdkonst?
Jag har faktiskt inte spelat uppföljaren ännu trots att Death Stranding är ett av mina absoluta favoritspel. Tråkigt om BT.s inte är lika utmanande som i ettan som flera skriver då de ofta fick mig att leta vägar runt områden där de fanns, vilket i sin tur gjorde att jag utforskade mer. Packningen då!? Finns det ingen mening med att planera vad man behöver ha med sig längre? Det bidrog annars mycket till känslan tycker jag.
Bilkörningen gillade jag inte speciellt i ettan men att kravla sig upp för ett berg för att hitta den perfekta placeringen för min zipline var skitkul emellanåt. Det blev ju ett rejält nätverk till slut ^^.
Antar och hoppas att fordon är lika mycket valbart som i det första men hela charmen för mig var att ta sig från A till B med packningen på ryggen och möta det man mötte när man väl mötte det så att säga^^.
Bra recension👍.
Då finns en risk att du blir besviken. Väldigt mycket mer bilåkning. Zip-lines är inte alls lika tillfredsställande att används som i ettan.
Att gå till fots är inget alternativ egentligen då kartan är väldigt mycket större, det är segt även med andra transportmedel.
Jag minns så starkt när man var klar med "prologen" av ettan, alltså första kartan. För att komma till Port Knot City eller vad det hette var man tvungen att korsa ett område där det kryllade av BTs. Och det ösregnade, och det var innan man låst upp packningsskyddet. Jag svettades på riktigt. Och sen när man har passerat, det spricker upp, jag andas ut. Och tonerna av "Asylums for the feeling" går igång... det är något av det starkaste jag upplevt i spelväg. Om inte förr så var det där spelet verkligen klickade för mig.
Eller den sista ordern, mot krematoriet. Jag skulle bli pappa om några månader och grät.
Det finns inga ögonblick i tvåan som ens kommer i närheten. Neils story är inte alls lika intressant som Mads i ettan.
Istället fick vi 100 nya vapen, där jag i slutändan mest förlitade mig på tre.
Och ändå försöker jag mig nu på att maxa connection med alla facilities och har spenderat över 100h i spelet. Jag är dum i huvudet.
Då finns en risk att du blir besviken. Väldigt mycket mer bilåkning. Zip-lines är inte alls lika tillfredsställande att används som i ettan.
Att gå till fots är inget alternativ egentligen då kartan är väldigt mycket större, det är segt även med andra transportmedel.
Jag minns så starkt när man var klar med "prologen" av ettan, alltså första kartan. För att komma till Port Knot City eller vad det hette var man tvungen att korsa ett område där det kryllade av BTs. Och det ösregnade, och det var innan man låst upp packningsskyddet. Jag svettades på riktigt. Och sen när man har passerat, det spricker upp, jag andas ut. Och tonerna av "Asylums for the feeling" går igång... det är något av det starkaste jag upplevt i spelväg. Om inte förr så var det där spelet verkligen klickade för mig.
Eller den sista ordern, mot krematoriet. Jag skulle bli pappa om några månader och grät.
Det finns inga ögonblick i tvåan som ens kommer i närheten. Neils story är inte alls lika intressant som Mads i ettan.
Istället fick vi 100 nya vapen, där jag i slutändan mest förlitade mig på tre.
Och ändå försöker jag mig nu på att maxa connection med alla facilities och har spenderat över 100h i spelet. Jag är dum i huvudet.
Ok. Låter ju sådär men jag håller ändå hoppet uppe. Jag vill ju så gärna ha en lika stark upplevelse som med det första! Får se när ett köp blir av.
Vapnena var ju inget jag använde speciellt mycket i det första spelet heller. Försökte allt som oftast undvika konfrontationer.
Jo det fanns ju många sköna ögoblick med känslor i det första spelet. Fick tårkänning jag med vid krematoriet och sa nog nej 30 gånger i ett försök att få honom att inte göra det.
Smaken är ju som bekant som baken…jag ger detta spel och även spelserien en stark 5:a!!! Så bra på allt!
Instämmer i detta, jag tycker att båda spelen är fantastiska. Jag uppskattar också att känslan är annorlunda mellan spelen. Lite liknande upplägg som filmerna Alien och Aliens, där tvåan har ett högre tempo.
en karaktär som heter Johnny som säg får diarré var 21:e minut också

I'm like you, I have no name.
Instämmer i detta, jag tycker att båda spelen är fantastiska. Jag uppskattar också att känslan är annorlunda mellan spelen. Lite liknande upplägg som filmerna Alien och Aliens, där tvåan har ett högre tempo.
Kul att folk ändå kan uppskatta spelet. Han ger oss definitivt något unikt så om inte annat vill jag ändå alltid se vad han hittar på här näst. Jag är oerhört nyfiken på OD.
Nice. ;p
Jag gissar att det är som alla andra Kojima-spel. Allt roligt spelande är bara transportsträcka till nästa meny.
Plus långa filmscener eftersom menyer är ett dåligt sätt att berätta en historia.
Till nästa meny? Jag förstod inte riktigt hur du menar där. För om vi snackar om transportsträckor är väl det ett väldigt simpelt sätt att se på spel överlag som har fokus på en berättelse? Vi vill ta oss från punkt A till B för det triggar nästa del av berättelsen i form av en cutscene. God of War, Red Dead Redeption, Silent Hill. Eller missförstår jag dig helt nu? 😅
Kul att folk ändå kan uppskatta spelet. Han ger oss definitivt något unikt så om inte annat vill jag ändå alltid se vad han hittar på här näst. Jag är oerhört nyfiken på OD.
Nice. ;p
Till nästa meny? Jag förstod inte riktigt hur du menar där. För om vi snackar om transportsträckor är väl det ett väldigt simpelt sätt att se på spel överlag som har fokus på en berättelse? Vi vill ta oss från punkt A till B för det triggar nästa del av berättelsen i form av en cutscene. God of War, Red Dead Redeption, Silent Hill. Eller missförstår jag dig helt nu? 😅
Kojima integrerar sina menysystem så djupt i spelet samtidigt som menysystemen är alltid överdrivet krångliga och inkonsekventa.
Hela Death Stranding är egentligen "den långa färden till nästa meny".
Viam inveniam aut faciam
Tack för recensionen!
Tyckte jättebra om ettan, 4 av 5 i betyg från mig. Musiken, miljöerna och grafiken, stämningen och mystiken där allt var lite knasigt och konstigt. Lite tjatigt var det och det tog nog nästan 8h innan jag började fastna för det på riktigt. Man fick jobba upp sig till att man fick fordon och efter hand vägar och ziplines.
Sparar tvåan tills det kommer på PC och tror att jag kommer tycka väldigt bra om detta också. Var nästan inne på att köpa PS5 för att köra detta och GTA när det kommer men avvaktar ändå. Jag har lite mer tålamod nu på äldre dar än förr
MVH Milky
AMD Ryzen 7 7800X3D, AMD 7900XTX, 2 x 16 GB DDR5 6000 MHz