I was a Teenage Exocolonist - Deckbuilding Visuell Novell

TL:DR - Det är värt att spela.

Tycker spelet över lag är välskrivet, med karaktärer av olika sorter. Man har enstöringen Dys som är lite lätt mobbad, den timida Tammy som ofta bjuder på tårta, den lite mer dominanta Marz och många fler. Genom åren så bygger man relationer med dom, och dom utvecklas som människor med åren. Deras affektion till en själv influeras delvis genom dialog med dem, men till störst del handlar det om att muta dom med saker som dom gillar. Vilket jag skulle säga är en av spelets svagare delar. Jag tror det hade varit bättre om ens relationer växte mer av interaktion snarare än att man gav någon en tårta eller en grönsak med jämna mellanrum.

Simpelt förklarat så består berättelsen av att man landat på en planet och startat en koloni, och över 9 år så behöver man hantera situationer som uppstår, antingen genom diplomati eller våld, eller andra medel. Oftast så löser man situationer genom en utmaning där man får använda sina "minnen" i form av kort för att uppnå ett visst mål. Mekaniskt är det ganska simpelt, man får bonuspoäng för kort i samma färg, stegar, par etc. så över lag ingenting jättekrångligt. Det finns ett "hardmode" för svårare kort-utmaningar om man skulle vilja ha det lite svårare. Skulle man inte nå upp till målet så kan man pusha sig lite extra, men det kostar på och man bygger upp stress, och får man för hög stress så behöver man lägga en av sina månader på att vila upp sig.

Skulle gärna gå in i mer detalj på berättelsen, men tyckte den var värd att upplevas, så väljer att inte spoliera den. Men spelet har mer än en genomspelning i sig, då det finns en mekanik i spelet som gör att man kan ändra på händelser man upplevt i en tidigare omgång. (eller i ett tidigare save). Och det hanterar i en större aspekt konflikten mellan kolonin och planeten, utan att bli alltför "preachy" om vad som är rätt eller fel, även om det ändå framgår hyfsat tydligt vad författarna tycker om saken.

Spelet har musik, men inga röstskådisar. Musiken är väl sådär, gör varken bu eller bä för mig. Lite som melankoliskt klinkande hissmusik.
Grafiskt så tycker jag att panelerna för de visuella novellerna är väldigt fina med sina vattenfärgsliknande toner, och spelet är över lag väldigt färglatt vilket står i kontrast med mycket av storyn som ofta kan vara rätt så sorglig. Livet som kolonist kan vara oförlåtande och hårt.
Inte så mycket att säga om Ui:t egentligen, det kunde kanske vara lite mer strömlinjeformat, men det duger. Man spenderar inte så mycket tid i menyerna. Spelet styrde jag helt med mus, ej medveten om det finns andra sätt att spela det på.

Det tog cirka 8 timmar att spela igenom en gång, men jag hoppade direkt in för en andra genomspelning då min första koloni inte direkt föll så väl ut. Det lär inte vara ett spel för alla, men tycker man om lite lätt emotionella berättelser och kan utstå enklare kortspelsmekanik så är det väl värt att spelas då det bjuder på både skratt och gråt.

Spelet är utvecklat av Northway Games, som tidigare gjort saker man aldrig hört talas om, och publicerat av Finji.

Deckbuildingbiten är inte en större del av det, det är mer en fungerande helhet där inga av mekanikerna är särskilt djupa. Decket byggs mest upp av saker som händer i storyn. Typ vinner du en science fiction fair så får du ett "winner of science fair"-kort. Själva utmaningarna är också rätt simpla, man drar X antal kort ur ens deck, antalet varierar beroende på vilka stats man har å sen drar man inget mer. Det är inga turns eller så utan bara ett värde man behöver slå. Normalt sett iaf, det finns vissa challenges som är mer komplexa.

Ja, det är rätt elementärt. Tror jag failat typ 3 challenges, men haft tillräckligt med stress för a tt kunna push through ändå på hela spelomgången. Det finns ett hard-mode också, men vet inte om det mekaniskt är intressant nog för att den biten ska bli underhållande. Mer helheten som funkar för mig, så gillar man deckbuilders och är ute efter en bra sådan så borde man spela en riktig deckbuilder.