Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna när det gäller Men of War, RTS-serien om hårda strider under andra världskriget. Den första titeln släpptes redan 2004 och hette Soldiers: Heroes of World War 2. När det vankades uppföljare valde man en titel pr-avdelningen förmodligen kände sig mer bekväm med, nämligen Faces of War. Men så blev det 2009 och vi fick ett Men of War.
"Det är RTS med betoning på realism som gäller"
Även om titlarna har ändrats så har kärnan varit densamma: det är RTS med betoning på realism som gäller. Intensiva strider där varje soldat har ett namn, individuell inventory och kan styras enskilt. Samtidigt härjar man på slagfält med hundratals soldater och fordon, pansarvagnar och artilleri av alla möjliga slag.
Den ukrainska utvecklaren Best Way fick sedermera lämna ifrån sig serien under ganska många år medan ett koppel andra Men of War-titlar släpptes. Det hela snårade till sig ytterligare när de nyare titlarna Call to Arms (2018) och dess uppföljare Call to Arms: Gates of Hell (2021) släpptes; andliga uppföljare, men utvecklade av tyska Digitalmindsoft, som hade lite mer budget att tillgå.
"Sa jag att det var snårigt?"
Men skam den som ger sig. En sisådär femton år efter att Men of War släpptes ger sig Best Way ut på slagfältet igen med Men of War 2 – det elfte spelet i serien. Detta efter att först ha släppt ett multiplayerspel kallat Men of War 2: Arena som så småningom stängdes ned för att istället stöpas om till det vi har idag. Sa jag att det var snårigt?
Men det är historia som är relevant att ha med sig när man sätter tänderna i Men of War 2. Till att börja med verkar man själva ha glömt att det här inte längre är ett renodlat multiplayerspel, trots att det finns tre enspelarkampanjer också. Det är nämligen inte möjligt att spela offline – av någon anledning behöver man ansluta till servrar även för att spela singleplayer. Ajdå. Det sägs förvisso att en patch ska ta bort kravet framöver, men där är vi inte när detta skrivs. Och medan Call to Arms känns som en vidareutveckling av konceptet så är min känsla efter en vecka med MoW 2 att Best Way istället står och stampar i föregångarens fotspår.
Du kan detaljstyra enskilda soldater.
Nu var förvisso 2009 års Men of War ett i undertecknads ögon riktigt bra spel, men det var mot dåtidens konkurrenter och inte anno 2024. Det positiva: att det som gjorde Men of War underhållande alltjämt finns kvar och även gör att tvåan kan vara riktigt kul emellanåt. Den dynamiska sandlåda som grundkonceptet ger upphov till finns kvar; möjligheten att smyga sig in bakom fiendelinjer med en enskild soldat man styr på egen hand och ta ut bunkrar eller artillerinästen med en välplacerad granat. Eller att sno en fientlig tank, reparera den och bemanna den med en egen grupp soldater.
"Krig är förbaskat dödligt"
Detaljrikedomen där du, om du vill, kan justera individuella soldaters vapen och utrustning, inklusive att plocka på sig nya grejer från fallna kamrater eller fiender, är kittlande. Även om man kanske inte gör det så ofta i praktiken på grund av hur snabbt de sen dör; en förlupen projektil från en avlägsen granatkastare senare så är din enhet utplånad. Det är dock den stora tjusningen med spelserien; hur oförlåtligt svårt det ofta är. Inte för att det är orättvist, utan för att krig är förbaskat dödligt, helt enkelt.
Något som är nytt, däremot, är det så kallade Echelon-systemet. Kort sagt påminner det om Wargame: Red Dragon; istället för att bygga baser eller dylikt så kallar vi in enheter till slagfältet med en valuta, där vi låser upp tyngre saker allt eftersom striden fortlöper. Det funkar väl okej, men det är ofta man knappt får använda de stora grejerna innan striderna är över. Det här systemet är därtill främst aktuellt i multiplayer då många av singleplayeruppdragen inte nyttjar systemet över huvud taget. Ytterligare inspiration från Red Dragon har hämtats i form av bataljoner som man kan mixa och justera med olika enheter och sedan kalla in i strid via Echelon-mekaniken.
Lunchrast à la Skalman.
Det mesta känns dock som sagt igen, och det gäller även de negativa aspekterna. Inte minst då låga produktionsvärden, småbuggar överallt och tvivelaktig teknisk prestanda. Här har vi även röstskådespeleri som faktiskt hör till det sämre jag stött på i spelvärlden, även om det bara är ett problem i singleplayer-delen. Det är så dåligt att det närmar sig The Room-nivåer och således ändå bjuder på viss ofrivillig underhållning.
Allt som allt är Men of War 2 ett kantigt men inte hopplöst spel. Det behåller det lyckade grundkonceptet och filar lite smått med mindre förbättringar samt en betydligt mer gedigen multiplayerkomponent. Visst har det skavanker, men det är ändå inte en dålig uppföljare. Det är bara det att den släpps tolv år för sent.
Fotnot Men of War 2 släpptes den 15/5. Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
