Sömnpillret Silent Hill 2 (remäjken)

Ja, jag vet, ÄNNU en recension av Silent Hill 2 Remake av en användare på FZ. Har inte allt redan blivit sagt, vad har jag att tillföra med min åsikt? Jo, jag spelade aldrig originalet när det kom år 2001, så jag har ingen nostalgi för spelet, allt är helt nytt för mig. När jag nu, i modern tid, satte mig ner för första gången för att uppleva den hyllade remaken av det hyllade spelet så tyckte jag, till min förvåning, att det var väldigt tråkigt och daterat på nästan alla sätt och vis. En lite kontroversiell åsikt, sett till konsensus, men låt mig förklara.

• Plattformar:PC, PlayStation 5. (Testat på PC)

• Release:2024-10-08

Vi har nog alla läst minst en Silent Hill 2 Remake (Silent Hill 2 framöver) recension vid det här laget så handlingen är inget vi behöver göra något djupdyk i. Och helt ärligt vet jag inte vad i spelets handling som räknas som en spoiler eller inte så det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. I korthet, James Sunderland får ett brev från sin döda fru som ber honom komma till den en gång mysiga amerikanska småstaden Silent Hill, och James, psykiskt stabil som han är, åker dit för att hitta någon han vet helt säkert är död. En tjock dimma rullar in och snart märker James att något inte riktigt stämmer i Silent Hill. Innan han vet ordet av påbörjas ett skräckäventyr som kantas av ohyggliga monster och underliga individer som alla har sina egna anledningar till att besöka Silent Hill. Men varför James egentligen åker dit när han vet att hans fru är död tror jag aldrig förklaras. Väldigt mycket är höljt i dunkel, förmodligen designat så en gång i tiden. Att ingen av karaktärerna intresserade mig det minsta samt att det verkade som om ingen visste vad en normal konversation var för något, och att det kändes som om alla stod i olika rum och pratade var och en för sig, bidrog möjligen till att jag inte hittade någon djupare mening i spelet.

Känslan när man påbörjar ännu en spelsession och vet att man bara har mediokritet att vänta.

Silent Hill 2 är ett vackert och väldesignat spel. Sättet miljöerna är designade på och hur det förvrängda blandas med det vanliga är något som effektivt förmedlar känslan av en levande mardröm. Den trovärdiga designen kombinerat med en snygg och relativt trovärdig grafik, där man kan räkna varenda pormask och hårstrå, gör mycket för att förstärka inlevelsen. Den konstant närvarande tjocka dimman är som grädden på moset med en konstant tryckande känsla av obehag och att Silent Hill vill dölja något för spelarna. Körsbäret ovanpå grädden är det obehagliga, kusliga, och magnifika soundtracket. Det är mörka och industriella toner som hela tiden förföljer spelaren för att se till att kortisolnivåerna och blodtrycket alltid ligger på höga och fina nivåer.

Men inlevelsen tas ifrån mig allt för ofta. Till en början hade jag svårt att sätta fingret på exakt vad det var, men sen slog det mig. Spelaren och spelvärlden interagerar inte med varandra. Extremt få objekt har någon form av fysik. Flaskor och burkar kan man aldrig skjuta sönder, förutom i två helt obetydliga rum. Bara vissa fönster går att slå sönder, andra reagerar inte alls trots att de ser likadana ut. Kulhålen på olika objekt reflekterar sällan de material de är gjorda av, och ibland blir kulhålen bara utdragna texturer. Ännu värre är att det ganska ofta inte registreras några kulhål alls. Bowlingkäglorna i den mysiga bowlinghallen och alla diverse ballonger runt om i staden verkar vara gjorda av betong och reagerar inte när man skjuter dem, det enda man får som reaktion är ett generiskt kulhål. Lite komiskt blir det att det finns en achievement där man ska skjuta sönder några ballonger i en lägenhet, men de är de enda ballongerna som Bloober Team tyckte man skulle få ha sönder, rummet bredvid har istället vanliga betongballonger. När nu många av de här objekten som nämnts bevisligen kan interagera med James och hans vapen, varför beslutade man då att man inte skulle kunna göra det i hela spelet? Det är för mig helt obegripligt när funktionen bevisligen finns.

Några skärmbilder jag kom ihåg att ta som visar några få exempel på sprickorna i fasaden och hur spelaren och spelvärlden inte interagerar med varandra.

Starköl eller stark öl?

Regnet faller på alla, förutom James.

När jag väl börjat se sprickorna i fasaden går de inte att ose. När man går i högt gräs rör sig inte ett enda strå och man kan inte heller höra att man går i naturen. Samma gäller många andra texturer på marken som glas och diverse småpölar. När det regnar blir visserligen James blöt, men det är som om det regnar runt omkring honom och framför honom men inte på honom. Diverse texturer klipper in och ur varandra på ställen där spelaren naturligt går. Man kan nämna ännu fler saker, men återigen slår det fast att man som spelare inte är en del av spelvärlden, man flyter liksom ovanpå den.

Tyvärr gör Silent Hill 2s gameplay inte mycket för att kompensera för alla ovannämnda brister. James Sunderland är ingen actionhjälte a la Leon S. Kennedy, han är menad att vara en helt vanlig herre utan större förkunskaper om hur man mest effektivt har ihjäl monster, och det är helt okej och bidrar till hans karaktär. Men att kontrollerna spelet igenom är otroligt stela och daterade samtidigt som de vanliga striderna är usla är inget man kan skylla på att James är en medelsvensson. I vanligt spelande är responsen stel och fördröjd, man rör sig sävligt, och hela James hållning är den av någon som blivit stelopererad. Striderna gjorde jag alltid mitt yttersta för att undvika, inte för att de var läskiga eller svåra, de var så otroligt usla och repetitiva. Slå, slå, ducka, slå, slå, ducka. Där har vi rytmen för alla närstrider spelet igenom oavsett fiende. Alternativt, pumpa fienden full med bly då man verkar få ett överflöd av ammunition till alla vapen på den rekommenderade svårighetsgraden. Men skjutandet är rudimentärt och utan “oomph” eller tillfredsställande feedback. Allt i stridssystemet är ytligt och utan någon nämnvärd nyans.

Feuer frei!

Själva gameplayloopen är det inget fel på, det är ett stabilt ramverk. Den går ut på att utforska specifika platser i Silent Hill, allt ifrån delar av stadens gator till lägenhetskomplex och sjukhus, både en normal variant av dessa platser och en förvrängd sådan, och ofta finns det mycket att hitta för den som vill. En fin detalj är att James fyller i kartan allteftersom man utforskar den. Ofta ska diverse pussel lösas och underliga saker som agerar nycklar hittas, samtidigt som man jagas av svårbeskrivna monster som alla är formade som kvinnor, men man får aldrig reda på namnen på dem då spelet inte berättar det. Varför fienderna alltid är kvinnor kan man bara gissa sig till, och min bästa killgissning är att gamers år 2001 fortfarande var en socialt obegåvad skara som skrämdes av kvinnor. Områdena avslutas sedan med antingen en sekvens där man flyr från något eller ställs mot en boss av något slag, som till exempel en låda med enbart en mun samt armar som också bara är munnar. Även namnen på alla bossar är okända då spelet aldrig berättar det. Bossarna är oftast varierande och roliga. Det faktum att bossarenerna påverkas ju mer skada bossen tar som ett sätt att indikera hur mycket liv den har kvar var något jag uppskattade mycket, istället för en ful livmätare. Synd bara att det här fina ramverket inte fylls ut på ett bättre sätt.

Ovanpå allt negativt jag redan nämnt, fann jag Silent Hill 2 alldeles för utdraget, som om vissa delar gjordes långa bara för sakens skull utan att det fanns något egentligt värde i det. Det tog mer än halva spelet innan jag började känna att introt var över och att det faktiskt gömde sig ett bra spel någonstans. Men då hade jag redan hunnit tröttna för att dels hade allt fram till det varit så utdraget och meningslöst, och dels hade mitt intryck redan färgats av alla fel och brister som jag nu inte längre kunde låta bli att se, oavsett hur mycket jag än ville.

Titta, den där snubben gillar inte Silent Hill 2

Jag vet, visst är han konstig.

Men, som jag tidigare nämnde, så är det ändå ett vackert spel som verkligen återspeglar valfri håla som lever på sommarturism och raggarträffar men som under hösten blir grå, murrig, och helt öde. När man går runt på Silent Hills gator och torg med de tryckande råa industriella tonerna i öronen så hade det lika gärna kunnat vara Hedemora man gick runt i. Det är bara synd att sådana brillianta inslag slösas på ett, allt som allt, mediokert spel som lika gärna kunde ha släppts för 10 år sedan. Under sista halvan av spelet var det en kamp att hitta motivation inför varje spelsession, tyvärr. Jag ville verkligen kunna tycka om Silent Hill 2 och kunna njuta av det som faktiskt var bra. Men det gick bara inte, trots helhjärtade försök.

Att spela Silent Hill 2 är lite som att sitta med när vänner och löst bekanta börjar roa sig med diverse interna skämt som man inte är en del av. Man har ingen aning om varför alla andra tycker att det är så förfärligt roande samtidigt som man förväntas sitta där och le artigt tills de bestämmer sig för att byta ämne. Silent Hill 2 är visserligen en ordentlig remake, men man har inte lyckats med konstverket att behålla det som en gång gjorde spelet unikt och hyllat samtidigt som man moderniserar det som faktiskt behöver moderniseras. Den här remaken predikar mest till de redan frälsta, och det är också helt okej. Vi andra som inte har på oss nostalgins rosa glasögon gör nog bäst i att roa oss med något annat, eller vänta in en rejäl rea.

Bring me a shrubbery!

Ska tillägga att jag satt och filade på den här recensionen ett bra tag, även betygssiffran, för att se till att jag verkligen kunde uttrycka varför jag kände som jag gjorde. Funderade ibland när jag körde om det var jag som var trög och inte fattade storheten då jag sällan läste något negativt om spelet. Men hyllningarna kanske mest kommer från de som redan gillar Silent Hill serien och inte lika mycket från de som prövar den för första gången.

Nej, har ju blivit hyllat till skyarna. Även pratats en del om att det bevisar att Bloober Team kan så mycket mer, men det är ett typiskt Bloober spel. Kan givetvis förstå om folk gillar det, men inte till dessa nivåer. Kanske mer visar hur svältfödda alla Silent Hill 2 fans är?

Även jag gillar tveksamma spel som Technomancer, men man kan ju inte blunda för det som är dåligt bara för det. Eller? Nåväl, nu vet jag att jag inte behöver bekymra mig om Silent Hill framöver

@ninjalulz visst är det skönt att veta att man inte är ensam med sina tankar ibland 😅

@Pettor liknelsen med David Lynch är rätt så bra. Hela SH serien känns som en antingen eller serie. Apropå karaktärerna, tycker alla karaktärer utvecklas så långsamt och på ett sätt där det känns som om man mest ska få en förnimmelse av karaktärsutveckling ända fram tills de berättar varför de beter sig som den gör. Den känslan kanske som sagt också beror på att när väl saker börjar hända så hade intresset för alla inblandade svalnat en del, typ alla karaktärer gör ju sitt bästa för att vara osympatiska och redigt underliga på ett sätt som gör att jag inte orkar engagera mig i dem. Dock var Angelas story helt okej, antog att det handlade om det hela tiden, intressant sätt att prata om ett sådant ämne. Men är bara att acceptera att den berättarteknik som används i SH2 inte är för mig. Undrar om nya SH2 spelare skulle uppskatta spelet mer om det visste att de inte främst skulle spela ett spel, typ få en bättre primer för vad det egentligen är så man ställa förväntningarna där efter. En primer som inte är pretentiös som en del artiklar om SH2s storhet kan vara. Bara en tanke som dök upp nu
Det där med gameplayloop skrev jag mest om för att jag sett och läst så otroligt lite om det själv, många recensioner har mest skummat förbi det eller knappt nämnt det. Hade själv velat läsa mer om just det innan jag skaffade det. Mycket som sägs fokuserar på, som du nämnde, på mycket mer än bara spelet. Men även om originalet hade en hel del brist i sitt gameplay så borde remaken ändå varit bättre. Sådant är ju lite varför man gör en remake, i min mening.

@psp123 tack för att du tog dig tid att läsa!!

@AdamMK Tack för att du tog dig tid att läsa! Nu var det ju inte meningen att det där med ballongerna skulle kunna tolkas som positivt
Men musiken, top notch, som man säger. Tycker du resten låter som något man kan ha överseende med så borde musiken vara nog för att övertyga om köp. Inte ofta musik i spel känns så genomtänkt och välgjort.

@Tiggaren du har nog helt rätt där, krävs verkligen att man får in rätt feeling från början. Tror en orsak till att det skar sig lite extra för mig var att grafiken och musik var såpass bra att det kändes fel att kontrollerna var så sega. Kontrasten mellan det redan från början gjorde nog en hel del för att ge en negativ bild av spelet.

@Mytos Förlåt, men jag säger bara sanningen