Arcane - PEAK FICTION (Spoilerfri recension)

Två systrars berättelse i en värld kluven av orättvisa, ideologer och arkanisk spjutspetsteknologi.

''Animation is not a genre. Its an art form''.

- Guillermo Del Toro.

Denna mening är något som har legat varmt om mig väldigt länge från den stunden jag fick se hans fantastiska tolkning av Pinocchios berättelse. Animationens begränsningar kan endast avgöras av de som utövar den konsten, vare sig i indieanimationer på Youtube eller mastodontserier som Attack on Titan. Men omfamnar man dess sanna potential så kan vi uppleva världar och spektakel bortom våra vildaste fantasier. Riot Games och Netflix vet detta och går all in med detta recept. Dem levererar inte bara en av de mest makalöst visuellt fantastiska serier på väldigt länge, utan även en av de bästa speladaptioner genom tiderna. Från världen av League of Legends föds Arcane.

Berättelsen tar oss till staden Piltover som är en stad fylld av vetenskapsgenier och spjutspetsteknik. Men staden har konflikter med folket från den undre delen av staden kallad för Zaun där vi får bekanta oss med systrarna Vi och Powder/Jinx vars starka band mellan varandra splittras av rivaliteter, olika ideologer, politiska intriger, krig och orättvisa. Deras emotionella färd är otroligt engagerande och är en sådan som kommer sitta kvar hos mig väldigt länge.

Jag ska lägga korten på bordet och börja med att säga: Jag vet nada om League of Legends: Zero. Zip. Inget. Jag har haft lite koll på det mesta vad det gäller om vilka karaktärer som är populära, speciellt Jinx och Vi som jag redan innan jag började kolla serien visste vilka de var. Men hur loren och spelet fungerar har jag aldrig haft som stress med att försöka förstå. Mest för att jag vet att en del tid måste läggas på spelet för att kunna njuta av det. Men blir Arcane, som baseras på spelet, svår att njuta av trots sin lilla kunskap man har om LoL? Ett svar: Absolut inte.

Jinx och Violets systraskap söndras av en hemsk händelse, som plågar dom väldigt länge.

Jag skulle säga att Arcane är en väldigt bra start för den som vill sätta sig in i League of Legends-världen. Den genialt skrivna berättelsen som medföljer i serien är bara en stark bonus. Sist jag var så här engagerad i en serie var när jag slog på Attack on Titan för första gången. Jag blev fast direkt då och blev fast direkt nu. Arcane som serie utanför LoL är ett genuint passionsprojekt som osar av konstnärlig talang. Jag tappar fullkomligt hakan av hur grandiost och snyggt animerad serien faktiskt är. Allt från de våldsamma striderna, de emotionella stunderna (som verkligen berör) och alla många bakgrunder lämnar ett starkt intryck på en. Allt är rent och skärt ögongodis, och man vill inte dra ifrån blicken från TV:n då det är jättelätt att man kan missa alla små detaljer som bara gör upplevelsen ännu mer storslagen. Arcane är just den serie som verkligen pressar gränserna inom animations-mediet.

Serien drar sig inte heller för att vara rå och vuxen av sig. Karaktärerna ger liv till dessa aspekter med bravur. Många man får se har sin roll i berättelsen att uppfylla och manusförfattarna vet precis exakt hur man ska använda dom i alla situationer som uppstår under de två säsonger man får avnjuta. Berättelsen ger oss gott om tid att lära känna och förstå karaktärernas personliga bakgrunder, vilket återspeglas i hur de agerar och reagerar på sina inre konflikter och alla våldsamma händelser omkring dom. Alla karaktärer är extraordinära och man lär sig verkligen att älska nästan alla av dom och visserligen hata några andra av olika skäl. Men man vet mycket väl att teamet bakom serien gjord ett sjujäkligt bra jobb när man känner sympati och respekt för vissa antagonister och mycket mer. Jinx trauma speglas så otroligt bra genom att bilden får glitcha och buffra med statiska stroboskopeffekter, och det lägger bara mer emotionell tyngd på Jinx och Violets systraskap, som man snart börjar böna och be om att det får ett lyckligt slut.

Det finns ett banger av soundtrack ingraverat i serien också. Och nästan alla låtar går så OTROLIGT hårt. Allt från Imagine Dragons ikoniska ledmotiv Enemy till de lugna stunderna med rofylld musik. Sen nästa i våldsamma råa strider vankas bas-dundrande toner och smart komponerade texter som bidrar bara till den återigen emotionella tyngden. All ljuddesign och musik bidrar så mycket till upplevelsen och gör att serien på det stora hela känns så magnifikt cinematiskt. Arcane är en sådan serie som verkligen briljerar på en stor skärm och med det bästa ljudsystemet man kan komma åt.

Du kan pausa när som helst i serien och automatiskt ha en fantastisk bakgrund till datorn/mobilen. Arcanes konsnärliga nivå är urläckert snyggt.

Jag har verkligen suttit och funderat över om det finns några fel med serien över huvud taget? Jag kan inte lägga fingret på allt, med tanke på att jag för upptagen med att njuta av det färgsprakande, emotionella spektakel som spelas upp framför mina ögon. Det är en sån tight regisserad serie både visuellt och storymässigt, och teamet här lyckas pricka rätt gång på gång. Skulle jag plocka fram något minus så är det väl att pacingen i vissa avsnitt inte räcker till hela vägen när man har så många berättelser att knyta ihop så snyggt som möjligt. En del val med vissa karaktärer känns ibland lite krystat men dessa är väldigt få. Men där serien får sina småfel så prickar den allt annat rätt - och då jäklar bär det av med mach 10 fart. Arcane påbörjade sin flygning för 3 år sedan, men landade i sin sista stund ändå med en värdig final som jag kommer lida av depression av i flera dagar.

Arcane: League of Legends är speladaptionernas magnum opus. Den största grädden på moset någonsin. Kronan på juvelen. Den ger ifrån sig ett sådant adrenalinrus som injekterar all sin energi i dina ådror och gör att du suktar efter mer och mer explosivt spektakel och mer utav en sjuhelsikes berörande emotionell kärna. Serien är numera över och vi kommer nog inte få se mer av Jinx och Vi eller de andra från denna serie på väldigt länge. Men jag kommer sakna dom och titta tillbaka över de stunder med serien som under sina 2 säsonger totalt golvade mig med sin konstnärliga briljans. Jag är ledsen att det är över nu.

Men en sak är säker: Jag är glad att det hände.

Kan förstå att Jinx känns så och säsong 2 var smått rushed. Men jag har ett motargument. Spoilervarning

👍👍