Stora segrar i spel

World of Warcraft: The Burning Crusade.

Jag sprang runt på Isle of Quel'Danas och gjorde dailies på min alt (Gnome Warrior). Ett gäng Horde-spelare på 4 pers dök upp och dödade mig, för att sedan hänga kvar och döda mig så fort jag spawnade.

Jag fick nog och loggade in med min Gnome Warlock istället som var PvP-gearad till tänderna, tog mig till Isle of Quel'Danas och lyckades döda alla fyra spelarna ensam, och hängde kvar ett tag för att döda de så fort de spawnade.

Det var visserligen 12 år sedan, men jag minns det fortfarande väldigt tydligt. Ett av mina stoltaste ögonblick under mina ~15 år i spelet.

Well, körde denna strid förut;

Tycker båda screenshots ser najs ut, vilket spel är det?

Tror det måste vara i Total War: Medieval 2 när det påkallats ett jihad mot Jerusalem och jag hållit den mot våg och våg av arméer och vinner min sista strid med bara lite tungt infanteri rytteri kvar.

Total War: Warhammer II

Volleyboll-bonus-minispelet i Mario Party 4. Man tar sig an två bots åt gången i 6 rundor, och de sista är snudd på omöjliga. Men tillslut, en vecka innan jag flyttade från studentstaden, lyckades jag och en klasskompis vinna hela grejen. Tror det var 12 år efter jag fick spelet, äntligen var det avklarat till 100%.

Vet inte om det räknas som en "stor seger", men jag var lite stolt den gången jag vann ett av de lite svårare loppen runt Nürnburgring i kampanjen till GT6

Marginalen var väl bara några sekunder, men tiden var 7.56 min. Och runt nordschleife så innebär detta att man kör löjligt fort på en kurvig, smal bana med massor av krön.
7 minuter och 56 sekunder av total koncentration.

Tror det var i den näst svåraste serien av det spelets kampanj. Det var där någonstans jag slutade spela , eftersom jag rent allmänt tyckte att det började vara för svårt för att vara roligt. Det blev mer ett jobb, liksom.

Och eftersom jag inte tog någon bild, så är tiden f.ö. lite av en gissning, det enda jag är säker på är att det var mindre än åtta minuter , men mer än 7.45.

När jag klarade Warhammer 40k Space Marine co-op dlc tillsammans med spelare jag rekryterade på nätet efter att ha gjort otaliga försök med randoms utan att lyckas. Alla bara skrek” YEEAH, THERE IT IS!” när vi klarade det 😀

Många episka Total War-segrar har det blivit där man trott sig vara helt körd. Dock är nästan de mäktigaste sådana de där striderna där man faktiskt förlorar men lyckas ha ihjäl så mycket av fiendearmén att den enkelt besegras av reservarmén man skickar nästa tur, det är är något visst med såna där "last stands" ändå.

I WoW har man nog upplevt de flesta av sådana händelser; Proving Grounds, utmaningarna med artifact vapnet, första gången man solo:ade äldre raidbossar där man behövde göra tillräckligt med dps innan enrage osv.

Den största segerkänslan (och adrenalinrushen) kan ha varit i MoP när guilden jobbade på Galakras i Siege of Orgrimmar: Jag spelade som druid tank, och resten av gruppen dog runt ~15% så vi trodde att det skulle bli en wipe, men tack vare Vengeance-mekaniken för tanks, så fick jag en hög boost till attack power så jag kunde heala upp mig och göra så mycket skada att jag lyckades döda bossen själv de sista ~10%.

Escape-artist I WoW

Alla gånger man spelar som Rogue i WoW Classic och kommer undan två eller fler döskalle-levlade gankers.

Jag är level 49-50 och grindar i en skog. Pang! Halva mitt liv är borta! Va faan!? Döskalle-warrior! Tabba och kasta blind på ena, vanish-sappa bort den andre, och sprinta iväg tills non-combat stealth. De kommer farandes emot mig, så hoppar jag av bron simmar ut längs vattendraget, medan de söker förbrillt efter mig, de hoppar ner och letar framåt och tillbaka under bron, sen ger dom upp.

Ha!

Aion single-player elite mission

Jag spela som assassin eller liknande klass i Aion, och de var när spelet var några dagar gammalt och jag och mina polare hade no-lifat 18-20 timmar om dagen så vi låg bland de 100-150 högstlevlade.

Jag är level 40-41, så kommer det ett elite mission där man behöver va ett party och sedan skutta in i något rift och därefter tillslut loota nånting i ett camp vaktade av 45+ elite gubbar. Jag hittade inget party men hade precis fått nån form av stealth samt att jag hade ett fåtal one-time usable-saker.

Lång historia kort hoppade jag in själv i den där jävla riften och dog 40-50 gånger innan jag hittat hur fasn jag kan exploita mig förbi vakterna. Jag använde främst en range-attack för att pulla ifrån vakter som stod ivägen, helst så att när de gick/sprang tillbaka småfastna lite i omgivningen, för då kunde jag hinna förbi platsen före dem och komma längre in i osedd, på fyra-fem platser kunde jag hitta luckor och sedan använda fulknep på vakter som hade range-attacker. På ett ställe kunde jag flyga över halva banan och slippa massor av vakter. Min stealth hade 30 min cooldown så jag var tvungen att spara den till ett omöjligt ställe. Efter fyra timmar kunde jag äntligen loota den där jävla kistan solo - och ingen kunde tro mig på Skype. Belöningen för questet var en legendarisk ring som jag aldrig behövde byta ut sen! Jag blev level 50 och sluta. Men för mig var den roligaste utmaningen att exploita mig till mig den där ring-jäveln!

Min största prestation är nog min 294 miljarder isk net worth i eve online.

Zelda II på NES. Har försökt ge mig på både Ghouls 'n Ghosts och Super Ghouls 'n Ghosts men där går gränsen haha.

Att jag var bland de första med att skaffa legendariska twilight på Guild Wars 2 (6 nov, 2012') ....iaf på min server

Eller att jag spöa denna gubben.

Hesitation is defeat, indeed!

Här har jag inte mycket att skryta med. Men jag har klarat både Sonic och Sonic 2 utan att dö. Men det var när jag var liten och rekationssnabb, skulle nog inte fixa det i dag. I dag är jag glad så länge det inte blir Game Over.

(Mitt första inlägg här)
En av mina största segrar var från Xcom: Enemy within. Jag är på sista 5% av spelet, min armé har tagit mycket skada. Jag har bara en spelare kvar innan min turn är över, och tar jag inte kål på fienden nu så kommer majoriteten av mina gubbar dö. Tar mig 5-10 minuter innan jag inser att det enda sättet att vinna är att min spelare, som är döpt till Hofva efter en kär vän IRL, kastar en granat och hoppas på att alla fienden dör i smällen. Problemet är att Hofva (som varit med från början) till 100% kommer dö av sin egen granat.

Som i en blockbuster-film: Hofva tittar på sin granat, därefter på sina kamrater. Han sätter fingrarna runt granaten, kamraterna skriker "neeeej". Han ler, släpper på sprinten, säger valfri cool kommentar, slänger granaten.
Han tar kål på sig själv OCH alla fiender. Vännerna tar en kort stund till att sörja Hofva, innan ledaren säger att nu måste vi fortsätta. För Hofvas skull.

Är det en achievement med pyrrhus seger?

När jag spelade som Sverige i VM-läget på PES 2018 på svåraste svårighetsgraden och slog Spanien med 4-0 i semifinalen. Att jag sen förlorade finalen (mot Tyskland tror jag) kan vi prata tyst om.

Klarade Ninja Gaiden på svåraste 2004.

Troligtvis gladiator-titlarna i WoW genom åren.
Finns inget motsvarande jag upplevt i andra spel

Lär ha varit en sc2 match där mina kamrater åkte ur rätt fort och jag lyckades vända och vinna 1v4. Eller ha varit när man hade vunnit 100 matcher Starcraft 2 - 1v1 utan förlust. Eller att ha vunnit ett gäng Quake 3 arena turnering jag ställt upp i.

World of Warcraft Cataclysm

Jag dödade sista bossen i raiden Dragonsoul 3 gånger på det svåraste. Det minns jag från 2012. 😀

Nu när jag tänker på det... Ingen faktiskt.
Spelat spel i 30 år, alla plattformar och genres. Aldrig presterat särskilt bra i någon spel, ännu mindre någon form utav seger eller stor grej.

Så satans medioker.

Ett av de första spelen jag klarade av att varva var "Bruce Lee" på Commodore 64. Spelen var inte så lätta på den tiden och minnet av glädjen jag kände då finns kvar än idag

Kommer aldrig glömma när jag backstabba ner ett helt rushande lag i Team Fortress 2 med spionen
17 Kills är mycket för att vara mig kanske 4-5 som mest med SPY annars