Krönika - Den hypotetiska leken och odödlig framtidsfeber

Det har alltid varit intressant att leka med tanken om en alternativ värld; en värld där kanske dinosaurier inte dog ut, Area 51 i Nevada var öppet för allmänheten, Napoleon vann i Waterloo eller attacken i Pearl Harbor aldrig inträffade. Människans outgrundliga fascination för “what-if” - scenarion genomsyrar populärkulturen och har fängslat äventyrslystna i drygt 200 år, men var hade allt sin början? För egen del började det i böckernas värld i början på 1980-talet, för andra, i en avlägsen värld.

Det var i mars månad, år 1865 som de stela engelsmännen och undersåtarna till den praktfulla Drottning Victoria, satte morgonkaffet i luftstrupen vid åsynen av en av rubrikerna som fanns att läsa i The Times:

“Fransk författare hävdar att människan kan färdas från jorden till månen!”

Den franske författaren var ingen annan än Jules Verne (1828 - 1905), och boken han nyligen hade släppt hette “De la Terre à la Lune”, (Från jorden till månen). I den fantastiska historien planerar soldater efter det amerikanska inbördeskriget att skicka en projektil till månen i vetenskapligt syfte. Verne placerar platsen för uppskjutning i sin roman i Florida, vilket drygt 100 år senare skulle bli plats åt “Kennedy Space Center”. Nog kan man tycka att det här är märkligt; att ens fantisera om farkoster till andra planeter på den tiden var sannerligen unikt, men det skulle inte sluta där. Liksom Leonardo da Vinci ett par hundra år tidigare, hade Jules Verne framtiden i åtanke i allt han skrev. Förutom att han förutsåg månraketen, gav han vetenskapsmän tankekärnorna till andra fantasirika uppfinningar som skulle komma långt efter hans död.

I boken “En världsomsegling under havet” (1870), får vi stifta bekantskap med Kapten Nemo som färdas under havets yta i en elektrisk farkost, den s.k. “Nautilus”, vilket onekligen är en teknisk innovation som vi idag förknippar med ubåtar. I samma bok beskrivs ett särskilt sorts vapen som kan paralysera en människa genom att skicka elektricitet genom kroppen. Vapnet använder sig inte av kulor, utan skickar iväg två behållare av glas som borrar sig in i huden. Inuti behållarna finns det bly och statisk elektricitet som frigörs vid en kollision. Sådan vapen existerade inte på Vernes tid, men finns idag och används av poliser under benämningen elchockvapen.

I en annan del av världen, ungefär samtidigt rent kronologiskt, skrev den engelske författaren H.G. Wells sina böcker om tidsmaskiner och osynliga män. Idag minns vi Wells mest för “Tidsmaskinen” (1895) och “Världarnas krig” (1898) som beskriver mänsklighetens kamp mot rymdvarelser i dödsbringande, vandrande farkoster. Slutklämmen på boken är briljant. Spoiler! Mänskligheten vinner detta krig med hjälp av sina baciller, inte sina vapen.

På andra sidan Atlanten fanns det en annan författare som också hade fötts med en sci-fi nerv och undrade hur det hade varit om människan kunde resa till främmande planeter och vara med och påverka universums öde. Han hette Edgar Rice Burroughs och är känd för att vara upphovsmannen till Tarzan. Det är inte många som känner till att han också skrev stora, framtida epos som “John Carter of Mars” och bokserien om “Pellucidar”, landet som finns långt ned under marken, nära jordens kärna.

Burroughs lyckades, precis som Verne, förflytta människan från hennes jordiska fängelse med alla de begränsningar som fanns, till en parallell, mer framskriden värld som levde hand i hand med den slags tekniska utveckling som drömmar var gjorda av. Författarna vågade spinna vidare med sina excentriska idéer och beskrev ibland tekniska under som vi idag inte skulle kunna klara oss utan.

I en tidningsartikel år 1889 beskrev Verne att människorna i framtiden inte enbart skulle få nyheter via tidningar, utan upplästa i sina hem med hjälp av någon sorts apparatur. Så snart radion blev uppfunnen, blev verkligheten onekligen så. I andra böcker förutsåg Verne moderna uppfinningar såsom “Phonotelephote”, en fantastisk apparat som som såg ut som en TV där man kunde prata och se en annan människa som befann sig på en helt annan plats i den stad där man bodde, eller kanske i ett helt annat land. Idag kallar vi denna teknik för videosamtal eller videokonferens. Thomas Edison jobbade på en liknande variant och kallade den för “Telephonoscope”.

Det finns ingen tvekan om att Jules Verne och hans kollegor var visionärer som lockades av framtidens framsteg. I drygt 100-talet noveller och romaner sökte Verne efter en bättre värld där han hoppades på mänsklighetens förmåga att förnya sig själv och göra livet så mycket lättare och rikare. Jag tror att Verne hade avgudat internet och smartphones, och att han skulle ha suttit som fastklistrad vid Discovery Channel och programutbudet på Nova. Mest av allt tror jag han skulle ha suttit vid ett fönster nattetid med en kraftig stjärnkikare i händerna och letat efter konstellationer som stimulerade fantasin. För stjärnorna är många på himlen, och han var en av dem på jorden som fortsätter att inspirera oss.

Det som alltid har fascinerat mig med dessa författare, var deras förmåga att förutse våra behov. Idag är radion och videosamtal självklarheter i vardagen, men inte under deras levnad. Det fanns sannerligen ett behov, men knappast en sådan teknologisk värld där allt var möjligt.

När jag var liten grabb blev jag uppslukad av innehållet i TV-program som Tekniskt Magasin och Sigma som visades på SVT. Jag förundrades över uppfinningar som persondatorn och rymdfarkoster som skulle åka ut till vårt solsystems gränser (Voyager II) för att aldrig någonsin återvända. Jag läste böcker om innovatörer och galna projekt, jag såg filmer och läste seriealbum som matade min fantasi med så mycket stoff att jag aldrig visste var mina drömmar skulle ta mig. Jag blev nästintill besatt av framtiden och sci-fi och upptäckte, när jag blev lite äldre, att jag inte var den ende. Andra hade gripits av denna framtidsfeber långt innan min tid och faktiskt varit med och forma den, däribland författarna jag nämnde tidigare.

Hur ser det ut bland spelproducenterna, och mer samtida författare?

I Raven Softwares underskattade spel “Singularity” från år 2010, förflyter handlingen i två olika tidsperioder och två olika tidslinjer. Protagonisten Nathaniel Renko kämpar sig genom 34 nivåer av varierande svårighetsgrad fulla med monster och muterade soldater för att stoppa en extremt invecklad plan av kanslern Nikolai Demichev som vill förändra det kalla krigets utgång på 1950-talet och samtidigt försäkra sig om att Sovjetunionen har totalt herravälde i en framtida värld. Spelet är en fantastisk “what-if”-resa där det ena valet påverkar det andra, och man vet inte riktigt hur allt ska sluta. Vilken tidslinje är den rätta, gjorde jag rätt väl? Det är frågor som kan hemsöka en till domedagen.

Varje gång jag kontemplerar om det finns liv i universum, kan jag inte låta bli att tänka på författaren Douglas Adams. Jag tänker inte speciellt på hans spel “Starship Titanic”, utan självfallet på alla märkliga individer han tåtat ihop i “The Hitchhiker’s Guide to the Universe”. Han försökte se på det absurda med universum genom humorns ögon, och ofta lyfta fram våra märkliga tankar om det. Han kanske hade rätt att man inte ska komplicera livet för mycket; och visst är det så att meningen med livet, universum och allting är 42 (?)

Jag kan inte riktigt låta bli att inte tycka om hans skapelser, och man kan undra om han inte uppfann “Golgafrinchans” och “Betelgeusians” för att understryka hur lättsinnigt vi genom historien har förstört andra civilisationer och ibland inte kan använda sarkasm som ett lättvindigt sätt att vifta bort vår utbredda misantropi. Med andra ord, det finns en stor risk att vi hade förstört andra världar och solsystem om vi hade haft möjligheten att resa ut i universum.

År 1950 ställde Enrico Fermi, en italiensk-amerikansk fysiker och nobelpristagare, en enkel fråga (Fermis paradox) - som ingen till denna dag har lyckats besvara. Han undrade helt enkelt "Var är de?", och syftade på det faktum att inga tecken på liv har påträffats från andra planeter eller i universum. Rättare sagt; ingen där ute har kontaktat oss, vad vi vet i varje fall med riktiga, konkreta bevis.

Snabbt som en blixt satte sig mången kloka män- och kvinnor ned och formulerade en lista på olika faktorer varför vi ännu inte fått något bevis på liv i universum. På den här listan (ingen riktig lista, en metafysisk sådan) finns teorin:

"Utomjordisk liv har kanske existerat en gång i tiden, men har försvunnit och har på så sätt ingen möjlighet att kontakta oss ..."

- eller:

"Ingen varelser kan färdas med ljusets hastighet, eller någon annan spekulativ hastighet, och kan på så sätt inte nå oss eftersom avstånden är alldeles för stora ..."

I våra mest populära sci-fi äventyr slipper vi beblanda oss med sådana frågor, vi lever med alla dessa “utomjordingar” på ett alldeles särskilt vis som är mycket intressant för amatöretnologen eller kulturövaren. Jag tänker på främmande raser som Vulkaner och Geth ...

Den amerikanske fysikern Alan Guth hade en annan teori (han var en av upphovsmännen bakom inflationsteorin, den andre hette Andrei Linde), och försökte förklara hur det kom sig att universum, sedan the Big Bang förefaller vara så likformigt. Kort förklarat handlar teorin om att olika krafter försöker uppnå balans genom att påverka varandra, och detta ledde till att universum expanderade precis lika mycket åt alla håll och kanter; dvs. om det nu finns kanter. Ett universum som fortfarande är under uppbyggnad, är underförstått kanske inte den hemvist för liv som vi föreställer oss.

Guths teori är intressant på många sätt och vis, men så även hans påstående att universum och våra naturlagar, i grund och botten - är en häxkittel av eviga experiment med kemikalier. Man vet ju aldrig vad som kan blandas i den kosmiska brygden, och det är ju sant. Vem hade ens kunnat komma på att skapa en människa? Inte någon Gud om du frågar mig. Snarare slumpen; exploderande stjärnor och andra märkliga saker såg till att skapa exakt rätt förutsättningar för vår fysiska existens.

Fysikern Robert Jaffe sammanfattar det bra när han säger:

"... the Universe is an experiment that's repeated over and over again, each time with slightly different physical laws, or even vastly different physical laws."

Om nu slumpen är anledningen till vår existens, är det mycket möjligt att vi just nu lever i en tid då andra livsformer redan har dött ut. Om vi existerar och lever samtidigt som andra livsformer, kommer vi förmodligen aldrig veta om dem pga. de stora avstånden i universum. Den tid det skulle ta att initiera ett samtal med en kosmisk granne skulle behövas mätas i en skal av eoner.

Det skulle inte förvåna mig heller om någon, eller något redan vet om att vi existerar, men håller avstånd pga. av hur vi beteer oss mot varandra eller hur vi behandlar vårt hem Jorden.

Planet Soptipp med de aggressiva bakterierna "homo sapiens sapiens", är kanske dömda att leva sin existens i fullkomlig okunnighet. Det är en sorglig tanke, men vi kan inte göra så mycket åt saken, förutom att drömma och fantisera i vår framtidsfeber.

Vad fantiserar jag själv om? Jag minns vissa drömmar ...

Ett rött ljus tänds i taket och en röst från en högtalare manar ut mig på en dunkel avsats utan handräcke. Jag stirrar rakt fram; ser skymten av en kuliss av stål och järn, noterar hur rostiga vajrar hänger ned från någon osynlig fond och fortsätter ned i ett djupt schakt där det inte verkar finnas någon botten. Något mekaniskt oväsen sätter igång från någon avlägsen punkt. Ljudet ekar mellan tomma betongväggar och når mig just som jag inser att ingenting är vad det verkar vara.

Avsatsen byter snart skepnad. Den förvandlas till ett mytologiskt djur med vingar och jag håller mig fast i manen för att inte trilla av och försvinna bland dimmorna som susar förbi under den fjälltäckta buken. Färden är snabb och vinden svider mot skinnet. Under mig och den flygande besten syns snart vågor. De är mörka på gränsen till svarta. Sedan skimrar det mörka djupet. Det glänser. Vattnet bubblar och allt det svarta blir ljusblått.

En avlång gestalt under ytan börjar ta form. Den är av metall med tydliga nitar formade som bågar över hela dess yttre. Den närmar sig ständigt vattenytan, och när den bryter vågorna syns den mörkgrå röken från något maskinverk. En lucka öppnas och jag tappar plötsligt greppet om manen. Jag faller rakt ned; genom luckan som vidgat sitt mörker och landar på huvuddäcket på ubåten Nautilus. Mannen som står framför ett strålkastarljus framträder helt i svart. Han sträcker fram en stor hand. När manschettknappen av guld blänker till hör jag hur han säger:

“Välkommen ombord, jag hoppas du inte blir lätt sjösjuk …”

Sedan sänker sig Nautilus i havet och ett nytt äventyr tar sin början.

#walter_iego #blogg #kronika

Intressant skrivet, vilket får mig att tänka på strängteorier och multiversum. Jag tänker mig universum som en låda som vi lyft locket på, och det finns nog ingen tvekan om att det finns flera olika universum, i varje biljoner solsystem med liv, och kanske är det så att det existerar en annan variant av oss där, den som tog väg A istället för B (?)