Funderar på om jag är beroende av datorspel
Hej...
Har mått rätt dåligt ett tag nu på grund av att mitt liv inte tar fart. Tog studenten för två år sedan, men har inte lyckats skaffa mig ett jobb än även om jag varit rätt nära ett par gånger och också haft praktikplats på ett bygge. Har under denna tid och tidigare hängt väldigt mycket med vänner, men de flesta av dem har haft jobb, och därför har det blivit att man har gamat rätt mycket om dagarna.
Blev rädd för mig själv när morsan kom och påpekade att jag såg smal ut i Måndags när hon var här på besök. Då kom jag på att jag inte hade ätit på 10 timmar, utan prioriterade att spela istället. Dvs tänket "bara nästa rum också, bara denna item osv".
Jag är ingen vanlig spelare dock, och jag har spelat länge. Men väldigt många punkter på spelberoende verkar stämma in bra på mig: http://selfcontrol.nu/upptack-spelberoende/
Vart vänder man sig för att diskutera grejen? Vill inte kasta bort mitt liv eller bli torsk på datorspel, men har inte råd att pröjsa för något som ni kanske förstår.
Att spela mycket, när man har mycket fritid är inte farligt. Men börjar man må fysiskt eller psykiskt dåligt för att spelande blir ett substitut för nödvändiga saker så måste man naturligtvis ta tag i det. Jag skulle säga att det viktigaste är att du kommer ut ur din lägenhet. Precis som en alkoholist inte bör gå in på bolaget så får du helt enkelt gå någon annanstans, och inte sitta inne hela dagarna. Tvinga dig själv att ta en promenad. Gå till biblioteket och sätt dig och läs vid dagstidningarna. Brukar finnas trevliga pensionärer att prata med där, om dina vänner är på jobbet. Gå och träna på gymmet eller gå en kurs i krokimåleri. Vad du gör spelar inte så stor roll, bara du aktiverar dig.
Jag tror att Bennii är inne på rätt spår. Jag har själv märkt att mitt spelande gått väldigt upp och ner beroende på hur mycket fritid jag har. Om man inte har någonting att göra (eller, som jag, är sjuk av annan anledning) så är det rätt naturligt att man spenderar mycket tid med spel eller tv-serier eller böcker eller vad det nu än är som man tycker om att göra hemma.
Det viktiga - vare sig du får ett jobb eller ej - är att hålla sig aktiv. Inaktivitet är förmodligen en större risk än faktiskt spelberoende. Det är i alla fall min erfarenhet. Inaktivitet byggs liksom upp av allt du gör, oavsett vad du gör, om det inte innefattar någon sorts fysisk aktivitet. Det spelar ingen roll om du utan några som helst problem kan lägga ifrån dig handkontrollen, om du då bara tar upp en bok i stället.
Men om du tror att du faktiskt behöver utomstående hjälp så skulle jag vända mig till tex en vårdcentral. De kan säkert slussa dig vidare om du behöver någon sorts behandling som de inte kan erbjuda.
Du har fått bra tips här. En vårdcentral ska kunna slussa dig vidare och det är bra om du försöker sysselsätta dig med andra aktiviteter förutom spelande. Ett viktigt varningstecken är att du prioriterar bort basala behov för att du är inne i ditt spelande. Det spelar nog mindre roll om det i strikt mening räknas som ett beroende eller inte. Det som gör situationen problematisk är om du spelar så pass mycket att andra viktiga aktiviteter (mat, umgänge, söka efter sysselsättning osv) blir försummade.
Om du inte kan slita dig så är det ett tecken på spelberoende, speciellt om datorn går före mat. Men du ska absolut inte känna dig dålig för att du sitter vid en dator mycket om dagarna om det är din hobby, 90% (mer eller mindre ) av folk som jobbar idag sitter vid en datorn dagligen, men kom ihåg att det är skillnad på en hobby och ett beroende.
Ett beroende kan ibland handla om att fly från verkligheten, att man inte vill påverkas eller bli påmind om livet, det är då man är inne i ett problem, särskilt om det tar över det vanliga livet.
Du har redan gjort ett stort framsteg, kanske tack vare din mamma som fick dig att inse, det du kan göra nu är att börja prioritera saker före datorn, det behöver inte handla om stora grejer, att gå på toa, handla, göra mat och att gå ut en runda eller ta en joggning tur är allt som behövs för att säga till ditt inre jag att livet måste alltid gå före, leken får komma senare, och när väl leken kommer så leker du som bara den.
Att ta en promenad eller att jogga är en bra övning då man kan reflektera över hur man känner sig att vara ute och borta från datorn ett tag, plus att joggning hjälper till en med att må bättre, hjärnan frigör lite biologiska saker.
Jag läste lite på selfcontroll.nu, och det är t.o.m att jag känner igen mig i vissa bitar :).
Jag har haft dataspel som hobby så långt jag kan tänka mig tillbaka, jag väljer att kalla det "avkoppling" från jobbet när jag spelar spel och det är det jag oftast ser framemot när jag slutar jobbet.
Ett bra tips om man är i "The Zone" när man spelar och kan inte släppa det (Raids, eller något annat) är att alltid ha en fylld vattenflaska på databordet, på det sättet så påminner du dig själv att alltid dricka när du får några sekunders break.
Matmässigt, så är det alltid bra att fylla kylen med små saker, t.ex Yougurt (Stava, jag vet...), krävs inte mycket att göra i ordning, bara fixa fram en sked och tugga i sig vid tillfälle.
Nu är jag 30år och har Fästmö så det blir inte lika mycket lugn och ro när jag gamar, å andra sidan så har saker och ting förändrats drastiskt om vi tittar tillbaka 10år.
På notan att Spelandet inte ska ta över dit liv är en helt annan femma. Jag vet själv hur lätt det är att gama bort en hel dag om man har flyt och sedan får man ångest för att man inte har uträttat något "vettigt" under hela dagen.
Slutändan så handlar allt om självkontroll, och brister det där så tycker jag du ska försöka ransaka dig själv om hur du kan lösa problemet, eller vända dig till polare eller ja.. FZ's Forum :).
Finns absolut inget att skämma sig för, Hobbys är beroende framkallande och det är svårt ibland att välja prioritering, för allt vi vill här i livet är att vara glada, även om det är för stunden.
Kortfattat: Snacka av dig med en person du är godvän med som kanske kan ha lite sympati (ev. Empati).
Att bara få prata ut sig gör otroligt mycket för psyket, för då har du även hört dig själv säga det högt.
jag tror inte du är beroende, men det är bra att du öppnar dig för att du är rädd för det, det visar att du har en självuppfattning, och det brukar "missbrukare" sakna.