Väl framme matar jag pustande och frustande upprepade slag mot generatorn med båda monsternävarna, men av energimätaren att döma kommer det här att ta tid. Plötsligt insluts jag i en enorm sfärisk sköld där jag står – mina jägare har kommit ikapp och fångat mig. Vad som följer är en dramatisk sista uppgörelse. De försöker dra min uppmärksamhet från generatorn, och jag kan inte koncentrera mig på den så länge de fyller mitt sidfläsk med all universums samlade ammunition. Ändå känns det som att jag har kontroll över situationen. Italienarna har det iallafall inte, de skriker panikartat, gestikulerar vilt till varandra bakom raden skärmar mitt emot mig. Och mycket riktigt. En går ner. Sen en till. Och plötsligt är de resterande två på flykt. Jag stegar bestämt fram till generatorn och avslutar jobbet. Sverige-Italien, 1-0-0-0-0.
Så här mäktig har jag inte känt mig sen jag tornade upp över landskapet som jätten i #Giants: Citizen Kabuto, och viftade bort ettriga, ryggraketshoppande soldater och suspekt vattenfolk i min väg för ett dussin år sedan. Vilket sjuhelsickes unikt multiplayerspel det var, för övrigt!
Släktskapet med Left 4 Dead syns tydligt.
Följaktligen blir det dags att i rotationen hoppa över till andra sidan för att i turordning avhandla samtliga av de fyra rollerna i diverse konstellationer av spelare, varav en ständigt i sin tur roterar till monster. Och nu inser jag att man inte är så kaxig, när man som David ställs mot denna Goliat. Trots att vi är fyra stycken David.
Första matchen på människosidan får jag ta på mig rollen som Trapper, den klass med bäst förutsättningar att spåra ner och hålla koll på besten. För visst kan man följa i dess ansenliga fotspår, som tydligt utmärks för alla jägare, och visst kan flockar av fåglar som skingrar sig mot skyn avslöja dess position. Men genom att sätta ut ljudsensorer med strategiska mellanrum ger man laget ett ännu bättre sinne för sin omgivning, och varningar om besten när denna passerar någon av dem.
De fyras gäng
Som Trapper har man också tillgång till ett harpunvapen, som man kan kila fast i bestens kropp för att hålla denna kvar. Konsekvensen är givetvis att man snabbt blir hett villebråd, men det kan köpa lagkamraterna tid. Det är också Trapper som kan fånga besten i den stora sfäriska skölden jag blev utsatt för den första omgången.
För nästa match väljer jag Medic, och mitt intryck är att det både är den enskilt mest utsatta rollen, och den som samtidigt oegoistiskt måste se efter och hålla de övriga tre vid liv. Det blir snabbt stökigt och flackigt, särskilt när mitt lag är som en skock fulla tomtar på drift till havs. Jag är definitivt medskyldig, med tanke på att jag mest upptäcker mina leksaker för första gången. Som Medic har man också ett väldigt effektivt prickskyttevapen, som försvagar de punkter på besten som det träffar, men också en såkallad Dart Gun, som slöar ner den jäveln.
Supportklassen bistår laget med sköldar, alltså ytterligare ett lager av skydd. Men här finns också en effektiv, offensiv prägel – att peka ut bombmattor och gå loss med ett högintensivt laservapen gör sin beskärda del skada. Man kan dessutom göra sig osynlig när det kniper.
Men värst av allt var andedräkten...
Sist men inte minst provar jag den mest offensiva av klasserna: Assault. Som den självklara soldaten drar man aggro och kan därför langa ut minor, aktivera en sköld och sen gå loss med både automatgevär och något slags blixtvapen.
Utvecklarna har berättat att de avslutar varje enskild arbetsdag med att spela sitt eget spel. Och har gjort så i flera år. Det är sannerligen att brinna för sitt eget projekt. Men det lär behövas; att balansera asymmetrisk multiplayer är en finkänslig konstform. Särskilt med tanke på att det ska finnas diverse variationer av monster och ett antal olika scenarion.
Jag har redan fått blodad tand, och spårar fortsättningsvis gladeligen den best som är Evolve hela vägen i mål. Men jag präglas ändå av en vag oro: hur oberäkneliga mänskliga spelare än är, kommer spelet att vara tajt och balanserat nog för att uppmuntra till kompetitivt spelande, alternativt tillräckligt varierat för att underhålla i längden? Jag ger gladeligen Turtle Rock chansen att bevisa det.
