Super Mario Galaxy - Nintendos magnum opus

Kan en rörmokare leva i rymden?

Konst kan definieras på olika sätt. Det kan inge oss fantasifulla tankar och öppna upp våra ögon för att omfamna alla livfulla färger vi inte kunde se tidigare. Rymden bortom våran värld som ett exempel kan ses vid första ögonkastet som kall, mörk, tom och ensam. Känslan av att du verkligen är helt ensam i en främmande värld. Men öppnar du upp ditt sinne så ser du vilket magnifik och fantastiskt universum det är som cirklar runt oss. Det är just det som Super Mario Galaxy gör - och lite till. En titel som inte bara lyckas ge oss en av de mest fantastiska spel genom tiderna - utan även en vacker rymdresa som visar att även det mörkaste hörnet av galaxen kan bli en värld full av liv.

Berättelsen börjar med att Mario blir inbjuden av prinsessan Peach till hennes slott för att fira den stora Star Festival som hyllar den kommande kometen som passerar jorden vart tionde år. Men det fridfylla festandet avbryts när gamle onde Bowser dyker upp med sin stjärnflotta som han använder för att slita upp Peach slott med. Samtidigt slungar hans högra hand Kamek bort Mario ut i rymden -långt, långt bort tills han landar på en ödslig liten himlakropp. Allt hopp verkar ute, tills Mario upptäcker att han inte är så ensam som det verkar. För med honom följer med en liten stjärnvarelse kallad för Luma.

''Ser du stjärnan högt i det blå''

En av många styrkor som spelet har är sin subtila elegans i sitt rymdkoncept. Som exempel kan man tänka efter lite på när Mario slungas ut i rymden. På den lilla himlakroppen han landar på så stöter han på Luma samtidigt som kameran zoomar ut och visar rymdens kalla tomhet och samtidigt som ett litet harmoniskt melodistycke sätter igång stämningen för en. Du sätts sedan in i en liten tutorial i form av kurragömma med Luma som visar hur gravitations-mekaniken fungerar och hur du kontrollerar Mario. Det ger en känsla av enkelhet men ändå en smått liten nyans av hopp.

Det känns inte som ett överflöd av glädje och harmoni. Det är istället perfekt lagd att mötas i mitten, precis som själva planeten Mario står på.

Du möts senare av den gåtfulla Rosalina som anförtror dig sin lilla Luma i uppdraget om att rädda Peach från Bowsers klor och stoppa honom från att sänka universum i ett evigt mörker. Sen kastas du direkt in i äventyret som visar kärnan i sina element och sitt plattformskoncept samtidigt som dina öron får äran att höra ett av Nintendos absolut mästerliga soundtracks som någonsin komponerats. Musiken övergår från en sådan melankolisk stämning till ett hoppfullt crescendo som funkar som en liten försmak om hur stort intryck detta rymdäventyr kommer lämna hos dig.

Känslan man hade tidigare - den stora ensamheten ute i rymden - sköljs bort snabbt av det vackert komponerade musiken tillsammans med guidandet av dina nya Toad-vänner från Mushroom Kingdom och det euforiska hoppingivande musikstycket när du befriar en Grand Star från sin fångenskap för första gången. Jag visste redan då vid den stunden att jag bevittnade bara en försmak på ett årtiondets mästerverk.

Själva inledningen och hur mekaniken i spelet fungerar är inte det enda som gör detta till en sån fantastisk start. Inledningen funkar också som en insättande känsla av alla de obegränsade möjligheterna som finns i hela konceptet med rymden. Det börjar inte bara som sagt lugnt, bekvämt och lite ödsligt - utan blir också som en dörr till något magiskt, grandiost och färgglatt. Där träder in den subtila elegansen som jag nämnde. Det ger inget överflöd eller för mycket av det goda. Allting balanseras och möts perfekt i mitten, som ger oss det konstanta suktandet efter mer, mer, mer och ännu mer.

Rosalina, som styr till en början det mörkbelagda Kometobservatoriet, förklarar för oss att ju mer Grand Stars vi får ihop, desto längre kan observatoriet färdas mot oupptäckta hörn som finns runtom alla galaxer. Därav får man skutta glatt iväg till The Terrace där du får välja vilken galax som finns tillgänglig och där slungas vi direkt in i ett nytt äventyr med ett återigen euforisk, episkt crescendo. Super Mario Galaxy besitter i mitt tycke den där unika förmågan att använda det kalla tomrummet i det eviga kosmos och få rymden som vi känner den att verka vara en aning mer varmare och mer välkommande.

Det finns alltid något att göra i Mario Galaxy. Du är konstant på språng för att kunna spåra upp fler Grand Stars att använda för att ge liv åt Kometobservatoriet och komma närmare Bowsers hörn i galaxen. Och allting som målas upp för mig under alla banor jag spelar igenom - likt en förtrollande oljemålning - så blir jag hänförd och tårögd över att sån här genuint vacker speldesign ens existerar, en speldesign som faktiskt står sig i samma liga som Super Mario 64. Alla banor och nivåer förblir aldrig densamma och alla galaxer skiftar form och skepnader utan bekymmer. Även om de många gånger du får besöka samma galax efter fler hemliga Power Stars, så hamnar du alltid på en ny och uppfinningsrik version av samma nivå du just spelade. Det ger konstant variation och lämnar mig ännu en gång helt tom på ord men också samtidigt alldeles emotionell över hur lyckat alla banor och galaxer blev, tack vare snillena Miyamoto och Nintendo.

Även om Nintendo inte håller sig till trophy-systemet som Playstation och Xbox, så har dom lyckats se till att varje seger du åstadkommer, varje bana du klarar ska kännas som den största belöningen du någonsin fått. Som jag nämnde i min hyllning av musiken tidigare, så spelas det alltid upp ett episkt avslutande crescendo när du befriar en Grand Star eller en Power Star. Det ingjuter så otroligt mycket tillfredställande spelglädje som inte går att hitta på andra platser som här. Spelet handlar också inte om att kämpa sig och nötta bort alla nivåer i ett rus. Spelets galaxer finns där i ett stort universum som väntar på dig att upptäcka och njuta av. Ta in allting och njut. Där - i just det ögonblicket - förloras man helt i den förtrollande magin i Super Mario Galaxys speldesign.

Spelkontrollen och hur Mario möter sina fiender är baserade mycket på rätt tajming. Skakar man Wiimoten eller sin Joy-con så gör Mario en snurrattack tack vare sin lilla Luma-vän. Mycket av denna attack bygger på att du ska kunna komma ihåg rätt tajming för att besegra de många bossar man möter genom alla galaxer. T.ex som Dino Piranha eller King Kaliente är just de bossfighter som lär dig den grundläggande betydelsen av rätt tajming. Striderna mot Bowser ändrar konstant tempo och variation så allt hänger på ditt muskelminne att sätta snurrattacken rätt, ducka när han precis hoppar mot dig så att han bränns av lavan under planetens yta man slåss på. Ett muskelminne som ska ha byggts upp under hela spelet. Även om bossarna inte är överdrivet svåra så finns ändå tillräckligt mycket utmaning för att göra det riktigt svårt för vissa.

När väl spelet når sitt slut så väntar även en positiv överraskning. Lyckas du samla in över 120 Power Stars och besegra Bowser så låser du upp Marios lika lättskrämda men modiga grönklädda bror Luigi. Och det är inget annat än en fantastisk belöning man får. Han är snabbare än Mario och kan hoppa högre, vilket öppnar upp ännu en mängd av olika utmaningar att sig an. Det känns abrupt att introducera Luigi efter en sådan emotionell berättelse som man fick spela genom, men bara den abrupta aspekten i det hela gör att jag älskar spelet ännu mer.

På tal om emotionell story, så vill jag täcka en del om Super Mario Galaxys berättelse. Mario-spelen har aldrig haft de mest komplexa berättelserna man sett, men just själva idén att ha en bra story att berätta - det är något som Super Mario Galaxy faktiskt omfamnar. Och all denna emotionella uppbyggnad genom spelet - från sin melankoliska atmosfär till sitt lyckliga slut - spåras tillbaks till ingen annan än Rosalina. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket denna karaktär betyder för mig och hur viktig hennes roll i spelet är. Spelet har inte bara en fantastisk speldesign och plattformskoncept utan det inkluderas också ett vackert men sorgligt kärnelement som tar formen av Rosalinas Storybook. På Kometobservatoriet så kan du hitta biblioteket där Rosalina sitter med sina Lumas och med en sagobok i handen.

Där får du reda på hennes bakgrund. Vi vet ju alla hur hennes berättelse är men jag tycker ändå att jag borde summera den lite kort för att kunna berätta bättre hur hennes berättelse ger Mario Galaxy sitt emotionella budskap:

Rosalinas berättelse börjar med henne som en liten flicka som upptäcker ett rostigt gammalt skepp i närheten som innehåller en Luma. Luman väntar på sin mor att anlända på en förbipasserande komet, men efter en tids väntande så blir Rosalina trött på det eviga väntandet och ger sig ut i rymden med Luma för att hitta henne. Även om dom inte hittar henne så bildas ett starkt band mellan Rosalina och Luma. Rosalina bygger upp ett stort hus för hon och Luma - något som är alldeles för stort för dom två tills dom kommer i kontakt med många många fler Lumas. Alla kallar henne mamma - något som Rosalina charmerat fnissar åt och välkomnar dom allihop till deras hem. Efter en tids letande så börjar Rosalina tänka tillbaks på sitt gamla hem och om det ser lika vackert ut som det var när hon gav sig av. Hon kikar in i sitt teleskop samtidigt som boken nämner att hur märkligt det är att hem är så långt borta men ändå så nära. Hon ser ett träd på en kulle omgiven av blommor där hon börjar minnas alla stunder hon spenderade med sin egen mamma. Minnen som får henne att falla ner på knä och bryta ut i tårar. Hon önskar att se sin mamma återigen, trots att hon vet att det inte är möjligt för att och jag citerar...

''She's sleeping under the tree on that hill''.

En mening som kom att få mig böla som ett barn varje gång jag läser det. Alla Lumas tröstar henne genom att förvandlas till en komet som kan ta med dom allihop genom rymden. Dom säger också att det är deras öden att förvandlas till olika saker och att det är en del av vem dom är. Alla Lumas omfamnar henne samtidigt som Rosalina tar på sig modersrollen över alla Lumas, likt hennes mor tog hand om henne. Och det avslutande kapitlet i boken så berättar hon att när väl en Luma ger sig av, så kommer hon vinka dom farväl med ett leende.

Där befinner sig just kärnberättelsen i Super Mario Galaxy. Hemma är inte en plats eller ett speciellt paradis. Det är bland dom personer du håller kärt och älskar av alla som du bygger upp ett hem. Super Mario Galaxy i grunden för mig handlar om att världen kan verka kännas som isolerande och ensam - men trots det och oavsett vad som händer så kommer vi alltid hitta vår plats i det liv vi har. Detta spel är mer än ett spel - det är en upplevelse som utstått tidens hårda tand. Det finns så väldigt lite spel idag som lyckats så bra på sin emotionella halva och sin fantasifulla halva. Berättelse och speldesign. Super Mario Galaxy 2 må följa samma koncept som originalettan har, men den där melankoliska och emotionella känslan stannar ännu kvar här och glöms som bort i uppföljaren. Det är just ett av många skäl varför jag alltid kommer tillbaka till ettan. Nintendo bevisade med detta spel vad dom kan åstadkomma och vi har sett redan vad dom fortsätter att sätta rätt, även om inte allt är guld.

Så, för att avsluta detta: Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma från vartsomhelst. Och det var och förblir Nintendo med Super Mario Galaxy.