Jag hade i princip givit upp hoppet. Jag vet att det egentligen var för tidigt, och att man inte ska döma ut ett helt format på grund av ett enda spel. Men när #Call of Duty: Black Ops Declassified hade rullat ett par timmar i min Vita kändes det tungt. Skulle inte förstapersonsskjutare bli bättre än så här till Sonys sexiga men ack så missförstådda lilla skönhet? Jag menar, om inte Call of Duty levererar, vilket spel ska då göra det?
Hej #Killzone Mercenary!
Men först ska jag villigt erkänna att Killzone aldrig riktigt fallit mig i smaken. Ettan blev aldrig aktuell överhuvudtaget (förutom något uppdrag av den tradiga HD-remaken till Playstation 3), och tvåan upplevde jag endast som hastigast i demoform medan tredje delen underhöll flyktigt i multiplayer. Det var något som aldrig riktigt klickade. Ni kanske då förstår, med all information jag hittills kräkt ur mig, hur makalöst upphetsad jag var över att få provspela Mercenary till PS Vita.
De brinnande, rödlysande ögonen har alltid varit övertydliga mål för huvudskott.
BAM!
Guerilla Cambridges ande kom från ingenstans och delade ut en rak höger i trynet på mig, som tack för misstänksamheten och fördomarna. Killzone Mercenary må förvisso ha en liten bit kvar till konsolstandard, men låt mig påstå att de med detta kommit närmare än någon annan tidigare gjort. Det är nästan så att de bränner vingarna på solen.
Jag förlåter den stela, obligatoriska och tillika icke intuitiva uppdragsdesignen. För detta är i övrigt riktigt jäkla bra. Hittills, åtminstone. Men vi tar det från början.
I förhandsversionen av Killzone Mercenary som jag nu har spelat intar man rollen som den hårdföre legosoldaten Arran Danner, och man kastas genast in i händelsernas centrum då ISA behöver hjälp med pågående invasion av Helghan, Helghasts hemplanet. Danner får i uppdrag att styra om de enorma luftvärnskanonerna som utgör försvaret och i nuläget plöjer sönder ISA:s stridsskepp, och det blir ett antal intensiva minuter under parollen “get in and get out” med arslet intakt.
Saknar motstycke på formatet
Det första som slår mig när jag får kontrollen över Danner är hur snyggt och smidigt spelet är på Vitan. Inte för att det egentligen briljerar på något extremt iögonfallande sätt, utan snarare för att jag hittills saknat motstycke på formatet. Mina tankar förs genast till den spektakulära #Killzone 2-demonstrationen under E3-mässan för några år sedan, även om det så klart inte är riktigt lika chockartat läckert. Det känns aldrig som att maskinen behöver anstränga sig nämnvärt, utan allt bara ser ut och fungerar som man vill. Hela tiden.
Killzone gör oss av någon obegriplig anledning sugna på calzone.
Jag styr mina steg genom korridorer, upp för trappor, in i hissar och på öppna ytor där fienden ständigt svärmar som de arga mördarbin de är, och trots att jag får starta om ett par gånger då jag blivit skoningslöst nedmejad bakifrån upplever jag aldrig några större problem med vare sig kontroll eller design. Visst känns det lite billigt ibland, men ofta är det mitt eget fel då run-and-gun-tänket sällan kommer till rätta här. Välj din väg med noggrannhet och nyttja skydd så mycket som möjligt. Helghast-soldaterna är sannerligen inte dina vänner. I det här uppdraget.
Vidare klargör spel som Killzone Mercenary att Vitans båda spakar knappast vinner några större priser för utformning och funktionalitet, men det känns som att Guerilla Cambridge ändå lyckats bemästra dessa på ett sätt som inte kan annat än imponera. Jag gråter även en skvätt glädjetårar över det faktum att den känsliga tryckplattan på baksidan av konsolen faktiskt används på ett vettigt och fungerande sätt. Dutta två gånger i snabb följd och din karaktär sprintar. Hallelujah!
Ett uppdrag får jag spela, mer kul än så blir det inte. Och som jag nämnde inledningsvis ger uppdragsdesignen föga bestående intryck. Uppmaningarna är välbekanta: “Spring dit, tryck på knappen, spring vidare, tryck på den andra knappen”. “Skjut lite grann, hacka datorterminalen”. Så där förflyter det mer eller mindre ända fram till mål, med de obligatoriska och ganska enkelt förutsedda eldstriderna. Men jag bryr mig inte. Särskilt inte när det är en sådan fröjd att spela, och att äntligen få uppleva något av den här kalibern på PS Vita.
Som titeln antyder får man tillfälle att kämpa sida vid sida med Helghast.
Money talks
Vi kan utläsa av informationen som hittills givits ut att man denna gång även kommer spela sida vid sida med Helghast. Money talks, helt enkelt. Som legosodlat får man lägga moral och åsikter åt sidan för det som betyder något, alltså pengarna. Dessa inkorporeras dessutom i spelet som en avgörande faktor, där man tjänar mer ju bättre man spelar. Och utstakat längs banorna finns vapenaffärer, där man uppgraderar och köper nytt efter behov.
Killzone Mercenary släpps den 4 september, vilket undertecknad anser vara alldeles för långt fram. Det är dags att börja stryka dagar i kalendern. FZ återkommer med recension så snart som möjligt.
