Domedagsklockan klämtar för Nova Chrysalia. Slutet närmar sig snabbt för världen som skapades efter att Gran Pulse och Valhalla smälte samman i kölvattnet av #Final Fantasy XIII-2. Om tretton korta dagar är det obönhörligen över.

Och man skulle kunna påstå att klockan klämtar även för Fabula Nova Crystallis. #Square Enix jättelika satsning har för oss i väst hittills resulterat i #del tretton och den raka uppföljaren. Två spel som fungerat som effektiva vattendelare och inte alls nått samma odödliga status som seriens tidigare delar. Jo, klockan klämtar. Och på hjältinnan Lightnings axlar vilar både Nova Chrysalia och hela Final Fantasys anseende. Tuffa tider.

Nova Chrysalia är en döende värld som i högsta grad lever.

Fantasifabriken från öst gör det sannerligen inte lätt för sig. Istället för att överge sin omtvistade vision har de valt att fördjupa den, men samtidigt märks det att de lyssnar på kritiken. Andra delen i trilogin var exempelvis flera sjumilakliv från originalets trånga korridorer och linjära upplägg. Och i #Lightning Returns tar man i från tårna för att skapa en levande, föränderlig värld.

Om morgonen badar torgen i ett stilla gryningsljus, medan du om kvällarna kan se invånarna skynda hem. Med domedagshotet hängande ständigt över deras huvuden är det inte konstigt att mina tankar osökt dras till #The Legend of Zelda: Majora's Mask. Vi dränks ständigt i olika efter verk som tar vid efter katastrofen. Men det finns också något vackert i att besöka en värld på randen till slutet.

Men självklart är inte jag och Lightning här för att passivt invänta apokalypsen. Vi har ju en värld att rädda. Och i sann demoanda kastas vi rakt in i händelsernas centrum.

Amazing ATB

Yusnaan är staden som aldrig sover, som alltid festar. Fast ärligt talat ser jag just nu inte röken av en fest. Istället är det pompösa rummet, som jag föreställer mig är hjärtat av ett palats, trångt av stora som små Final Fantasy-fiender. Och luften och väggarna tyngs av chaos, samma substans som infekterat och sakta dödar världen.

Lightning rör sig nästan med en plattformshjältes smidighet längs palatskorridorerna; ruschar, klättrar, hoppar. Men rummen hon sveper förbi är knappast minnesvärda. Jag hade hellre fått stifta bekantskap med öknarna, städerna eller det nya Cocoon. Jag vill se mixen mellan teknologisk, gotisk och fantasy-arkitektur. Å andra sidan bjuder demonstrationen på vass uppvisning av striderna.

Genom att smyga sig på monstret bakifrån börjar det med avsevärt mindre hälsa.

"Amazing ATB" är det kaxiga namnet Square Enix valt. Hur otroligt det blir i slutändan återstår att se, men jag tillhör falangen som tycker både XIII och XIII-2 träffade mitt i prick. Den här gången har Lightning tre klasser att välja mellan, alla med sin enskilda ATB-mätare. Om jag nyttjar en till max, säg sorceress, kan jag omedelbart växla till dark muse. Attackerna går att skräddarsy och återfinns på de fyra geometriska knapparna (om du spelar PS3-versionen, det vill säga).

Eftersom Lightning är ensam hjältinna ser hon ut att bli extra smidig. Du kan parera, undvika och till och med kontra attacker. Och då Lightning rör sig fritt är det också möjligt att attackera fiendernas svaga punkter med precision. Jag tvingas erkänna att jag har flera svansar på mitt samvete.

Jakten går vidare genom slottet. Och den vi försöker fånga är ingen mindre än Snow, som tycks vara långt från sitt sorglösa jag vi känner honom som. Via ständig radiokontakt med Hope, även han framträdande karaktär i föregångarna, får vi veta att "Snow är lord över en hel stad" och att han "inte är den gamle Snow".

Lumina kommer spela en viktig roll i Lightnings sista äventyr.

Plötsligt omsveps vi av chaos, tappar kontakten med Hope och hör ett illavarslande fnitter i mörkret. Äntrar scenen gör – Serah? Nej, även om Lumina mystiskt nog är en avbild av Lightnings syster är hon en annan, ganska ombytlig, person. Ibland hjälper hon, ibland stjälper hon. Vad hon ämnar att göra idag står klart då en enorm drakliknande best framträder bakom henne. Den blir det sista jag fäller, den sista svans jag hugger. Sedan är det över för den här gången.

Även om Square Enix för varje del anpassat sitt gameplay för en bredare publik är det tydligt att berättelsen och de kära återseendena byggts för att knyta ihop trilogin. Och det, tänker jag, är något alla vinner på. Kritikerna kan äntligen lämna det här kapitlet av Final Fantasy bakom sig. Och för de som tagit den till sitt hjärta väntar förhoppningsvis en värdig final.