Calle: Mina första luftturer i de rotordrivna flygfäna var minst sagt labila, jag pendlade fram och tillbaka som en äggsjuk höna medan mina kamrater galant svävade bredvid eller gjorde eleganta anfall på inte ont anande träd. Efter vissa kontrollinställningar och några timmars övning kändes dock kontrollen riktigt skön. Lite som att balansera ovanpå en stor boll, fast 50 meter upp i luften och fylld med vinande blykulor och annan flygande metall. När det gäller markfordonen hade jag svårt att känna någon skillnad, i alla fall när det gällde tanksen. Jeeparna kändes däremot aningen tyngre och långsammare. Om man vill vara en av de coola killarna bränner man runt på den ljusblå vespan med ”Nowhere to Run” på högsta volym.

John: Redan som liten grabb ville jag bli stridspilot. Att susa fram många tusen meter ovanför marken i en hastighet som skulle få igelkotten Sonic att bli alldeles lila av avund är få förunnat. I BF1942 var jag fascinerad av konceptet med flygfordon blandat med markfordon, men inte särskilt imponerad av hur det fungerade. BF:V däremot är annorlunda. Visst, det är inte första gången Battlefield-motorn används för spel med helikoptrar, men i det här spelet har man valt att ha med helikoptrarna inte bara som något slags bifordon utan som en central del.

Att lära sig flyga i BF:V kräver dock en hel del träning. Första gångerna man som kaxig spelredaktör satte sig i ett sånt bevingat flyghus och tänkte "jag har väl spelat flygsimulatorer förut" så blev resultatet en backflip och en landning i backen med rotorbladen före. Att lära sig plocka upp saker från marken med vissa helikoptrars linor är ännu svårare. Men inget av detta är omöjligt och när man tränat ett tag och fått in känslan så kan det stundvis gå riktigt fort. Tillfredsställelsen av att döda en motståndare genom att släppa en tank i huvudet på denne bidrar till många breda leenden.

Riktar man uppmärksamheten mot de markbundna fordonen hittar man inte så fasligt många nyheter. Pansarfordonen fungerar, men är ett väldigt utsatt mål nu när helikoptrarna är med i bilden. Det är svårt att som stridsvagn sätta emot så mycket när man hör rotorblads knattrande i luften ovanför, snabbt som attan bör man istället hoppa ur sin stridsvagn och hoppas att man har ett raketgevär i ryggsäcken. Fordonen dras därtill med en irriterande bugg, då man kan åka in i sina fiender utan att de dör. Pinsamt.

Tomas: Förhandssnacket gjorde gällande att helikopterkontrollerna var föredömligt enkla. Samtidigt slår Calle och John fast att träning krävs för att hantera flygtygen någorlunda stabilt. Båda har rätt; kontrollerna är relativt sett enkla, men övning krävs. Den jämförelse som ligger närmast till hands är BF1942-modifikationen Desert Combat och där är BF:V smidigare för alla som inte är virtuella hardcoreflygare, främst eftersom det är avsevärt enklare att hovra. Gasar du med tangentbordet är det bara att släppa gasen och ligga plant i luften, varpå du står still. I DC är du hela tiden tvungen att kompensera med gasen för att inte sjunka.

Som nybörjare på flygande vispar bör du alltså räkna med att förvandla en mängd farkoster - och dig själv - till brinnande vrak innan du kan börja kamma hem kills. Samtidigt ger övning färdighet tillräckligt snabbt för att man inte ska tappa intresset och när du väl lärt dig behärska tekniken är helikopterflygning en sann fröjd. Således: se till att öva - helikoptrarna kommer bli betydelsefulla på många banor.