Ett försvarstal för The Last Guardian

När jag i olika sammanhang har nämnt The Last Guardian är ofta reaktionen jag får något i stil med "men det var väl inte särskilt bra". Jag tänkte därför belysa mina invändningar mot denna inställning mot The Guardian som trots att det inte är ett felfritt spel inte förtjänar att förkastas på grund av en problematisk utvecklingsprocess och förväntningarna som utvecklarens tidigare titlar gav upphov till.

En svår duo att jämföras med

The Last Guardian hade en del som låg det i fatet. Spelet regisserade av herr Fumito Ueda som tillsammans med kollegorna hos Team ICO utvecklade de stilbildande klassikerna ICO och Shadow of the Colossus. Det är två ganska svåra spel att följa upp, och inte ens ett snudd på felfritt spel skulle kunna möta förväntningarna som dessa giganter gav upphov till. Det blev ju inte heller bättre av att utvecklingen av The Last Guardian kantades av en del problem. Utvecklingen inleddes på Playstation 3 men nio år senare letade det sig istället ut på Playstation 4. Att utvecklingen inleddes på en helt annan plattform ledde så klart inte till en smärtfri flytt till en ny generation hårdvara, vilket också märks i att spelmotorn inte rullar lika bra och ser lika bra ut som man kunde förvänta sig från herr Uedas skapelser (Shadow of the Colossus var ändå något av ett designmässigt och tekniskt mästerverk på PS2). Men detta till trots är The Last Guardian läckert designat med en estetisk design och ljudbild som är lika läcker som den är avkopplande.

Trendtrotsande lugn

The Last Guardian har mest gemensamt med ICO i det att upplevelsen är en ganska avkopplande och återhållsam både vad det gäller estetik och atmosfär. Att i rollen som pojken vägleda och ta hjälp av hybridkreaturet Trico genom farliga situationer och pussel har en avkopplande charm, även i situationer där de båda befinner sig i trångmål. Precis som i ICO växer förhållandet mellan pojken och Trico under resans gång och det infinner sig en känsla av att de har upplevt något djupt tillsammans, trots att inga ord eller konversationer har ägt rum. Den här sortens upplevelser är inte särskilt vanliga och just därför känns det tråkigt att många kanske valde att hoppa över det här spelet på grund av den negativa publiciteten runt förseningarna. Att många helt enkelt missar en riktigt bra och mysig titel som de egentligen kanske skulle uppskatta riktigt mycket.

Fungerande men bökig spelmekanik

Om det är någon punkt som gör det tydligt att spelet inte utvecklades igår, eller har moderna rötter för den delen, så är det spelmekanikens aningens bökiga egenskaper. I början är det en ganska enkel problemfri upplevelse där du springer runt och tilldelar Trico enkla kommandon som får kattfågel-kreaturet att navigera sig förbi hinder och hjälpa dig med pussel, men några timmar in får du mer aktiv kontroll över Trico och då kan det spelmekaniska stundtals bli något av ett irritationsmoment. Mycket av detta beror på att Tricos artificiella intelligens är ganska ojämn.

Ibland hoppar den smart och smidigt mellan avsatserna precis som man skulle vilja, men ibland får den problem med så rudimentär navigation att facepalm-reaktionen ligger nära till hands. Men samtidigt gör denna oberäkneliga AI att Trico känns mer som en levande varelse med sina egna egenheter, som kanske fattar underliga beslut ibland eller inte alls tar den rutt du vill. Alla som äger en katt kan säkert känna igen sig i detta. Men en kombination av det oberäkneliga beteendet och en kamera som inte alltid vill samarbeta i begränsade utrymmen kan dock leda till en del irritation.

En bångstyrig vänskapsresa

Så trots att det spelmekaniska kan fela och Trico kan bete sig underligt lämnade jag ändå The Last Guardian med känslan av att jag hade upplevt en fin resa där en minnesvärd vänskap har byggts upp mellan pojken och Trico under det äventyr de delat. Om du gillade ICO eller Shadow of the Colossus men blev avskräckt av den negativa uppståndelsen runt spelet rekommenderar jag varmt att du ger det en chans. Det är inget nytt ICO eller Shadow of the Colossus, men de brister det har är inte nog för att göra det till något mindre än en suveränt fin vänskapshistoria som dessutom kan fås för ett väldigt rimligt pris numera.

@Grukk: vi har ju haft den här diskussionen öga mot öga, men jag kan verkligen se problemet du beskriver, och hade jag haft samma problematik med kontrollerna hade jag nog också kanske bedömt det hårdare än jag gör. Jag tycker inte heller att kontrollerna är direkt bra, de är på många sätt frustrerande, men jag hade så lite problem med det att det inte riktigt tog fokus från den fantastiskt fina upplevelsen med de två huvudkaraktärerna (är nog också inne på att Trico är en hon).

Det där med Mega Man-introduktionen av spelmekanik (bra analogi förresten) är helt klart dålig speldesign, jag lyckades helt enkelt träffa rätt första gången tillräckligt många gånger för att jag inte skulle uppleva det så. Nu blev jag sugen på att spela om det igen bara för att vara uppmärksam på när de inte introducerar spelmekanik innan man ska utöva den

Och den otroligt fina berättelsen är ytterligare en anledning till att uppleva det igen. Och lite över 10 timmar går ju ändå att klämma in i en hysteriskt stor backlog utan (allt för mycket) problem!

Nej absolut, men som @Bennii är inne på tyckte jag inte att Shadow of the Colossus var felfritt spelmekaniskt heller (även om det inte är fullt lika bökigt som TLG). På sista bossen i SoC svor jag som en borstbindare på grund av spelmekaniken, men jag älskade ändå spelet, och detsamma känner jag för TLG.

@SunShine: oh ja, Bluepoint gjorde ett mästerligt jobb med SoC! Nu är väl The Last Guardian för nytt för att de ska kunna göra något meningsfullt med det, visst skulle de kunna fixa det spelmekaniska men det finns ju inte det där säljargumentet i att återuppliva en klassiker som det fanns med SoC. Nu tänker jag bara med affärsstrategi-hjärnan, spelnörden i mig skulle väldigt gärna se en tillputsad version signerad Bluepoint