Ett poetiskt mästerstycke om sorgearbete i Gris

När jag gick på gymnasiet blev min fostermamma sjuk i cancer. Det var en väldigt tuff period, speciellt efter en tids kämpande ändå gick bort och vi såg hur ljuset i hennes ögon slocknade när hon försvann. Jag blev deprimerad och isolerade mig. Hade gardinerna för hela sommaren och stängde ute omvärlden. Det blev för mycket att bära på. Att jag senare på hösten ändå återgick till skolan, och till största delen fick ganska bra betyg trots allt, gav mig tillbaka lite självkänsla. Jag må ha brutit ihop, ibland gråtit på lektioner och raster, men aldrig gett upp. Jag må ha fallit, men också rest mig på nio.

Hur jobbigt det än må ha varit, är det ändå en livserfarenhet, som också ger en helt annan förståelse för Gris - ett plattformsspel med pusselinslag om en flicka som förlorar sin mor och därmed börjar sörja. För även om jag själv aldrig riktigt gick igenom alla stadier av sorg, utan snabbspolade till depressionen, är det ändå mycket jag kan känna igen och relatera till på ett helt annat plan. Och då de flesta gått igenom något liknande, och förlorat någon som betytt mycket för dem, är det ett spel som de flesta kan känna igen sig i och ha en koppling till.

I en början kan flickan du spelar som, Gris, knappt gå. Försöker du hoppa faller hon ihop. Försöker du möta den trasiga staty som representerar hennes moder möts du bara av förnekelse. Sedan kommer röda vindar som får dig att blåsa omkull, men du kämpar på och stretar vidare hur många gånger du än ramlar. Och sedan lär du dig bli ett block och kan motstå vindarna - en poetisk tolkning av att skaffa sig coping mechanisms och hantera alla svårmalda känslor som må storma inom en.

Grafiken, eller kanske framförallt färgerna, spelar en stor roll för spelet och dess poetiska skildring av sorgearbete. Röd är ilskan, där du med blocket kan ha sönder saker - men också skapa passager, och till en början faller du ned i mörkret och osäkerheten. För sådan är depressionen. Du faller, och känner inte riktigt igen dig i den nya verkligheten du ställs inför - även om den är precis som innan minus en person. Det får mig också att tänka på "Alice in Wonderland" med den uppenbara likheten med flicka som faller ned i mörkret och surrealismen.

Det är inte bara grafiken, färgerna och det poetiska uttrycket som rör mig till tårar när jag spelar. Utan även musiken. För precis som filmmediet är spelet ett konstnärligt medium som kombinerar levande bild med ljud och musik. Här ligger den subtilt i bakgrunden utan att bli uppenbar eller tala om för dig vad du ska känna - utan snarare som en varm snuttefilt över dig.

Även om spelet kan beskrivas som ett plattformsspel med pusselinslag står aldrig spelmomenten över det konstnärliga uttrycket. För även om det finns plattformshopp och lite kluriga passager som kan tvinga dig att stanna upp någon sekund för att klura efter, är det aldrig för att använda det som utmaning i sig - utan för att ge uttryck till de känslor Gris går igenom. Det poetiska styr spelmekaniken och är inte som i de flesta andra spel huvudfokuset som allt bygger kring. Det ger känslan av att Gris är någonting mer, någonting större, än vanliga spel. Det är konst!

Föga förvånande är det en konstnär, Conrad Roset, som ligger bakom spelet som inspirerades att ge sig in i spelbranschen efter spel som Journey, Inside och Monument Valley gav honom känslan att kunna ta med sig sin konst in i spelvärlden. Och efter att ha träffat ett par programmerare som då jobbade på Ubisoft på en fest så pratade de om hans idéer och de trodde så mycket på det så de hoppade av och grundade istället Nomada Studio med honom och skapade Gris.

Även om det inte riktigt finns någon boss att besegra i spelet, finns det ändå små byggstenar som kan ses som ens inre demoner som kommer ihop och skapar ett monster som skriker och jagar en. Hennes förnekelse blir allt svårare att upprätthålla och genom att ge sig in i sorgen och depressionen inte bara accepterar hon vad som hänt utan kan också börja bearbeta den. Detta monster återkommer senare även i andra skepnader, först som ett simmande gigant i det mörka vattnet som kan dela på sig och är omöjlig att skaka av hur en än försöker - men sen också som roten till den egentliga sorgen - mamman.

Mycket passande är den blåa delen av spelet i vattnet, där det känns som du först drunknar och allt känns övermäktigt, som ångest lätt kan göra, men sedan lär du dig simma och leta efter ljuset långt nere i mörkret. Vilket leder till utveckling i såväl karaktären som spelvärlden. Från ganska öde och trasig till hela monument och blomster som utvecklas än mer när du väl får tillbaka din röst och kan sjunga. Vilket är otroligt vackert i sig. Något annat jag uppskattade var att när jag först hoppar ner i vattnet och hamnar under ytan blir ljudet dovare, som att jag faktiskt var där under med henne. Det påminner också om en scen i Ingmar Bergman-filmen "Fängelse" där en ung man kravlar i en pöl av svart sörja - vilket också är en utsökt allegori för att kämpa med panikångest och ångestattacker.

Din resa, genom sorgearbetets alla stadier, leder också till acceptans och möjligheten att gå vidare. De ljuspunkter du samlat på dig under resans gång blir en passage upp till himmelen. Vilket blir en liknelse jag inte riktigt förstår - menar de att hon dör i slutet och ljuset är att återigen få träffa sin moder? Det är bara en av alla möjliga tolkningar, och som många konstnärliga verk ligger väl storheten i just att kunna tolka öppet och fritt, men det är också väldigt mörkt gentemot allt annat som framstått i spelet fram till dess. Hursom är detta ett poetiskt mästerverk som uttrycker smärtan i att leva och förlora någon nära. På vägen får du uppleva väldigt många unika upplevelser som du kan bära med dig resten av livet, jämsides all sorg och smärta som kommer med att vara människa.

Tack! Ja, det var lite utav ett helvete att göra denna recensionen för mig. Jag hade skrivit nästan klart den och laddat upp bilderna från datorn, men så blev det strömavbrott (i en sekund typ) så förlorade allt. När jag började om stod det att jag nått maxgränsen av uppladdade bilder. Från förra försöket alltså. Så nu har jag kopierat bildadresser från Google Photos och jag kan se dem men ni andra kanske inte kan det. För försöka lösa det om det går. Eller bara ladda upp bilder från nätet istället för sådana jag tagit själv.

Aha, ok, ja får försöka igen imorgon då Tack!

Nu har jag kämpat och laddat upp via Imgur istället (fick bara ladda upp ett par bilder trots att jag väntade så vet inte vad reglerna är) men nu är det ordnat!

Tack! Ja, sorg och depression är ju ingen statisk upplevelse direkt så det finns ju ingen rak och enkel väg att följa för att nå alla. Men det kändes smart hur de gick igenom de inom psykiatrin vedertagna fem stegen. Och det är ju ett fruktansvärt vackert och smart spel som aldrig är försent att upptäcka. Det fick ju jag bevis på nu som var väldigt sen på bollen Hoppas fler kan uptäcka det nu då

Mmm, visst fick en klura lite ibland men tyckte inte de var så långsökta utan fullt logiska inom vad spelet ville prata om. Eller ja, när jag väl förstod vad jag skulle göra kändes det logiskt och sammanhängande - men visst fanns det stunder jag stretade med det. Ibland tar det lite tid innan poletten faller ned bara

Ja, hittade klippet när jag sökte efter trailer på Youtube - hade inte heller sett det men såg innan jag skrev recensionen och det var riktigt bra klipp som gav mer förståelse för hur studion och spelet blev till!

Tack! Spelet handlar ju ganska mycket om att "gräva" i det obearbetna och möta ens inre mörker så kanske är det exakt vad du borde spela härnäst!?

Förövrigt: tack till alla som kommenterat! Det värmer! <3

Tyckte det gav en fin "aha"-känsla dock när en inte riktigt förstår men sen när det väl fungerar så känns allt fullt logiskt istället!

Tack! Ja, det berättade mycket i det visuella och gjorde det väldigt starkt. Få spel har lämnat mig tårögd som denna! Kan hålla med om att pusslena var kluriga men å andra sidan så välintegrerade i historieberättande att jag inte kan känna att de är minus utan helt relevanta för vad de ville förmedla.