Lies of P-recensionerna ute – får bra betyg

Kul!

Blir att lira detta, får se vad man personligen tycker. Blir inköp av Game Pass framåt release.

Är fortfarande tveksam till dessa Souls-försöken till spel. Känslan infinner sig aldrig riktigt och gameplay når aldrig riktigt dit. Det kanske är här det vänder? Samt Lords of the Fallen i oktober.

Fan att det är soulslike. Avskyr hela det konceptet. Spelet ser trevligt ut i övrigt.

Blir definitivt att spela längre fram.

Kommer nog testa detta när man är klar med starfield om några tusen timmar

Tycker Nioh spelen är bättre än dom flesta FromSoftware spelen, bara Bloodborne och Sekiro som slår dom.

Ja. Jag är gammal. För gammal för att orka sitta och nöta samma boss i 5 timmar bara för att fingrarna är för slöa.

äääschdå! Git gud my friend

Det där fungerar inte på oss gamlingar när vi väl har accepterat verkligheten

Det enda spelet från From Software där det är verklighet är Sekiro. Resten kan du överlevla allt som spelet kastar ditt håll och på så sätt också justera svårighetsgraden. Det är oftare vägen till bossen som är det svåra kan jag tycka. (Då är jag ändå inte helt objektiv då jag håller Dark Souls som det bästa spelet som någonsin har gjorts). Nioh, för oss gamlingar, är en helt annan historia som är betydligt mer krävande för reflexerna.

Alltså jag kommer aldrig så långt som till första bossen. Har tappet intresset för länge sedan innan jag kommer dit. Det är lite av en handikapp att inte gilla den här typen av spel. Många av dessa spelen har andra kvaliteér som jag går miste om. Men det har jag i mitt stilla sinne accepterat.

Det finns gott om enkla spel där hälsomätaren i princip är onödig för man kommer ändå aldrig nära att dö. Souls-like är väl en lite nichad genre för oss som tycker att lätt = tråkigt. Så i stället för att klaga på att det här vore bra om det inte vore för att det är souls-like så fira att det finns genrer för alla. Jag hatar popmusik men inte går jag in i forum där en popstjärnas nya album diskuteras och jämrar över att det borde varit hårdrock.

Jag förstår den känslan och kan till stora delar hålla med. Många Soulslike har ofta en väldigt svår period precis i början antingen för att du är någonstans du inte ska vara än (flera olika vägar att ta) eller för att du inte har rätt kunskaper än. Det är inte för alla och det tog flera år innan jag fann tjusningen i genren. Tror inte att det är alla det lossnar för och då upplevs bara spelen som frustrerande och spel ska vara roligt.

Ja men precis så! Jag tycker inte om när det blir för svårt. Spel får gärna vara kluriga men på senaste tiden har det kommit spel som egentligen är helt fantastiska, som Lies of P till exempel, men som på grund av sin svårighetsgrad och oförlåtande gameplay inte funkar för mig. Det var samma sak med Returnal. Ett spel jag sannolikt hade gillat om det varit lite mer ”medgörligt” 😝

Instämmer. Älskar annars art designen här.

Ja, verkligen. Jag testade demot och tyckte först att ”ja men det här var ju trevligt”. Efter att ha krånglat mig förbi första fajten och kommit en bit blir jag nedslagen och får i princip börja om från början. Där och då var det tack och hej. Spel är för mig något som får mig att koppla bort vardagsstressen och slappna av. Jag vill inte sitta och bli förbannad på ett spel som bestraffar mig för att jag är dålig. Jag skäms inte för att spela på Easy om jag tycker att det blir allt för svårt, bara jag får en angenäm upplevelse i spelet. Sen förstår jag fullt att det finns folk som gillar den här typen av spel, men jag vill kunna bestämma svårighetsgrad själv.

Returnal, det är ju ett annat spel att ha hatkärlek till. Oj, jag råkade få en bra seed som gjorde att min genomspelning blev ungefär 250 gånger lättare. Jag tog mig en bit över halvvägs innan jag gav upp, det blev för mycket och ”bullethell” är en genre som jag personligen är alldeles för långsam (läs: gammal) för numera.

Lies of P, efter att ha läst ca 15 recensioner, verkar vara åt det värre hållet när det kommer till Soulslike. Med en ojämn svårighetsgrad och system som snuddar på bullshit. Det kan bli bra men jag tycker om när det finns lite rättvisa i spel ändå. Att spel ska vara svårt, och medvetet frustrerande svårt, bara för sakens skull imponerar inte på mig.

Kan bara instämma i allt du skriver. Synd, för annars verkar det finnas mycket att gilla i Lies of P.

Att det blir för svårt, då är det ju bara att över levla och bli stark som sjutton för att ta sig förbi svåra områden. Krävs ju dock att du farmar souls på fiender och kan ta ett tag.

På demot av Lies of P tog det dock stopp, gick inte att levla mer inför bossen så vet inte om det faktiskt är så i köpta spelet eller bara demot men det borde väl framkomma i recentioner.

Jag var hypad först men inte så mycket efter att ha spelat demot. Visst är det underhållande men kan vänta tills inget annat finns att spela och det blivit någon rea.

Vad är för gammal i detta läge? är 40+ här o har soulslike som absoluta favoritspel

Gamereactor fick kod minsann, alltså tycker FZ är utan kod i tid väldigt ofta.

Har fortfarande inte spelat klart Jedi survivor sen i våras. Det lutar nog med att jag bara köper några spel nu i höst som Spindelmannen 2 tex. Och sen nöjer mig med gamla spel som kommit under året som Baldursgate 3 och Armoured core 6 mf mf.

Varit peppad på detta sedan de avtäckte det för x antal tid sedan, men efter jag provat demot så svalnade hypen lite. Det var något som kändes off med spelet, kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men kommer absolut att spela det, men kanske inte dag ett.

Vad jag gillar är att spelet ser ut att hämta stor inspiration från Dark Souls 3, vilket är i mitt tycke det bästa (linjära) souls-spelet. Tyngden i striderna som en del klagar på, är något som jag föredrar och påminner i högsta grad om spelmekaniken i DS3 framför Bloodborne. Vad som dock skiljer i Lies of P är att det inte går att parera i allt för stor utsträckning, då karaktären tar skada efter varje attack (utöver att stamina-mätaren sjunker), fokus ligger på att tajma och kontra i rätt ögonblick.

Det blir lite som en dans med fienden, att läsa av attackmönster och attackera i rätt tillfälle - istället för att hamra på attacknappen som en del andra spel i action-RPG-genren. Jag skulle inte säga att Souls-spelen är svåra, utan det handlar mest om att ha tålamod och vara konsekvent med ens attacker, finna rätt öppning och slå till. Det tog mig tio år innan jag insåg storheten med Dark Souls, och sedan dess har jag omfamnat systemet för fulla muggar.

Stämmer dock inte helt fullt ut. Visst fanns det en level-cap efter andra bossen, men efter denna var besegrad så var det fritt fram att levla. Tror jag levlade upp min karaktär till 25 för att lyckas besegra den tredje och sista bossen i demon.

För mig är det precis tvärtom. Sedan jag blev hooked på Dark Souls 2011 kan andra spel knappt hålla mitt intresse i 20 minuter. Ser ingen poäng i spel som saknar utmaning.

/Gubbe med rappa fingrar.

Jag känner igen mig när det kommer till att ha problem med soulslike spel, jag klarar sällan igenom spel likt dessa (och det är inte nödvändigtvis tidsåtgången). Dock gillar jag det, att det endast finns ett läge och spelet är som det är, att klara den där saken som man fastnat på x antal timmar det är en skön känsla. Sen kan absolut "banka huvudet blodigt" om och om igen vara frustrerande absolut, till och med till en grad där man tar en paus. Mitt senaste var nog returnal , som jag tycker är ett bra spel men för mig är det galet svårt. Dock finns den där känslan att äntligen lyckas. Jag är inte egentligen emot att ställa in svårighetsgrader så länge man behåller spelets intention , ser dock hellre att man lägger sin kraft på att utveckla så som man tänkt först och efter det då "skala ner" (vet inte exakt vad som krävs för att ändra ).

Men jag håller med om att man känner sig likt ett citat "iam to old for this shit".