What Remains of Edith Finch! - Min första recensionen

Jag ägde ingen PS4 och missade en hel del spel samt att jag mest spelat på PC. Så nu när jag har en PS5, tänkte jag att man skulle beta av en del av den ”backlog” som finns av mästerliga spel. Så efter några spel tog jag mig an Edith Finch då jag tänkte det skulle vara kort och trevligt och sen över.Jag hade både rätt och fel på samma gång.
Visste inte ens att det fanns till PC innan jag upptäckte det på Playstation.

What Remains of Edith Finch är ett kort men ack så slagkraftig reflektion om livet och döden som du klarar på ett par timmar.
Spelet eller snarare berättelsen, då det mer eller mindre presenteras som det när man spelar, kretsar runt 17-åriga Edith Finch som söker svar på en drös med frågor.

Edith återvänder till sin familjs övergivna hus som inte är så stort på ytan men desto mer på höjden.
Alla rum verkar vara orörda efter att respektive familjemedlem har gått bort och används inte mer så att nya måste byggas.
Vi får följa med Edith i huset och dess olika rum, samt uppleva alla familjemedlemmars sista stund i livet i små miniberättelser. Det ger en mystik som är kusligt härlig när man upptäcker dessa rum och ser hur de lämnades samt bara stängdes igen.
Texten som används runt objekt och för att beskriva saker gör sig perfekt utan att vara störande vliket uppskattas. Detta då det är en del av berättelsen och inte bara en undertext.

Dessa miniberättelser är extremt linjära, men inte på något dåligt sätt, och presentationen är riktigt bra. Det är riktigt trevliga små inblickar man får och ibland är det väldigt mörka också.
Jag brukar normalt inte gilla spel som är extremt linjära, detta då jag gärna utforskar och försvinner i sidouppdrag eller bara samlar på mig saker i stället. Här görs det dock så perfekt som det går tycker jag, och just därför tänker jag inte på den biten alls när jag spelar. Texten

Man är så inne i berättelsen och vad som händer/hänt med varje familjemedlem att det går av bara farten och man önskar nästan att dessa korta berättelser i spelet kunde varit längre. Att de var linjära has man redan glömt helt. Dialogerna och mystiken är riktigt bra och ackompanjeras av grym musik och ljud runtom som tillför mycket till berättelsen (eller var det ett spel).

När dessa timmar är avklarade och eftertexterna rullar känner jag mig ändå mer än nöjd.
Jag har fått uppleva något sorligt, hemskt och mörkt men ändå härligt och det har berört ända in i själen.
Inget är perfekt enligt mig och således inte detta heller men det är ändå mästerligt på många sätt.
Kan tycka att vissa av de miniberättelser man gick igenom, kunde varit längre så man fick ut ännu mer dem. Det säger dock en del när detta är vad som jag anser vara ”negativt”, om man nu kan säga att det var negativt

Ja verkligen. Just din biten var en av de som verkligen påverkade en in i själen, men också gjorde hela spelet så bra

Jag trodde inte jag skulle gilla det eftersom det är ett av de linjäraste spel jag spelat, men är glad att borde igenom det.
Genren är speciell så förstår det. Vissa spel jag inte alls fastnar för, kollar jag ibland en "playthaough" på. Inte ofta sånt händer dock eftersom är de värda att se kan jag lika väl spela dem.