Varför jag har börjat tröttna på spel.

Som några av er kanske vet så pluggar jag för tillfället speldesign. Det blir onekligen mycket spel på alla sätt och vis. Analyserande, spelande, tyckande, diskuterande och inte minst prototypande (som ni kan hitta här).
Och visst är det spännande. Jag tycker att alla berättande medier är intressanta.
Dessvärre så har en känsla, som jag har haft en längre tid, börjat växa sig starkare.
Jag har börjat tröttna på spel.

När jag nyligen funderade över vilka spel som jag ser fram emot så kunde jag knappt komma på några. Mass Effect 2, Heavy Rain och Mafia 2 är väl egentligen de enda. Och då har jag inte ens köpt Mass Effect 2 för så intressant känns det inte, även om jag inte tvivlar på att det är förbannat bra.
Alltfler spel faller in i facket "been there, done that". Jag känner mig fruktansvärt trött på alla olika sätt som många nya spel lanseras på; "Åh, nu kan du ha två vapen istället för ett i vårt spel! Det förändrar allt! Hell yes!" eller "I vårt spel kan man höja och sänka marken. Sug på det. Man kan höja och sänka marken. Jag menar, vem behöver egentligen något mer än att man kan höja och sänka marken."

Därmed inte sagt att jag inte fortfarande har trevligt med spel. Under julhelgen hade jag väldigt trevligt med New Super Mario Bros. Wii och ett gäng glada kompisar. För tillfället håller jag på att lära mig Eve Online och det känns också onekligen roligt.
Men ändå, allt färre spel känns lockande. Det är också därför som jag ser fram emot Heavy Rain. Visst, jag är inte alls särskilt övertygad om att det kommer som en frälsare för spelmediet. Det kan mycket väl slå snett och kännas ogenomtänkt. Men.
Men det gör inte så mycket. För det känns åtminstone som Quantic Dream med David Cage i spetsen vill något.
Det kan bli dåligt men det finns åtminstone en ambition. Jag ser mycket hellre ett dåligt Heavy Rain än ännu ett fps där nytänkandet ligger i att man kan kan skjuta med fyra vapen samtidigt eller höja och sänka marken.
Det behövs fler spel med ambitioner som sträcker sig utanför det vanliga, det traditionella. De behöver egentligen inte vara revolutionerande. Det enda som spelar någon roll är upplevelsen.

Ta det lilla indiespelet Passage som jag spelade för några dagar sedan. Det är extremt enkelt. Ändå så kändes det betydligt mer inspirerande än många av de storproduktioner som jag har spelat de senaste åren eftersom det vill säga någonting.

Frågan är ju om någon annan känner igen sig? Är David Cages kritik mot spelindustrin delvis rättfärdigad? Eller genomgår jag helt enkelt bara en spelkris?

#blogg