Arnroths krönika - en pappas sista önskan
Spel kan hjälpa oss igenom livet allra smalaste och mörkaste gränder. Kanske kan de även hjälpa oss att släppa taget när vi ligger där på vår dödsbädd och bara vill minnas det goda i livet. Såsom Call of Duty.
#continue987654321, #call-of-duty-advanved-warfare, #tekken
Väldigt fin krönika, förlorade min mormor för bara ett par månader sedan, och även om jag inte var med så beskrev min mor hur det hade gått till efteråt, så det där med hans antetag och så träffade verkligen en nerv. Väldigt fint skrivet som sagt.
Otroligt fin och tankevärd krönika. Jag kände igen mig så mycket i den då min kära farfar gick bort på någorlunda samma sätt för cirka 7 månader sen och det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Tack för att du skrev denna krönika, jag fann ett lugn i det hela, nästan som en bekräftelse utav mina egna tankar kring det hela. jag hoppas att allt kommer att gå bra för dig och familj.
Skin som den bruna prutten du engång var.
Tack för krönikan Thomas. Jag tycker att detta var vackert. Det personliga blir nästan påtagligt och många blandade känslor kommer fram. Jag beklagar din sorg.
Jag vill framförallt tacka dig för något du inte själv hade kunnat förutse. Tidpunkten för din krönika.
Din krönika kom för mig vid en tidpunkt av smärre kaos. Låt mig förklara.
Jag förlorade den första december min lillasyster. Hon blev 13 år. Hon spenderade en stor del av sitt liv på sjukhus, framförallt det sista året, med några ljusa uppehåll. Under hennes första år introducerade jag och min bror henne för spel. En relativt vanlig grej att göra och kan verka som en bagatell, men för henne blev spelen något mer. Spelen blev ett otroligt stöd för henne och det var när hon satt med en kontroll i handen som hon var som allra gladast. Det eller i vattnet, fisken som hon var.
Hon kunde vara vem som helst. I spelens värld fanns inget handikapp och inga sjukdomar. Hon kunde röra sig fritt över land eller flyga högt över berg. Jag tror många gånger att jag underskattade spelen för henne. Jag förstod nog aldrig riktigt hur hon såg på dem eller vad hon tänkte när hon spelade. Vad hon kände. Jag har alldeles för många frågor och för få svar.
Favoritspelen i slutet innehöll Bayonetta, World of Warcraft, Assassin's Creed och Skylanders.
Hon blev diagnostiserad med PAH i somras. Diagnosen innebar ett 10tal medeciner och syrgas på heltid. Men diagnosen kunde inte hjälpa hennes redan trasiga hjärta och hon gick bort runt klockan åtta den kvällen.
Jag vet inte varför jag skriver detta i en kommentar, det känns mer som att det borde ha blivit ett tal eller liknande på begravningen istället. Men varken min röst eller mitt huvud hade klarat av det.
Tack för krönikan Thomas. Tack för att det finns plats för lite personligt material på siten. FZ har betytt mycket för mig och har gett mig en hel del genom detta. Om så bara för att koppla bort en stund. Jag hoppas verkligen att du och dina barn får spela tillsammans i din sista stund.
Återigen, jag beklagar sorgen. Må han vila i frid.
Tack för krönikan Thomas. Jag tycker att detta var vackert. Det personliga blir nästan påtagligt och många blandade känslor kommer fram. Jag beklagar din sorg.
Jag vill framförallt tacka dig för något du inte själv hade kunnat förutse. Tidpunkten för din krönika.
Din krönika kom för mig vid en tidpunkt av smärre kaos. Låt mig förklara.
Jag förlorade den första december min lillasyster. Hon blev 13 år. Hon spenderade en stor del av sitt liv på sjukhus, framförallt det sista året, med några ljusa uppehåll. Under hennes första år introducerade jag och min bror henne för spel. En relativt vanlig grej att göra och kan verka som en bagatell, men för henne blev spelen något mer. Spelen blev ett otroligt stöd för henne och det var när hon satt med en kontroll i handen som hon var som allra gladast. Det eller i vattnet, fisken som hon var.
Hon kunde vara vem som helst. I spelens värld fanns inget handikapp och inga sjukdomar. Hon kunde röra sig fritt över land eller flyga högt över berg. Jag tror många gånger att jag underskattade spelen för henne. Jag förstod nog aldrig riktigt hur hon såg på dem eller vad hon tänkte när hon spelade. Vad hon kände. Jag har alldeles för många frågor och för få svar.
Favoritspelen i slutet innehöll Bayonetta, World of Warcraft, Assassin's Creed och Skylanders.
Hon blev diagnostiserad med PAH i somras. Diagnosen innebar ett 10tal medeciner och syrgas på heltid. Men diagnosen kunde inte hjälpa hennes redan trasiga hjärta och hon gick bort runt klockan åtta den kvällen.
Jag vet inte varför jag skriver detta i en kommentar, det känns mer som att det borde ha blivit ett tal eller liknande på begravningen istället. Men varken min röst eller mitt huvud hade klarat av det.
Tack för krönikan Thomas. Tack för att det finns plats för lite personligt material på siten. FZ har betytt mycket för mig och har gett mig en hel del genom detta. Om så bara för att koppla bort en stund. Jag hoppas verkligen att du och dina barn får spela tillsammans i din sista stund.
Återigen, jag beklagar sorgen. Må han vila i frid.
Vilken vacker och sorgligt historia. Kan inte ens föreställa mig hur det varit för dej. Tack för att du berättade, tänker att det passade alldeles väldigt bra just här och nu. Beklagar din sorg också.
Kram.
Var länge sedan jag grät så mycket som när jag läste denna krönika. Så vacker och rörande. Eftersom jag själv är pappa så kan jag relatera till det. Ända sedan jag fick barn har jag blivit så blödig när det gäller texter/filmer som handlar om barn/föräldrar som går bort.
Tack Thomas för denna artikel, din bästa hittills.
Hell Tengil, vår befriare!
Tack för att du delade med dig av detta Thomas.
Det är, och har varit ända sedan jag var ett litet barn, en av mina största rädslor att se min far dö. Jag vet inte varför, men kanske är det för att han fick mig och min bror så sent och alltid varit "gammal" när vi växt upp. Kanske är jag rädd för att förlora den trygghet han ger mig, oavsett vilka bekymmer jag går igenom. Och att aldrig få höra hans Degerfors-värmländska dialekt, som ständigt mal på när man är på besök. Det kommer bli oerhört tyst...
Jag tror att din text kommer hjälpa mig vara mer mentalt förberedd när den dagen kommer.
Återigen - tack.
Hej Thomas, jag vet inte om du kommer läsa detta, men jag får hoppas.
Jag är en av de få här som kan säga att jag VET vad du går igenom när du förlorat en förälder såhär inpå Jul.
Min mor, Pia Jonasson gick bort den 3:e December efter ett år av cancer och påföljd av stroke.
Denna sjukdom har både splittrat mitt liv i tu, samt fört samman mitt liv med mina syskon och de vänner som funnits där för mig under denna svåra period.
Igår den 19onde December, när alla andra normalt har fullt upp med sina problem med julstädning, julklappsshopping och bakning. Satt vi, jag , mina syskon och min mors vänner, i ett kapell och tänkte tillbaks på den tid vi haft med min mor.
Det är med en förvirrad känsla jag läser din krönika idag, känslan av att jag inte behöver känna mig galen och lite knäpp som suttit med min mamma på sjukhuset och tänkt på många av de saker du skriver om i din krönika.
Just de bitar om att dö till ljuden av någon eller något man älskar, och som på något sätt sammanfattar stunder i livet med människor man delat stunder med på jorden.
Spelandet har betytt obeskrivligt mycket för mig under det senaste året.
Det har fått mig att fly ifrån stressen och verkligheten som vart så påtaglig när man suttit på Sahlgrenska sjukhus i Göteborg och klappat min mammas kind under hennes ångestattacker när rädslan att dö varit för stor för att hantera.
Det finns så mycket mer jag vill skriva men inte tillräckligt med tid.
Tack Arnroth.
Min mamma gick bort när jag var 15 och min morfar i november. Det är tungt att förlora någon som står en så nära. Min farmor var knappt kontaktbar och mest yrade mot slutet. Hon pratade om en dörr som skulle öppnas men det fanns ingen stängd dörr i rummet. Kanske ville hon då förmedla något. Tänker på det än idag.
Hoppas också att få ta del av spelvärlden på ålderns höst och ha det med mig på något sätt när jag närmar mig mina sista timmar i livet. För utan den verklighetsflykt osv som spel innebär vet jag inte hur jag hade orkat.
Hej Thomas, jag vet inte om du kommer läsa detta, men jag får hoppas.
Jag är en av de få här som kan säga att jag VET vad du går igenom när du förlorat en förälder såhär inpå Jul.
Min mor, Pia Jonasson gick bort den 3:e December efter ett år av cancer och påföljd av stroke.
Denna sjukdom har både splittrat mitt liv i tu, samt fört samman mitt liv med mina syskon och de vänner som funnits där för mig under denna svåra period.
Igår den 19onde December, när alla andra normalt har fullt upp med sina problem med julstädning, julklappsshopping och bakning. Satt vi, jag , mina syskon och min mors vänner, i ett kapell och tänkte tillbaks på den tid vi haft med min mor.
Det är med en förvirrad känsla jag läser din krönika idag, känslan av att jag inte behöver känna mig galen och lite knäpp som suttit med min mamma på sjukhuset och tänkt på många av de saker du skriver om i din krönika.
Just de bitar om att dö till ljuden av någon eller något man älskar, och som på något sätt sammanfattar stunder i livet med människor man delat stunder med på jorden.
Spelandet har betytt obeskrivligt mycket för mig under det senaste året.
Det har fått mig att fly ifrån stressen och verkligheten som vart så påtaglig när man suttit på Sahlgrenska sjukhus i Göteborg och klappat min mammas kind under hennes ångestattacker när rädslan att dö varit för stor för att hantera.
Det finns så mycket mer jag vill skriva men inte tillräckligt med tid.
Tack Arnroth.
Vad hemskt. Förstår att det varit en jobbig tid. tänkte på det med pappa, just att han aldrig hade ångest och det var väldigt trösterikt. Inser det ännu mer när jag läser din berättelse.
Fint ändå att man kan hitta tillbaka eller närmare till varandra, alla som blir kvar.
Beklagar sorgen. Hoppas du håller ihop och får lite vila och ro under julen.
Bakom alla fasader och illusioner som samhället målar upp, finns det bara en sak som är viktig, och det är kärleken. Våra föräldrar är vår grund, och när denna grund försvinner uppstår ett svart hål. Jag vet hur det känns. Efter förlust kommer förhoppningsvis insikt och en möjlighet att ändå orka leva vidare. Av någon anledning är vår verklighet så att vi älskar och förlorar, många gånger om ...
Kommenterar i princip aldrig här, trots flitigt läsande. Men detta var så varmt, öppenhjärtligt och berörande att jag måste.
Väcker mycket tankar och känslor, är själv pappa och har föräldrar som är tillräckligt gamla för att man ska börja tänka att "varje dag kan vara den sista".
Beklagar sorgen, och tackar dig för din fina och tänkvärda krönika. Den hedrar din bortgångna far.
Jag beklagar verkligen sorgen, må din far vila i frid.
Det var en väldigt vacker och gripande historia du delar med dig, och jag vet att det inte kan ha varit lätt, så tack så mycket för att jag fick ta del av den, jag hoppas att du finns kvar här i många år till, så jag kan få ta del av fler av dina ibland varma, ibland bitande, men alltid lika träffande och tankeväckande krönikor.
Tack igen, och mina tankar går ut till dig och din familj!
Kram på dig
Stort tack för så rörande läsning, både Tomas och andra här i kommentarsfältet som delat med sig av sina egna berättelser.
Jag är ung och mina föräldrar är i hyfsat god hälsa, men jag har även far- och morföräldrar vid liv som omöjligen kan hålla sig i gång allt för länge till.
Den här typen av läsning påminner mig att jag borde utnyttja den tid vi har tillsammans bättre, och hjälper förhoppningsvis att förbereda mig inför deras bortgång.
For what it's worth, det mest tröstade som finns för mig (speciellt när man tänker och känner angående livet, döden och meningen med allt);
Om någon kan finna lite tröst eller mening i orden från denna enastående man så skrev jag inte detta i onödan. Om inte, vet iallfall att - för mig - är detta praktiskt taget motsatsen till dödsångest.
Kram på er alla.
Tack Thomas för att du berättade, det kan inte ha varit lätt men det hjälper säkerligen andra i samma situation och det definitivt hjälper mig, då jag gick i genom samma sak för ett år sedan.
Min far dog plötsligt i början på Februari i år av en lång tids återkommande cancerbehandling, han jobbade till och från fram till mellandagarna för precis ett år sedan, då hans kropp inte klarade cellgifterna längre och han snabbt blev svagare och vid nyår inlagd på sjukhus.
Det tog bara 2 veckor från det att han blev inlagd innan det stod klart att han inte hade långt kvar och 2 veckor senare så orkade hans kropp inte mer.
Det gick så fort att han aldrig hann acceptera eller inse att han skulle dö, men det var säkert också envisheten att han hade klarat sig genom så många motgångar tidigare och att han alltid varit den som ställt upp för och hjälpt andra som gjorde att han aldrig gav upp.
Ödets verkliga ironi var att även utan cancern så hade han bara haft som högst 3 år kvar att leva innan han plötsligt hade dött av organsvikt då han levt hela livet utan att någon upptäckt att han hade Skelleftesjukan.
Detta medförde att kroppen inte tålde cellgifter, något som ingen upptäckte förrän det var för sent. Som tur är så verkar sjukdomen ha stannat och inte i sin helhet förts vidare i släkten till barn och barnbarn.
Julen är nu för alltid färgad av minnena och sorgen från förra årets jul då den fantastiska gemensamheten vi hade då inte kommer bli den samma igen.
Men livet går vidare och man får inte bli fast i det förgångna även om det är svårt, särskilt nu i Jul när man minns hur det alltid har varit en gemenskap med familj, släkt och vänner.
Tusen tack Thomas, din styrka och öppenhet att berätta har verkligen hjälpt mig. Hoppas också att du får styrka och livslust i samma bemärkelse, omge dig med så många människor du kan!
Är kluven om en sådan här historia har sin plats på FZ eller inte. Men tycker nog ändå att den har det.
Av ett skäl som är sorligt dock.
Att världen har blivit mer och mer materialiserad och "människofrånvänd".
Spel är, precis som Thomas skriver, en verklighetsflykt.
Något man behöver ta till för att samla kraft för att orka gå vidare.
Det är ju då lite "udda" att se en så här utlämnande och djuplodande artikel på just en spelsite.
Som sagt. Tycker inte det är fel, men det borde finnas mycket fler naturliga forum för sådant här. Både på nätet och IRL....
Min pappa dog när jag var 13 och den sista tidens vakande var hemskt. Jag läste ut en David Eddings-bok om dagen och till slut orkade jag inte ens gå in i hans rum. Något jag ångrat mycket i efterhand.
När jag själv blev pappa blev min egen dödlighet så mycket mer påträngande. För en som tar det mesta med en klackspark är det väldigt ovant med den typen av ångest. Försöker dock att kanalisera den i tålamod de dagar föräldraskapet är mer krävande än andra.
