Rollspelssommar

Att spela RPG är det bästa som finns. Jag älskar alla sorter – Diablo, Baldur´s Gate, Mass Effect och alla deras uppföljare, kloner och konkurrenter. Jag har haft som tradition i många år att spela Baldur´s Gate-serien varje sommar och 2014 är första året jag kan minnas som jag brutit den traditionen. Istället har jag spelat massor av andra bra rollspel, vissa som är nya för mig och några som jag återupplevt för andra, eller trettonde, gången.

RPG är en oerhört bred genre. Alla gamla rollspelsrävar som växte upp med att rulla tärningar vid köksbordet skulle säkert inte ens använda begreppet på samma sätt som spelbranschen gör idag och många andra genrer lånar gärna inslag från RPG och implementerar i sin design med olika grader av framgång. Actionrollspel får ofta höra att de inte är ”riktiga” rollspel och Pillars of Eternity får ofta ros för att det är en RPG-frälsning för spelvärlden (trots att ingen ens spelat det ännu). Min egen syn på vad som är ett ”riktigt” RPG ska jag förklara mer i detalj vid ett senare tillfälle.

Den här sommaren har jag alltså ägnat åt olika RPG. Jag tänkte skriva ner mina tankar om några av dem:

Final Fantasy 7
FF7 får representera de japanska rollspelen. Jag tyckte om det här spelet när det kom till Playstation. Därför bestämde jag mig för att köpa utgåvan som finns på Steam och återuppleva berättelsen en gång till. Vissa vill gärna överdriva det här spelets storhet. Jag tycker däremot att det har ganska många brister, både idag och när det släpptes i slutet av 90-talet. Menyerna är jobbiga att navigera i och att försöka hitta rätt potion i din inventory i ett stressat läge är förvånansvärt pilligt. Striderna är, med väldigt få undantag, tråkiga och repetitiva. Irriterande random encounters och minutlånga summons som ser exakt likadana ut varje gång sänker spelet väldig mycket. Vissa dialoger känns som om en tolvåring skrivit dem och minispelen är så tråkiga så jag misstänker att någon praktikant på Square kodade de delarna under kafferasterna. Men det som trollband mig när jag spelade Final Fantasy 7 första gången var storyn och den är fortfarande bra. Vissa händelser är oförglömliga, som Aeris död (Ok, där var en spoiler, men alla känner redan till det här.). Det var nog första gången jag blev ledsen på riktigt när jag spelade. Jag hade använt Aeris som helare i min grupp från första börja och helt plötsligt var hon borta. Den sorgliga musiken som spelas i den scenen är kanske det jag minns bäst från Playstationgenerationen. Att man dessutom tvingas slåss mot en boss med den sorgliga melodin i bakgrunden är nästan melankoliskt. Trots alla brister var det kul att få återuppleva det här spelet. Historien är fortfarande intressant och de flesta karaktärerna är välskrivna. Det som var dåligt i spelet är fortfarande dåligt och det som var bra har inte blivit sämre med åren.

Titan Quest Gold
Jag började spela Titan Quest med en ganska stark känsla av att det inte skulle imponera på mig. Jag har hört en del bra om spelet, framförallt efter släppet av expansionen som fixade flera små brister i spelet. Men trots allt så är det en Diabloklon och det har jag sett ganska många av och även de som varit riktigt bra har jag bara haft korta romanser med. Men det finns vissa delar av Titan Quest som jag verkligen kommer minnas. Miljöerna känns väldigt intressanta och musiken är stämningsfull och för det mesta passande. Den fjärde akten, den som kom med expansionen Immortal Throne, innehåller några av de bästa omgivningarna jag sett i en Diabloklon någonsin. Det säger ganska mycket. Och systemet för att utveckla sina karaktärer känns spännande. Jag har bara spelat med en karaktär så här långt men jag upplever det som ganska flexibelt och varierande. Så Titan Quest blev en liten positiv överraskning.

Blackguards
Otroligt bra spel om man gillar svåra turordningsbaserade strider. Väldigt djupt när det kommer till klasser och egenskaper. Jag har försökt med några olika builds – allt från krigare till magiker och hybrider däremellan - och tycker det är kul att experimentera även när det blir helt fel och du misslyckas med allt. Just att spelet tillåter dig att misslyckas totalt med dina karaktärsbuilds gör det extra tillfredsställande när du tänker till och lyckas bygga en riktigt bra protagonist. Vill man gräva ner sig i siffror, statistik och olika skills så ska man köpa Blackguards. Däremot är det inte för alla och många tycker nog att det är ganska tråkigt att kasta eldbollar som ständigt missar sitt mål för att den digitala tärningen rullade fel.

The Witcher 1 och 2
I väntan på den tredje delen så har jag spelat den gamla duon ännu en gång. Det som är allra bäst i de här spelen är inte striderna (som suger i ettan och är OK i tvåan) eller miljöerna (som är stämningsfulla från första till sista stund). Det bästa med den här serien är att du verkligen får spela en roll och se resultatet av dina vägval. Du får inte bara ett rött och ett blått dialogval som bestämmer om du vill vara ond eller god i ett visst läge. Det här är en hård och skitig värld så svart och vitt är ofta omöjliga att urskilja. Snarare lever du på gråskalan och när du i stundens hetta måste fatta ett beslut om vem som får leva och dö så syns effekterna inte bara i form av en siffra på ond/god-mätaren som kan resultera i lite olika slutscener. Nej, effekterna av dina val kan vara stora och det är det bästa med The Witcher-serien. Ordet ”roll” i rollspel tas på allvar och sträcker sig långt bortom valet mellan närstrid och pilbåge. Jag ser verkligen fram emot The Witcher 3 som dyker upp nästa år.

Jag har flera andra RPG som jag ska försöka ta mig igenom innan sommaren är över. Så fort jag klarat Jade Empire ska jag påbörja Divinity: Original Sin som verkar vara väldigt bra och som jag har väldigt höga förväntningar på. Kanske vill jag uppleva Knights of the Old Republic igen? Det var många år sedan jag blev kallad för ”Meatbag” av HK-47. Och flera andra spännande titlar väntar vid horisonten - Dragon Age 3, Pillars of Eternity, Torment: Tides of Numenera och The Witcher 3 för att nämna några.

#blogg

Ja, det är ett mycket bra spel. Jag kanske köper det på GOG nästa gång jag handlar där.

Då tillhör vi samma generation, men jag är något äldre och visare med mina snart 30 år av livserfarenhet.
Fallout är en av serierna som fick mig att fastna för rollspel. Fallout 1+2 och Baldurs Gate ockuperade stora delar av min hårddisk (Ca 8GB stor) i slutet av 90-talet.

Ja, det är gammalt, men det känns inte som ett 8 år gammalt spel. Jag spelade det inte när det var nytt men om det hade släppts idag med bara lite upphottad grafik så hade jag tagit det som ett modernt spel. Det kanske säger en del om hur mycket Diablogenren har stagnerat.

När vi ändå pratar om Fallout så måste vi nämna Wasteland 2 som släpps under sensommaren. .