Recension – Rally Trophy

Jodå, det ska sägas med en gång att retrotvisten räcker ganska långt. Det är knäckande kul att ratta gamla plåthögar istället för att som i alla andra rallyspel lågflyga högteknologiska bålgetingar. Sammanlagt elva bilar från början av sextiotalet och cirka tio år framåt står till buds, bland annat de svenska bidragen Volvo Amazon och Saab 96 V4 samt den kultförklarade Hundkojan, eller Morris Mini Cooper som dess formella namn lyder. De virtuella bilarna gör originalen rättvisa, såväl beträffande det tekniska utförandet (antal växlar, hästkrafter med mera) som ljud- (spelets motorljud är inspelade från de aktuella bilarna) och körmässigt. Det märks att mycket energi lagts på körkänslan och hur bilarna beter sig - skillnaden mellan bilarna är påtaglig och de beter sig mycket realistiskt. Möjligen får man ibland känslan av att det är en aning för lätt att volta och att därefter studsa på rätt köl igen, men det är ett störningsmoment modell mindre.

Snyggt med konsekvenser

Rally Trophys trumfkort i kampen mot det rikliga rallyspelsutbudet heter alltså realistisk retroflört och suverän styrning. Men som bekant är också grafiken betydande faktor i dagens spel. Rent utseendemässigt har Bugbear gjort ett gediget arbete. Även om man inte drar upp alla grafikreglage i topp så ser det mycket bra ut, med snygga bilar, läckra dammoln (som förvisso dödar frameraten temporärt, men snygga är de) och finfina reflektioner. Tyvärr verkar viljan att göra glättrig grafik ha fått dem att glömma funktionaliteten i vissa sekvenser. Det där dimmiga, glänsande motljuset som alla spel innehållandes en sol prompt måste ha med blir något av en plåga på vissa banor, särskilt när omgivningen är halvskum. Vägen är kort sagt svår att se. Realistiskt måhända, men det är inte särskilt kul att bli halvblind i etthundrafyrtio flås på en slingrig skogsväg med fullvuxen vildmark svischandes tätt förbi på båda sidor. Halvblindheten inträder också på nattsträckorna. Samma sak här: trovärdigt är det nog men det hade varit roligare om känslan av chansning varit mindre.

Hur gammal hade du tänkt bli?

Det är av lätt insedda skäl svårt att hitta på innovativa spelformer för ett rallyspel. Förvisso finns många varianter av professionell fortkörning i tävlingsform i den verkliga världen, men för att spelet inte ska bli för omfattande krävs att det är inriktat på ett speciellt område. Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, få spelformer kan kompenseras med ett rikligt utbud banor, bilar och liknande. I Rally Trophy får man välja mellan spelsätten Rally och Arcade, vilket i klarspråk blir körning ensam mot klockan på en bana som sträcker sig mellan två punkter och körning mot fem motståndare på en ?rund? bana (start om mål på samma plats). Båda typerna kan köras som mästerskap, enskilt race eller enskild bana. Det går också att lira mot upp till fem mänskliga motståndare, antingen i lokalt nätverk eller över nätet med hjälp av GameSpy Arcade. Detta är allt. Även om de två spelsätten i sig är roliga så är de spelets kanske största brist. Med tiden lär man förlora intresset av att bara ha två alternativ, ytterligare ett par spelsätt hade ökat livslängden.

Svårighetsgraden lär å andra sidan göra att den som utrustats med stora portioner tålamod blir kvar ett bra tag. Man kan välja mellan tre nivåer, där den enklaste är hyfsat överkomlig också för söndagsbilisten. Drar man upp nivån ett snäpp blir det däremot en helt annan femma, för att inte tala om det svåraste alternativet. Joxet är att man måste fixa varje svårighetsnivå för att låsa upp senare banor och bilar, något som lär få den med begränsad mängd tålamod att kasta såväl ratt som spel i soptunnan. Å ena sidan ökar svårighetsgraden livslängden, å andra sidan hade man kunnat önska lite mindre skillnad mellan nivåerna, alternativt ett par nivåer till. Om du har för avsikt att ta dig igenom hela spelet ska du dock vara medveten om att det inte är någon picknick att ta sig vidare på Schweiz serpentinvägar med en bil som gör närmare tvåhundra knyck.

Tid ? en bristvara

Loppen körs i Ryssland, Kenya, Finland, Sverige och Schweiz och underlaget varierar kraftigt mellan nationerna; din gamla kärras sulor ska fixa allt från lera, grus och sand till snö och asfalt. I Arcade är bilarnas inställningar alltid desamma, men i Rally kan man finjustera dem för att bättre passa de olika underlagen. Du får alltså utlopp för dina eventuella önskemål att agera taktiker och mekaniker. Dock har man begränsat med tid till sitt förfogande för att mixtra med bilen och eftersom den för det mesta tar en del stryk under själva körningen krävs reparationer mellan loppen. Också detta tar tid och eftersom reparationer och inställningar delar på den totala tidsmängden, vill det till att antingen vara rädd om bilen eller att ha de rätta inställningarna redan från start. Nåväl, trots ihärdiga försök har jag inte lyckats med ett totalhaveri, men ett antal våldsamma krascher sänker bilens prestanda högst avsevärt.

Och domen lyder...

Rally Trophy kammar hem både ris och ros. På pluskontot hamnar realismen, bilar med en betydande mängd kultvärde, bra styrning och den inte helt oviktiga aspekten att det faktiskt är kul. Spelets största minus är att det saknar variation i spelformerna, vilket lär leda till att man förr eller senare ledsnar, åtminstone om man inte har tålamod nog att slita sig igenom de högre svårighetsgraderna. På det hela taget har Bugsoft petat ihop ett rallylir som även om det kanske inte petar ner Colin McRae 2.0 från tronen ändå är tillräckligt bra för att vara väl värt en investering. Vågar man hoppas på att det dyker upp en mer innehållsrik uppföljare vad det lider?