Recension – Crusader Kings

Westwood hann, innan de gick under, producera en hel drös med spel som i grund och botten var baserade på samma koncept som Dune 2. Command & Conquer-serien, till exempel, började sin långa historia för nästan tio år sedan och spel baserade på serien släpps fortfarande. Andra spel i RTS-genren som Starcraft och Warcaft är tydliga exempel på hur enormt populära denna typ av spel blivit under senare tid. En förklaring till spelens populäritet är förmodligen att de är betydligt mer actionbetonade och mindre invecklade än sina mer komplicerade kusiner, de så kallade turbaserade strategispelen.

Självklart existerar även avancerade och realtidbaserade strategispel som lägger mer vikt vid andra saker än just strider. Paradox Entertainment har under ett par år producerat en rad historiska spel som täckt en mängd historiska epoker. Dessa spel har inte varit renodlade RTS, utan gett spelaren en större kontroll över andra viktiga element som ekonomi, handel, diplomati och så vidare. Naturligtvis har krigsmakten haft en stor roll i dessa spel men ändå bara utgjort en liten del av det stora hela.

Crusader Kings är titeln på deras nyaste spel och utspelas från Slaget vid Hastings år 1066 till år 1453 då Mehmed den Andre intog Konstantinopel. Spelet bygger på samma spelmotor som sin föregångare Europa Universalis 2, så spel sparade i Crusader Kings kan fortsättas att spela i det förstnämnda när man börjar närma sig år 1453.

Spelplanen täcker hela Europa, från Ural i öst till de norra delarna av Afrika. Som jag nämnde tidigare börjar spelet år 1066, det vill säga just i början av den mörka medeltiden då feodalism var det dominerande styrelsesättet i Europa. Totalt finns tre spelbara klasser att välja mellan. Den första och lägsta är greven. Det totala antalet grevar uppgår till omkring tusen, där alla har sina speciella karaktärsdrag. Är man nybörjade är detta ett bra val då man inte innehar lika stor makt som sina högre stående kollegor.

Den största skillnaden vad gäller hertigar jämfört med grevar är att de kan driva in mer pengar då de har kontroll över fler områden. Högst upp på tronen finns kungen som har den största kontrollen över sina ytor. Ju mer makt man har desto lättare är det att ta fel beslut. Som tur är kan man överlåta ansvaret över bördor som diplomati och krigsmakt till sina medlemmar i hovet. Kyrkan spelar också en stor roll, men är ingenting man har en direkt större kontroll över. Genom att ändra de olika klassernas makt kan man på ett lite klumpigt sätt styra och ställa. Lättar man på adelns skatter blir de mindre inflytelserika klasserna kinkiga och man tappar snabbt i lojalitet.

Det finns mängder med olika vägar till ökad makt och inflytande i Crusader Kings. Ett effektivt sätt är att försöka få in en fot i diverse snobbiga familjer är att försöka gifta in sig. Går inte det kan man alltid försöka lönnmörda sina rivaler. Hur väl dessa vägar lyckas beror lite på hur sinnrik man är. Naturligtvis beror det även på viken nivå sina fiender ligger intelligensmässigt. Relationer till sina vasaller och underordnande är även en viktig ingrediens i hur väl man lyckas i att överleva. Uppror hos bönderna är inte alltför sällsynt då man höjer skatten mer än nödvändigt. Allt är en balansgång på en väldigt tunn lina. Ändrar man på minsta lilla sak kan det få ödesdigra konsekvenser från det minst anade hållet.

Totalt finns åtta stycken militära enheter att kontrollera. Några av dessa är bågskyttar, lätt och tungt infanteri och riddare. Styrkornas storlek och typ beror till stor del hur välmående klasserna är. Har man en stor andel bönder får man lätt infanteri, har adeln stort inflytande får man tyngre trupper och så vidare. Själva striderna är ganska odramatiska och sker i turordning.

Då var det dags för det slutgiltiga omdömet. Vid en första blick tappade jag bort mig bland alla valmöjligheter och det grötiga gränssnittet. Jag visste inte riktigt vart jag skulle börja eller vad jag ville uppnå. En sak som jag dock med säkerhet visste var att detta spel var nog bland det mest djupa jag någonsin upplevt. Allt leder till någonting, pillar jag någonstans händer saker jag knappast kunnat föreställa mig. Spelet är en enda stor balansgång, som att paddla kanot där mittbena är ett måste vilket annars leder till kapsejs. Om det inte vore för mitt stora intresse i historia hade jag nog flytt min väg efter ett par timmar. Spelet har en väldigt hög inlärningströskel och passar inte vem som helst. När manualen inte är den mest utförliga kräver det många timmars spelande innan man förstått spelet till fullo. De enda riktigt stora klagomålen jag har på Crusader Kings är den dåliga dokumentationen och den höga inlärningströskeln, annars är spelet en absolut fullträff för alla strateger.