Det börjar så bra. Under de första timmarna med #Yuke's senaste hittar jag hela tiden små, små förändringar som tillsammans bidrar till att göra helhetsupplevelsen långt bättre, mer trogen sporten. Burväggarna i UFC:s patenterade oktagon spelar plötsligt roll. Och som de spelar roll! Knappmörsandet vad gäller submissions är borta. Mina händer och inte minst min handkontroll stormtrivs. Sway-systemet, förmågan att medelst flinka fingrar ducka undan slag och sparkar, tillför ytterliggare till den redan intressanta sten, sax, påse-lek som utgjorde det första spelet. Det enskilt mest betydelsefulla är hur clinchen stöpts om, gjorts lättare att förstå och använda. Att dela ut muay thai-knän mot huvudet , à la Wanderlei Silva i Pride FC-form, är ett av de mest effektiva och visuellt tillfredställande sätten att arbeta sig mot ett V för Vinst i din meritlista. Förstaintrycket? Här har det hänt saker.
Fans av sporten vet att Frank Mir inte hade riktigt såhär mycket tur i det verkliga livet. Shane Carwins 5XL-nävar är inget skämt.
Liksom landvinningarna under tiden du spelar är nyheterna i den omkringliggande presentationen flera. Den varumärkesskyddade funktionen The game is watching you består liksom tidigare i effektivt samspel mellan kommentatorerna Joe Rogan, Mike Goldberg och kamerans sätt att zooma in på viktiga händelser. Det görs bättre här än tidigare. Ett typexempel var hur Joe i det förra spelet utbrast "You could get knocked out by one of those!", ständigt med samma överraskade tonfall, så fort du motade en spark mot din motståndare från guard-position. Det blev snart parodiskt. I uppföljaren är det lika delar humoristiska och utbildande småsnacket istället riktigt imponerande träffsäkert. De båda lyckas pricka det mesta rätt utan att upprepa sig vilket tillför en hel del till känslan av att vara där.
Ett old school-headshot på ingående.
På andra håll - i singleplayer-delen - fungerar #Yuke's nyvunna strävan att presentera UFC-kalaset på ett mer trovärdigt sätt... sådär. Det nya karriärsläget, där du går från World Fighting Alliance-prospekt till fullfjädrad UFC-mästare inom loppet av 12 år, är mer involverande än tidigare. Snygga mellansekvenser, kul avbrott från träningen och ett djupare system för att skapa din egen fighter gör upplevelsen bättre. Men den är fortfarande aldrig riktigt bra. Det är på tok för svårt att på egen hand lära sig hur man på bäst sätt anländer till en match med så mycket energi som möjligt, utan att bli övertränad. Vägen dit är ett vortex av menyer. Om utvecklarna inte gör något drastiskt till nästa år är risken att det här blir seriens gissel. Jag vill ha mer känsla och mindre pill i en tråkig träningskalender till dess.
Smolk i bägaren?
Anmärkningsvärt är att menyerna fungerar avsevärt smidigare än tidigare. Du slipper till exempel leta dig hela vägen tillbaka till start för att ändra ett sådant enkelt val som vilken viktklass du vill fajtas i. Det gör mycket för spelet i stort. Sådana tekniska grunder är avgörande när man, oaktat spelets övriga kvaliteter, till sist antingen lägger ifrån sig eller fortsätter att spela ett spel. Och om den smarta menydesignen får mig att längta efter mer är de alldeles för långa laddningstiderna avtändande. Här hade jag gärna blivit positivt överraskad då det är avgjort pinsamt att se hur dagens konsoler beter sig som något ur den svunna era där minneskapacitet räknades i kilobyte. Det är särskilt viktigt när ett välpolerat #EA MMA lurar bakom knuten. Gör om, gör rätt således.
På listan över saker som är värda att notera hittar vi även det faktum att årets UFC Undisputed använder sig av en särskild kodnyckel för att låsa upp onlinedelen. Det är kutym inom PC-spelscenen sedan länge men knappast gängse vad gäller konsol (vänta bara!). Det är visserligen möjligt för nästa ägare att låsa upp det för en mindre summa pengar men det känns aningen sniket att göra spelet mindre attraktivt på andrahandsmarknaden när dagens fullprisspel redan kostar 600 kronor eller mer.
Det är saker som de här ovan som är avgörande när jag till sist bestämmer mig för att sätta en trea. Som gör att jag inte sitter uppe och lirar inpå småtimmarna. Som gör att jag känner mig något besviken trots att UFC 2010 på snart sagt alla punkter en förbättring jämte fjolårets spel. Tillsammans med ett gäng vänner, som uppvärmning inför en stundade gala, är det här stundom världens bästa fyra. Detsamma skulle kunna dock sägas om föregångaren och på frågan huruvida alla dessa små förändringar är tillräckligt för att motivera ett köp av ännu ett tekniskt haltande spel svarar jag: bara knappt. Domen? Rekommenderas med förbehåll. Det här är bara för dig som är ett riktigt fan av sporten.
