Att lyckas på första försöket är få förunnat, men kan bli en förbannelse. Fråga Supermassive Games. Until Dawn var en skräckdebut som hittade sin egen ton. Fjärran från Silent Hills psykologiska fasa och Resident Evils zombiekaos briljerade Supermassive med, well, kåta collegekids som sprang åt fel håll. För de flesta gick det fel, men spelet var så rätt.
I alla fall om du köper konceptet med interaktiva berättelser där interaktionen ofta spelar andra-fiolen. Quick time events och tung dialogyra går inte hem hos alla, men Until Dawn gick hem hos många.
"Friskt vågat, och ta mig tusan allt vunnet"
Studion har försökt gång på gång – Man of Medan, Little Hope, House of Ashes – att återskapa något liknande. Som bäst har det blivit bra, men det går inte att blunda för att hela Dark Pictures-antologin fått stå i skuggan av Until Dawn. Det har inte lossnat.
Tills nu.
The Quarry är ingen del av Dark Pictures. Det har i stället, modigt nog, lyfts fram som en tematisk uppföljare till Until Dawn. Friskt vågat, och ta mig tusan allt vunnet. The Quarry är i särklass det bästa studion gjort på sju år, sedan genombrottet de kämpat för att nå upp till.
Emma borde konsumera boken också. Något av det bästa jag läst.
Kanske den sista solnedgången.
David Arquette ger ett klokt råd som exakt ingen kommer lyssna på.
Sanning eller (gruvlig) konsekvens.
Hänga gubbe.
En fylligare upplevelse och stjärnspäckad. Du tänker kanske på David Arquette (Scream). Jag tänker snarare på Grace Zabriskie (Twin Peaks) som fungerar som äventyrets gåtfulla sierska, och Ted Raimi (Evil Dead) som är fullständigt briljant i rollen som en märklig poliskonstapel.
Det är dock, som i Until Dawn, unga vuxna som är i centrum. Snarare än ett otillgängligt lyxhus i snöiga berg hamnar vi på ett sommarläger långt ute i ingenstans, och en sista natt med gänget. Kidsen har lämnat men lägerledarna blir kvar. Jacob (muskelknutte) ser sin sista chans att lappa ihop relationen med Emma (spirande influencer), och saboterar gängets bil.
(Paus för dramatisk musik.) Det skulle han inte ha gjort.
Vad som väntar de sju vännerna är, förstås, en brutal skräcknatt. Skogen runt lägret ruvar på hemligheter. Är det mänskliga monster? Monster-monster? Klart är att minsta felsteg kan leda till ond, bråd gore-död. Snabba beslut måste tas och konsekvenserna tvingas du leva med.
Mekaniken känns väl igen men, på gott och ont, är den förändrad. Qte-momenten kopplas numera enbart till spakarna vilket är tacksamt. Det är mer logiskt, mindre oförlåtande. Att hoppa över en trädrot genom att föra spaken uppåt, eller ducka genom att trycka neråt, känns mer naturligt än att trycka kryss, fyrkant eller vad vet jag. Jag tycker mindre om "don't breathe"-momenten. I Until Dawn var man tvungen att hålla kontrollen blickstilla. Det var fruktansvärt nervigt. Nu behöver vi bara hålla inne kryss (på Playstation) tills faran är över. Trist.
Relationerna känns också hyfsat satta. Kontrollen över vem som ska gilla vem finns inte där på samma sätt. Till The Quarrys försvar är det mer naturligt och välspelat än föregångaren.
Ja, det mesta är faktiskt polerat till det bättre. Numera med co-op (lokalt och online), och med en bättre känsla för narrativt tempo. Spelet börjar relativt soligt och sorgfritt, och det vågar också stanna i ljuset en god stund. Här lär vi känna gänget och jag börjar bry mig på riktigt.
"En perfekt mysrysare för sommarnätter"
Om Abigail (quirky tjej) och hennes känslor för Nick (snällis). En bräcklig crush som sätter dem båda i livsfara när de jagas genom skogen. Spelet har kanske inte jättemånga gameplay-strängar på lyran men gör det mesta av dem. Ska jag skjuta på vad-fan-det-där-är som prasslar i buskarna? Vågar jag lämna någon i "relativ" säkerhet? Beslut och konsekvenser. Som sagt.
Jag blir närmast chockad över hur mycket jag börjar tycka om vissa i gänget. Även om alla bygger på klassiska klichéer finns det alltid något mer under ytan. En trovärdig sårbarhet.
Grace Zabriskie är en otrolig skådis.
Mystiken och kaoset tätnar ju längre natten fortlöper.
Qte-lösningarna är mer eleganta än vad vi är vana vid.
Sanningen svider.
Sommarläger. För dig som vill ha obotliga trauman.
Det finns vissa logiska luckor i manuset och lösa trådar som aldrig knyts ihop, men på det stora hela har Supermassive lyckats till med sin skräckslagna sommarkollofantasi. De har vid det här laget släppt ett antal spel och vi börjar känna igen när vändpunkterna ska komma. Denna "vetskap" lyckas man vid ett par tillfällen vända ut och in på för att överrumpla spelaren.
Det är dessutom det snyggaste studion levererat. Fantastiskt läckert, ibland omöjligt snyggt. Stötvis finns vissa uncanny valley-moment. Jag vrider mig plågsamt när karaktärerna i sin tur lyckas vrida nackarna till omöjliga vinklar. Men! Dessa är undantag. Det mesta är grafiskt guld.
The Quarry är en jäkla resa. Så rafflande, så dramatisk, så blodig att jag knappt hinner tänka på hur orädd jag är spelet igenom. Ett skräckspel som inte skrämmer borde de facto vara ett misslyckande. Å andra sidan är detta "Summer Camp: The Game". En annan slags skräck, som är mer underhållande än lamslående. En perfekt mysrysare för långa sommarnätter.
Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Spelet släpps även på PS4, pc och Xbox-format.
