Det var ett rätt bra tag sen jag spelade ett Tekken-spel sist, så jag blev inte särskilt förvånad när jag äntrade arkadläget i Tekken 7 och fick storstryk i första matchen. Och de tio efterföljande, om sanningen ska fram.
Desto mer förvånad blev jag däremot över hur lite som faktiskt förändrats sedan jag provade serien sist.
Även om många uppgraderingar naturligtvis ägt rum sedan dess (fattas bara, med tanke på att en helt ny konsolgeneration hunnit komma) är det ändå fascinerande hur mycket som är sig likt. En känslostinn pianoslinga som urartar i ett japanskt electronicacrescendo dånar i huvudmenyn. Arkadläget svämmar nästan över av metallglänsande fonter, digra karaktärsporträtt och ösiga hårdrocksgitarrer. Listan på varje karaktärs attacker är svindlande.
Och även denna gång bjuds det på en berättelse där sexualiserade robotar, demoner i affärskostym och laserskjutande satelliter tillhör det mer lågmälda som skildras.
"Storyn är ett virrvarr av barbröstade män"
Tekken 7 lever definitivt kvar i någon slags 2000-tals bubbla, men oftast är det faktiskt ganska charmigt. Storyn är ett virrvarr av barbröstade män, löjliga världsherraväldeplaner och tveksamma hämndmotiv, men trots ostigheten lyckas Bandai Namco ändå stundtals få till en underhållande och stilistiskt intressant berättelse som i sin bästa dager för tankarna till spektakelrika actionfilmer från 90-talets Japan.
Dessvärre faller berättelsen oftare än inte på eget grepp, och lyckas dessutom inte nå upp till den höga ribba som konkurrenten Netherrealm Studios satt för storylägen i fightingspel, men är man Tekken-fan spelar det nog inte så stor roll. Gillar man halvnakna män som slänger ned varandra i vulkaner har man kommit helt rätt.
Storyn i sig är rätt harmlös, alltså, men detsamma kan inte sägas om presentationen. Trots att vissa stilistiska berättargrepp imponerar så är spelets visuella vision på tok för spretig. Det är som om utvecklarna inte kunde bestämma sig för vilken stil de ville köra på och istället valde att köra på alla, samtidigt. Fläskiga CGI-filmsekvenser? Check! Noir-doftande serietidningsrutor? Definitivt! Färgexploderande karaktärsintroduktioner? Varför inte!
Spelets grafik är även den osammanhängande. Även om det aldrig når upp till de tekniska höjder som Netherrealms verk gör ser Tekken 7 stundtals snyggt ut, men ibland påminner det mer om ett fem år gammalt Unreal Engine-spel än en samtida AAA-titel. Här märks det tydligt att vissa karaktärer fått mer kärlek än andra. Ingen dealbreaker, naturligtvis, men skillnaden är rätt härjande.
Lyckligtvis är spelets grunder starkare än någonsin. Tekken-serien har historiskt sett varit svår att penetrera för nybörjare och så även Tekken 7, men när man väl knäcker koden som är de hundratals unika attackerna per karaktär och övervinner den branta inlärningskurvan är känslan magisk. Djupet i stridssystemet är lika tillfredsställande som alltid, och med smarta tillägg har de faktiskt lyckats införa ytterligare dimensioner i det redan väldigt täta gameplayet. Dels har man infört en Fatality-liknande specialattack vid namn Rage Art, som tar av en dryg tredjedel av motståndarens hälsomätare, och dels finns det nu en ny attacktyp vid namn Power Crush, som låter en absorbera medel- och högattacker för att sedan slå tillbaka motståndaren med full styrka.
De må låta obalanserade, men eftersom de både kan blockeras av motståndaren under vissa omständigheter och dessutom svårutförda introducerar de ett helt nytt metaspel av försiktig positionering och idogt studerande av motståndarens rörelse. Det är faktiskt riktigt imponerande. Introduktionen av Street Fighter-karaktären Akuma i registret möjliggör också att 2D-fans får en lättare väg in i spelet, vilket är smart gjort av utvecklarna.
Tekken-fans gillar att skräddarsy sina karaktärers utseende, och även här levererar Tekken 7. Alltifrån gränssnitt till hattar kan ändras via upplåsningsbara föremål, som fås både genom att spela igenom spelets storyläge men också dess olika offlinelägen som arkad- och VS-läget. Det finns även ett läge vid namn Treasure Battle, för den som snabbt vill vinna lootboxar och märkliga attiraljer till sina favoritkaraktärer. Mycket av extramaterialet verkar vara förpassat till DLC dock, tråkigt nog.
När det kommer till kritan är Tekken 7 exakt vad det låter som. Ett bombastiskt, sällan självkritiskt stycke japansk popkultur med fler flådiga elgitarrsslingor än en Kiss-konsert och ett stridssystem som tar månader att knäcka. Det är inte för alla. Men gillar man Tekken finns det mycket att älska här.
Precis som när jag provade serien sist.
