Tuggummidoftande strider

Enslaved är ett äventyrsspel med lika delar Prince of Persia-inspirerat plattformande som tunga (men aningen ihåliga) strider. Visst är det kul att skutta runt mellan pålar och skrevor i väggarna men systemet är automatiserat så det är i princip omöjligt att misslyckas med klättrandet. Något som åtminstone jag finner en aning olyckligt, den enda utmaningen här är att lyckas lista ut var nästa grepp finns. Det blir lite bättre mot slutet av spelet då det dyker upp saker som står i vägen, som snurrande, trasiga hjul och brinnande ventilationstrummor, men överlag rycker man mest på axlarna åt plattformandet.

Monkey kan även ta kontroll över vissa robotar och deras vapen.

Striderna är lite mer genomtänkta men samtidigt aningen för plottriga. Det är svårt att få överblick och koll på alla sina motståndare, kameran hjälper inte direkt till om man säger så. Annars funkar fajtandet helt ok. Man mixar lite svaga, snabba attacker med hårda avslutningar och man kan även ladda upp en chockattack som paralyserar skurkarna en stund. Som tur är kan man också veva med Monkeys stav som en helikopter över sitt huvud för att skingra pöbeln, en nära nog livsviktig komponent. Levlandet är dock en besvikelse, man får tillgång till ett par nya kontringsattacker men inga nya combos. Fattigt.

Vid några enstaka tillfällen får man möjligheten att glida runt på Monkeys ”moln”, en svävande skateboard som skulle få Michael J. Fox att dö av avundsjuka – något som är precis lika kul som det låter. Superkul, alltså. En jaktscen kräver till exempel att man håller minutiös koll på omgivningen, vart man ska åka för att komma ikapp, vilka genvägar man kan ta, vilka hopp som fungerar bäst. De bosstrider som kräver molnet är inte heller så dumma, speciellt den mot den frustande och pustande robotnoshörningen. Man befinner sig i en liten arena och samtidigt som man måste akta sig för noshörningen ska man hinna med att skjuta ner bränsletankar från bråtet ovanför och sedan få noshörningen att galoppera in i dem.

Större än sina delar

Nej, de faktiska gameplay-komponenter som bär upp Enslaved är inte så imponerande. De är bra, men inte fantastiska. Och då har jag inte tagit upp de många tekniska problem spelet dras med; ibland försvinner karaktärerna under mellansekvenserna, bakgrunderna laddas in allt eftersom och laddningstiderna är brutala. Så varför är Monkey och Trips episka resa, trots allt detta, ändå en fantastisk sådan?

Hur stoppar man bäst en skenande hund via skateboard när man inte har tillgång till en lastbil med gödsel?

Kanske för att det visar sig vara ett utmärkt exempel på hur helheten är så mycket större än sina delar. När jag i sällskap med Trip smyger mig över en fallfärdig, mossbeväxt Brooklyn Bridge och får henne att agera lockbete för en bunt rackartygsrobotar med tungt artilleri samtidigt som jag smyger runt dem och tar ut dem i lönndom känns det som att vår relation växer. Än mer så när jag långt senare jagar henne genom bergen, när hon är på flykt från verkligheten, från sina känslor, när världen runtomkring har exploderat än en gång.

Kanske är det de i sanning vidunderliga miljöerna, allt det vackra, rostiga skrotet som ligger överallt, de märkliga, små iakttagelserna som Monkey och Trip gör (det lilla akvariet som klarat sig i över 150 års tid och utvecklat sitt eget lilla ekosystem borgar till exempel för en underbar scen). Kanske är det den delikata humorn, de varma gesterna, den mysiga stämningen. Kanske är det det filmiska berättandet som i sina bästa stunder påminner om #Uncharted 2.

Kanske är det allt det. Eller kanske är det något annat, något mer. Så gör dig själv en tjänst. Ta reda på det.

Monkey, du har din hand på min penis.

En fullkomligt apart, fräck och oväntad kommentar från en av de fina karaktärerna i höstens mysigaste spel. Den här lilla pärlan är ett möte mellan #Half-Life 2, #Beyond Good & Evil och #Uncharted 2 i en rätt okomplicerad men gripande resa genom ödelandet. En resa nästan helt utan oväntade vändningar som ändå lyckats med konststycket att hålla mig fängslad från första bildrutan. Självklart är det Monkey och Trips komplicerade relation som är det centrala, men samtidigt är ett alternativt USA 150 år efter en stor katastrof så bedårande målat att själva världen blir den största spelaren. Och trots en speltid på bara åtta timmar är underbart inte alls för kort.