“I rymden kan ingen höra dig gnissla” var en av många hemska ordvitsar jag kom på efter att ha suttit ett tag och brainstormat framför datorn. Jag försökte också beskriva spelet som “väloljat”, men kom aldrig särskilt nära någon komedi. I det avseendet har #Image & Form, den Göteborgsbaserade studion bakom #Steamworld Heist, lyckats mycket bättre. Spelet fullkomligt dryper av humor och tillsammans med briljanta omgångsbaserade strider bjuder det på många timmars underhållning.
Steamworld Heist debuterade på Nintendo 3DS förra året och kan bäst beskrivas som ett giftermål mellan tv-serien Firefly och #Firaxis rymdstrategi Xcom. Heists huvudkaraktär Piper Faraday är en tuff kapten och smugglare som tillsammans med en karismatisk grupp “cowbots” lever piratlivet ute i rymden. I berättelsen ryms också en korrupt militärstyrka, rymdbanditer och ett okänt hot på ingång.
Belöningen för att sikta noga är en väl tilltagen skopa tillfredställelse.
Storyn har sina stunder, men är inte så minnesvärd. Istället är det striderna som står i centrum, där man bana för bana plockar ihop ett team som ska överleva ett visst uppdrag och ta sig till utgången som en grupp. Kruxet i Heist är att man noggrant måste sikta sitt vapen för att få kulan att studsa i den riktning man vill. Det är stunderna då alla i laget har minimalt med liv kvar och racear till utgången medan fiender omringar, och man lyckas sätta igång en kedjereaktion som fäller allihopa, som spelet verkligen visar vad det går för.
Cool robot.
Utöver striderna finns också ett element av rollspel, där ens karaktär får XP och nya föremål, även kallade “swag”, efter varje lyckad kupp. Affärer finns också utspridda över kartan där man kan köpa allt från stungranater till galna hattar. Det är kul med många olika element som utökar spelet, men ibland kan det kännas som att Steamworld Heist aldrig riktigt går in på djupet i någon mekanik. Men kanske är det jag som är girig, för det som Heist gör, gör det väldigt bra.
När det kommer till det visuella har Heist och storebrodern #Steamworld Dig många likheter. Det råder ingen tvekan om att spelen är sammankopplade och känslan från den sistnämnda finns absolut där. Färgerna är neonliknande, starka och krispiga, medan karaktärsdesignen är charmig och varierad. Det är för övrigt svårt att inte tycka om någon med ett namn som “Valentine Butterbolt”.
Rymdcowbots med det där lilla extra.
Det är just de där detaljerna och poleringen som uppskattas. Att skjuta iväg en fiendes hatt, och samtidigt höra ljudet av kulan som viner genom luften, är förvånansvärt tillfredställande. Det känns väldigt vilda västern på något sätt, och är en av många små saker som lyfter spelglädjen.
Sanningen är den att jag faktiskt inte hittar så mycket att klaga på. Steamworld Heist tickar rätt i många boxar, och när jag lägger ifrån mig handkontrollen efter några sessioner är faktumet tydligt – rostiga robotar har aldrig glänst så mycket som här.
Fotnot: vi har spelat PS4-versionen av Steamworld Heist.
