Jag har spelat en hel del free2play. Det mesta har varit skit. Det är med olust jag laddar ner ett gratisspel till mobilen, för jag vet att 19 av 20 spel kommer att göra mig arg och sur. De kommer vara spel som är designade för att jag ska betala pengar, inte för att jag ska få en njutbar och omslutande spelupplevelse. Just nu stör jag mig till exempel något oerhört på EA:s nya gratisversion Dungeon Keeper som jag kör på mobilen. Jag kan göra en lång lista på dylika spel, många betydligt sämre än det. Jag har skrivit arga krönikor om ämnet här, pratat på SVT om det och grävt bland anmälningarna till Konsumentverket om barn som handlat bär och ädelstenar för tusentals kronor.

Men det finns trots allt även free2play som funkar. #League of Legends, #Dota 2, #Hay Day, #Clash of Clans, #Team Fortress 2 och #Candy Crush Saga är några exempel. Man kan ha invändningar mot var och en av dem, men grundläggande lyckas samtliga faktiskt ge spelupplevelser som inte naggas i kanten av allt för mycket girighet.

Missförstå mig inte nu; jag är ingen påhejare av den här trenden. Tvärt om. Vrid gärna tillbaka klockan till tiden innan free2play fanns. Jag är oldschool och vill betala en gång för mitt spel och sedan spela det obehindrat.

Med gratisversionen av Team Fortress 2 (bilden) och skarpa World of Tanks blev 2011 ett stort år för free2play.

Men jag är också krass realist. Jag fattar att det här är en trend som kommer att fortsätta. I grunden har free2play något demokratiskt över sig; alla kan vara med. Tröskeln för att börja spela är låg, ingen behöver slanta upp hundratals kronor, alla får vara med. Kollar man på gratisspelen på Facebook, i Appstore och Google Play har de, med alla sina uppenbara brister, lockat en helt ny publik till spelandet.

Vi som spelat sedan länge kan gnälla bäst vi vill, vi är en liten minoritet jämfört med de hundratals miljoner som lirar de här spelen. Det i sig är något som bidrar till den här trenden; free2play vänder sig ofta till den gigantiska grupp konsumenter som inte tillhört den subkultur dataspelandet är och har varit. De har aldrig varit på ett forum, aldrig ens läst något på en spelsajt – och de kommer inte att göra det heller.

"De har aldrig varit på ett forum, aldrig ens läst något på en spelsajt"

Vilket så klart lätt skapar ett vi-och-dem-fenomen. Ungefär så här: vi som har spel som stort intresse tycker free2play är ett hån mot spelandet så som vi känner det. Och vi tycker att de som spelar free2play inte är några riktiga spelare. De är dessutom antagligen lättlurade och möjligen lite korkade.

Jag överdriver, men det finns tydliga drag av elitism och nästan religiös nit i avskyn mot free2play. Jag har varit där också. När jag skrev om Candy Crush Saga första gången här var det inga nådiga ord. De har gjort om spelet sedan dess, men då, för ett år sedan, erbjöds spelarna att köpa power ups för hundratals kronor redan i början av spelet. Jag kallade det för bondfångeri och ett sätt att lura ovana konsumenter. Jag sa samma sak på Gomorron Sverige.

Men jag tror jag hade fel på den punkten. Oetiskt? Ja, det tycker jag fortfarande. Men att dumförklara konsumenter bara för att de inte spelat konsolspel eller vet vad Steam är?

Det var korkat av mig. Fördomsfullt.

För sanningen visar sig nämligen vara att köpbeteendena är ungefär det samma oavsett typ av spel och spelare. Folk köper alltså på ungefär samma sätt i ett casualspel på mobilen som i ett mer klassiskt spel, typ World of Tanks. Enda skillnaden är egentligen vad man tillåts köpa i spelen och hur länge man köper, vilket är mer en fråga om speldesign än affärsmodellen i sig. Ta bara #Ngmocos spel #The Drowning. Det gjordes av Ngmocos studio i Stockholm. Chef där är Ben Cousins som förr jobbade på Dice och startade deras #Easy-studio. Spelet är ett FPS med trippel-A-ambitioner. Det är både gjort med gamers i åtanke och marknadsfört mot dem. Inget casualspel för casualpublik alltså. Däremot samma köpbeteende.

King.com har med Candy Crush fått gemene man att betala för att spela gratis.

Cousins har twittrat om saken och berättat att förvånansvärt många spelarna började handla saker i The Drowning långt innan det alls behövdes. Det fanns ingen spelmekanik som uppmuntrade till köp, ingen mur av tid, ingen brist på ädelstenar eller spelvaluta. Spelarna bara köpte grejer för att de ville.

Om vi undantar hela frågan om barns köp i spel och möjligheten att köpa saker i barnspel, utan håller oss till vuxna spelare så är antagligen köp i spel inte konstigare än vilket köp som helst i en fysisk. Du behöver egentligen ingen ny tröja, men den där tröjan är så snygg att du vill ha den – och eftersom du har råd med den så köper du den.